Därför orkar unga fortsätta kämpa för klimatet

I en gammal gymnastiksal på Åland äter 90 ungdomar från hela norra Europa lunch. En känsla av framtidsoro ligger i luften. Ändå samlas de för att tillsammans försöka åstadkomma någonting – men hur fortsätter man kämpa för framtiden när man tappat hoppet?

 

– För mig är att vara engagerad inte botemedlet, men ändå det som hjälper mig att hantera allt.

Medan de andra äter lunch, sitter tjugotreåriga Alva Danielsson inne i organisatörernas kontor som tidigare fungerat som ungdomsgårdens ateljé och jobbar vidare.

Hon är samordnare för ReGeneration 2030 och verkar aldrig stå still. Under dagarna utdelar hon vant instruktioner till höger och vänster, går med säkra steg från rum till rum och stannar inte för småprat.

Vi lever i den här världen som går åt helvete.

Den varma doften av vegetariska blomkålssoppa fyller rummet och soppskålarna börjar snabbt fyllas. Det hörs skratt vid matborden trots att de diskuterar mörka samtalsämnen om klimatkrisen, krig och kaos.

 

Varje år samlas uppemot ett hundratal ungdomar från hela Östersjöområdet på Åland för att diskutera hur de ska kämpa för en rättvis klimatomställning. De som organiserar det årliga mötet är rörelsen ReGeneration 2030: ett ungdomslett nordisk-baltiskt nätverk med unga klimataktivister från Östersjöområdet som arbetar för en hållbar värld.

Under denna ReGeneration Week 2026 har de samlats på ungdomsgården Uncan i Mariehamn för att diskutera vad rörelsen ska ägna sig åt de kommande fyra åren fram till 2030.

ReGeneration 2030 grundades 2017 och Danielsson har haft sin roll i fyra år, men har länge varit aktiv för miljön, både som ett sätt att förändra och förbättra världen och för att må bra själv.

– Jag känner otroligt mycket hopplöshet och oro, men det är oundvikligt för att vi lever i den här världen som går åt helvete, säger hon, skrattar till och tillägger:

– Och jag skulle nästan säga att det vore konstigt att inte känna så. Då har man stuckit huvudet i sanden.

Inte är en dans på rosor

Enligt Alva Danielsson är poängen med att hålla ReGeneration Week varje år att skapa en plattform och ett sammanhang där människor kan mötas. Hon menar att det är ett bra sätt att bygga broar över nationsgränserna när det kommer till arbeta med klimaträttvisa: idén om att länder som har bidragit mest till klimatkrisen måste ta det största ansvaret.

– Då kan man prata med varandra om strategi och lära oss av varandra. Och ha kul, också väldigt viktigt.

Det finns dagar när jag tänker ”det här spelar ingen roll, ingenting kommer att förändras, vi kommer alla dö”.

När rörelsen grundades 2017 var det 13 år till 2030. Efter nästan ett årtionde återstår bara några få år till denna deadline men rörelsen sjuder fortfarande av liv, trots att en rädsla inför framtiden gör sig påtaglig bland unga.

I en studie som den vetenskapliga tidskriften The Lancet Planetary Health publicerade 2021 undersöktes 10 000 personer mellan 16 och 25 år i tio länder, däribland Finland och Storbritannien. Av tillfrågade var 59 procent mycket eller extremt oroade över klimatförändringen och 75 procent uppgav att framtiden känns skrämmande.

Framtiden verkar alltså mörk för många unga, så hur orkar de samtidigt kämpa vidare trots att så få av dem inte har någon större optimism om en bättre framtid? Eeva Ylikoski är en annan deltagare och volontär vid mötet som känner blandade känslor inför sitt engagemang.

– Det finns dagar när jag tänker ”det här spelar ingen roll, ingenting kommer att förändras, vi kommer alla dö”, men när man sen sitter med andra så känner man att små saker ändå kan göra stor skillnad.

 

I matsalen sitter hon  vid kanten av bordet. Hon äter stilla och följer samtalet noggrant och kommer in när det finns en lucka, för att sedan återgå till att lyssna. Ylikoski är 23 år och är uppvuxen i Esbo utanför Helsingfors. Hon förklarar att hon vill bli lärare för att få utbilda barn och unga i att förstå hur viktigt det är att ta hand om naturen. Det är det som driver henne att fortsätta engagera sig.

– Jag tänker att som lärare har man så mycket makt när det kommer till barn. Du kan vara den enda personen som berättar för dem om klimatet och hur underbar naturen vi har.

Ylikoski berättar att det inte är en dans på rosor att vara engagerad för miljön, tvärtom. Hon har haft ångest för klimatkrisen och säger att det varit en bidragande faktor till perioder av psykisk ohälsa och depression för henne.

– Jag visste inte hur jag skulle kunna göra skillnad. Att ingå i en grupp av likasinnade eller att veta att det finns människor att kämpa tillsammans med, har spelat en enorm roll för mig.

Ylikoskis upplevelse är hon inte ensam om, eftersom många vittnar om att klimatångest inte bara varit negativ utan också fungerat som en motor att engagera sig.

En brittisk studie publicerad i tidskriften BMC Psychology från 2026 upptäckte att människor med större klimatångest också oftare gjorde miljövänliga val och deltog i kollektiv klimataktivism. Forskarna kan inte slå fast att ångesten orsakar engagemanget, men sambandet väcker frågan om oro ibland också kan bli en drivkraft.

 

Vissa kämpar på utan hopp

– Jag känner inte särskilt mycket hopp, men det spelar ingen roll.

Zander Willoughby är 30 år och växte upp i Michigan i USA, med en familj som alltid prioriterat miljön, innan han flyttade till Norden. Han arbetar som forskningsassistent på Ålands Fredsinstitut sedan ett år tillbaka och sitter nu och njuter av kvällssolen och berättar varför han valde att engagera sig för klimatet.

– I familjen jag växte upp i var det liksom underförstått – det är något jag har med mig inifrån snarare än något utifrån. När jag var tio år var jag och min familj med på tv som en familj som levde hållbart.

Under ReGeneration Week deltog han som deltagare, volontär och organiserade en workshop om geopolitikens påverkan på miljörörelser. Han förklarar att hans drivkraft att engagera sig kommer från att alternativet helt enkelt bara varit otänkbart. Han är tacksam för sin uppväxt.

 

– Jag gör det inte av altruistiska skäl, det känns bara fel att inte hjälpa till. Jag tror att alla har ett ögonblick då man känner: ”Wow, det här betyder verkligen något” och jag växte upp i ett sammanhang där det faktiskt betydde något.

Enligt Zander Willoughby verkar det inte spela någon roll om man har hoppet kvar eller inte. Man måste ändå försöka, förklarar han, eftersom det är det enda man kan göra för att göra saker och ting bättre. Kanske är hoppet fel sak att leta efter.

Ingen formell makt

Exakt vad ReGeneration 2030 ska arbeta med fram till 2030 beslutas aldrig under veckan, men det är inte heller poängen, berättar Alva Danielsson. Under 2025 skrev rörelsen ett konkret dokument med vilka förändringar de ville se i samhället till parlamentariker från hela Östersjöområdet som under sommaren besökte Åland, men enligt Danielsson var responsen de fick från makthavarna inte vad de hade hoppats på.

 Vi unga har ingen formell makt och politiker struntar i slutändan ofta i vad vi har att säga.

– Vi unga har ingen formell makt och politiker struntar i slutändan ofta i vad vi har att säga och fortsätter driva klimatskadlig politik. Därför valde vi att i stället lägga fokus på att stärka rörelsen genom att träffas och dela med oss av kunskap och strategier till varandra.

Trots sitt stora och långvariga engagemang är Danielsson en pessimist. Hon har inte någon föreställning om att allt kommer att bli bra, men ändå fortsätter hon. Överallt över hela Östersjöområdet finns det unga som slåss för sin framtid, men Alva är en av dem som anser att ungas framtid tas ifrån dem. Hon känner sig sviken.

– Våra världsledare och de som har makten bokstavligt kastar bort framtiden och i många fall också aktivt arbetar emot förbättrat klimatarbete.

 

 

På frågan var drivkraften att orka engagera sig kommer ifrån, blir hon tyst. Trots att hon annars kvickt och välformulerat svarar på allt, så medger hon efter en tankepaus att hon inte kan svara på just den frågan.

– Jag tror att det är någon fundamental drivkraft som jag inte kan sätta ord på. Jag har bara känslan av att det här är det jag måste göra. Det är liksom ingen fråga om att göra det eller inte.

Rummet blir tyst. Utanför Alva Danielssons kontor hörs övriga deltagare delta i en workshop.

– Jag tycker att vi är värda att kämpa för. Jag tycker att den här världen är värd att kämpa för.

Hopp behöver kanske inte betyda att tro att man kommer lyckas. Det kan betyda att fortfarande tycka att något är värt att försvara.

Det är ett bevis på att makten ligger hos folket. Vi är inte beroende av institutioner och pengar från ett fossilberoende system.

Det finns kraft i samarbete

Att organisera ReGeneration Week kräver varje år ungefär elva månaders ideellt arbete från ReGenerations styrelse och tre deltidsanställdas tid, däribland Alvas. Otaliga timmar har lagts på Excelfiler och Zoom-möten för att ge fler unga en chans att träffas och inte känna sig ensamma i sin kamp mot den globala klimatkrisen.

ReGeneration 2030, en organisation som under 2026 lyckas samla 90 ungdomar från 18 länder, fortsätter att lyckas ställa mat på borden till deltagarna år efter år tack vare volontärarbete och en vision om att engagemang spelar roll.

– Det är ett bevis på att makten ligger hos folket. Vi är inte beroende av institutioner och pengar från ett fossilberoende system. Vi – folket – gör det vi gör för att vi har kapaciteten att skapa något utanför det.

En bidragande faktor till hur unga orkar fortsätta att engagera sig trots att hoppet sedan länge är på väg att dö, är enligt Eeva Ylikoski kanske kontakten med andra människor.

 

– När man får möta människor som också vill förändra saker, både gamla och unga, får man kraft. Då ser man att det inte bara är unga som vill göra någonting.

Hon förklarar att det var anledningen till att hon kom till ReGeneration Week 2026.

– Det finns kraft i samarbete. Det bästa som finns är att få sitta ner och prata med andra och sen tänka på hur vi ska göra det här tillsammans.

Många ställer sig frågan vad lösningen på klimatkrisen kan vara för något och hur man ska hitta fram till den. Enligt Eeva Ylikoski menar dock att det viktigaste kanske inte alltid är att komma på något nytt.

– Visst skulle det vara trevligt att börja göra någonting nytt, men frågan är om man alltid behöver komma på någonting nytt? Kanske inte. Kanske vi i stället kan hitta nya perspektiv på gamla projekt. Vi kanske redan har det vi behöver.

 

 

Med siktet ställt år 2030 planerar Alva Danielsson fortsätta organisera ReGeneration Week, Eeva Ylikoski vill fortsätta utbilda sig till lärare och Zander Willoughby tänker aldrig sluta känna att naturen är viktig. Det är bara några av de många ungdomar runt Östersjön som fortsätter att organisera sig trots att hoppet ibland känns ute.

Detta år skrevs inget nytt manifest och de löste inte klimatkrisen. Men de går hem med varandras nummer i telefonerna.