Två vägar till renare vatten – och hur vi äter oss dit

I Österbotten testas två lösningar där musslor och flytande växtbäddar blir både reningsverk och råvara.

– Det som inte finns i min bil behöver man inte, säger Anita Storm när hon plockar upp mig vid tågstationen i Vasa centrum.

Att presentera henne är svårt. Anita Storm har arbetat med diverse projekt i ett kvarts sekel och rör sig mellan roller som biolog, hantverkare, näringsentreprenör och allmän idéspruta.

För mig ska hon visa två pågående vattenupplägg: dammusselkolonier som kan fungera vattenrengörare – och eventuell framtida delikatess  – samt ett sorts världens åttonde underverk: de flytande trädgårdarna.

Dagen börjar i Maxmo, där vi möter Storms kollega Jonas Harald, som presenterar sig som ”byråkratins sista utpost före yrkesfiskaren”.

Harald arbetar som rådgivare på Fiske-Leader och är en av dem som driver dammusselprojektet Cool Blue, som förutom Aktion Österbotten har samarbetsparter i Sverige, Danmark och Tyskland. Yrkeshögskolorna Novia och VAMK deltar också i utvecklingen med egna projekt.

Det första han tar upp handlar ändå om en helt annan art.

– För en vanlig människa ser flodpärlmusslan och dammusslan ganska lika ut, säger Jonas Harald.

Musslor fick för några år sedan ovanlig medial uppmärksamhet i samband med den så kallade flodmusselmassakern vid Stora Ensos avverkningsområde i Suomussalmi. Även om det inte berör det här projektet vill Harald göra det tydligt att det här inte är samma art.

Skillnaden är att flodpärlmusslan är akut hotad, medan dammusslan inte är det. Det gör den inte mindre intressant, tvärtom, med tanke på de ekosystemtjänster den bidrar med.

Naturens egna vattenrenare

– Dammusslan är otroligt flexibel och finns i hela Europa, från Medelhavsområdet till arktiska förhållanden, säger Storm när vi kommit fram till Finnholmens badplats.

Den som rört sig här, eller i andra sjöar, har säkert sett dammusslan ligga halvt nedgrävd i sanden, men vet kanske inte vad den klarar av.

– Musslor filtrerar i princip allt som finns i vattnet, säger Harald. De tar upp bakterier, alger, svampsporer och organiskt material som föda. Och det som inte går att leva på klumpas ihop och avsätts på bottnen.

En vuxen mussla kan leva i både sött och lite saltare vatten, och filtrerar omkring 50 liter vatten per dygn.

På så sätt gör de vattnet klarare, minskar mängden bakterier och binder näringsämnen, något som behövs i både sjöar och hav. Harald och Storm placerar därför ut dammusslor i ostronsumpar där naturliga reningsfilter behövs, exempelvis vid båthamnar, badstränder och fiskodlingar.

– Ju mer musslor man odlar, desto mer näringsämnen kan man binda upp och föra bort ur systemet. Samtidigt producerar man livsmedel som kan ersätta andra livsmedel med större miljöpåverkan, säger Storm.

Inhemska musslor till middag?

Ett ytterligare mål är att dammusslan ska bli mat. Men vågar man verkligen äta musslor som filtrerar vatten?

Harald lyfter att musslor är en lågtrofisk art: om man är beredd att äta en gädda, borde man rimligtvis också kunna äta musslor från samma vatten.

Med det sagt så ska de musslor som ska användas som livsmedel odlas på platser där vattenkvaliteten är tillräckligt bra för att undvika föroreningar som påverkar både smak och säkerhet.

– Vi har inte kunnat påvisa några miljögifter i musslorna, men vet att sura sulfatjordar i Österbotten kan frigöra tungmetaller som i sin tur kan tas upp av musslorna, säger Harald.

Smakmässigt skiljer sig dammusslan från blåmusslan. Den saknar havets naturliga sälta, eftersom den lever i sötvatten, men blir enligt försöken betydligt godare efter några veckor i havsvatten.

– Smaken är också mildare. För den som inte är van vid musslor kan den vara lättare att uppskatta, säger Storm.

Det är särskilt intressant i Finland, där musslor aldrig haft någon självklar plats i matkulturen. Barn som provsmakat har ibland jämfört den med svamp, främst på grund av konsistensen.

Samtidigt kvarstår en större fråga: är det ens lagligt att servera dammussla?

– Det är fortfarande oklart om den omfattas av EU:s regler för så kallad Novel Food eller om den kan betraktas som ett redan godkänt livsmedel, säger Harald.

Efter att dammusslan serverats kortvarigt på en restaurang stoppades den av myndigheterna i väntan på klargörande. Samtidigt väckte det stor uppmärksamhet.

Nu hoppas projektet hitta historisk dokumentation som visar att arten använts som livsmedel tidigare.

– Dammusslan är ingen ny organism. Vi äter redan många musselarter inom EU. Frågan är om vi kan visa att just den här också har en mattradition, säger Storm.

De flytande trädgårdarna

Att göra mat av bekymren är lite av ett motto för Storm. ”If you can’t beat it, eat it”, säger hon när vi sätter oss i bilen igen.

Hon återkommer till vikten av hur och var maten produceras och irriterar sig ibland över att vi letar efter superfoods som matcha och gojibär, när mycket redan finns i vår egen närmiljö. Det hänger ihop med hennes andra motto: gräv där du står, och lev lokalt.

Vid det här laget har vi kommit fram till Nykarleby älv. I avrinningsområdet finns mycket lantbruk, och vattnet är eutrofierat.

– Allt vi gör på land hamnar förr eller senare i havet. Samtidigt har vi få effektiva sätt att ta bort ämnen när de väl hamnat där, säger Storm.

Samma tanke som ligger bakom musselodlingen knyter också an till de flytande trädgårdarna. Idén är att låta växterna göra det de gör bäst: ta upp näring ur sin miljö. Men måste det ske i jord eller kan växter istället guppa i vatten och samtidigt rena det, skapa livsmiljöer och bli mat?

Ja, det går. De flytande trädgårdarna är omkring en kvadratmeter stora och planteras med olika arter. Under ytan utvecklas rotsystem där bakterier och mikroorganismer driver naturliga reningsprocesser.

– Vi har arbetat med både söt- och havsvatten och tagit fram förslag på arter som kan odlas på plattformarna, även sådana som går att äta. Kaveldun, svärdslilja och starrarter är exempel, där rötterna dessutom transporterar syre ned i systemet, säger Storm.

Men även arter från torrare miljöer fungerar överraskande bra. Johannes Näsman, som gjort sitt slutarbete om flytande växtbäddar vid Vasa yrkeshögskola, visade att växter anpassade till vattenbrist också klarar den osmotiska stress som uppstår i saltare miljöer.

I allmänhet krävs ändå arter som är naturligt anpassade till saltet, som strandkål och glasört, och systemet fungerar ändå bäst i skyddade vikar och dammar. På öppet vatten riskerar vind och vågor att slå sönder konstruktionerna.

En annan utmaning är knölsvanarna.

– När jag såg liknande lösningar i USA hade de skyddsgaller runt odlingarna. Då undrade jag varför… nu vet jag, säger Storm.

För svanarna är det ett dukat bord mitt ute i vattnet.

De flytande trädgårdarna handlar alltså inte om att ensamma lösa övergödningen, utan om att visa hur naturens egna processer kan användas på nya sätt.

– Vi kommer kanske inte att rena Östersjön, men lokalt kan det göra skillnad. Och vi vill få folk att se att det faktiskt går att göra något, säger Harald.

Reproduktionen är en utmaning

Nästa steg för dammusslorna är att få dem att reproducera sig. Vi åker vidare till Nybroforsen, där Harald håller på att göra tester i det gamla kraftverket.

– Den långsiktiga målsättningen är att producera miljoner små musslor. Ska det här utvecklas till något större måste vi hitta en fungerande metod för reproduktion, säger han.

Musslornas livscykel är ovanligare än många tror. Musslornas larver, eller glochidier, måste hitta en värdfisk. Larverna fäster sig på fisken under några veckor. Därefter lossnar de och faller till bottnen där de, om förhållandena är de rätta, utvecklas till små musslor.

Förra året gjorde projektet ett försök som gav lovande resultat. Abborrar placerades i nätkassar över en sandbotten, där mussellarverna kunde falla ner och etablera sig.

– När vi undersökte platsen på hösten hittade vi stora mängder små musslor som hade vuxit till under sommaren.

Trots framgången återstår många frågor. I laboratoriemiljö går det att få fram små musslor, men de överlever inte.

– Det tyder på att det finns någonting i den naturliga miljön som ger dem motståndskraft eller skapar bättre förutsättningar för överlevnad.

Välja att sätta sig i blöt

– En del av jobbet är att välja att sätta sig i blöt, och testa nytt, säger Harald.

De står inte ensamma med sina projekt. Flytande odlingar har länge använts i som lösning på de monsunöversvämningar i Bangladesh, i Danmark har marina kolonilotter med musselodlingar blivit lite av en folkrörelse, i USA används dammusslor redan i vattenrestaurering, och i Asien pågår försök att hitta nya sätt att använda sötvattenmusslor som mat.

Om det görs på andra håll, varför inte här?

Det återstår egentligen bara att förstå hur naturen själv gör jobbet och hur människan kan arbeta med den snarare än emot den.