Där landet stiger snabbast i världen – de har följt världsarvets resa i två decennier

Guideparet Vesa Heinonen och Kirsti Lehtinen har upplevt hur Kvarkens skärgård för 20 år sedan blev Finlands första, och hittills enda, världsnaturarv. Här är det inte bara landet som under åren höjts ur havet, även livet på Björkö har fått sitt lyft.

 

Uppe på den upphöjda landryggen blickar Vesa Heinonen ut över de gråa båthus och fiskebodar som ligger utspridda på slänten nedanför. Han pekar mot den lilla insjön, eller fladan, som dragit sig bort från byggnaderna.

– Den siste envise fiskaren åkte ut från Bodback någon gång på 60-talet. Han hade då åkt på grund här mitt ute i vattnet vilket var den sista spiken i kistan även för honom, säger Heinonen.

Det är en mild och klar oktoberdag och vi befinner oss vid Björkös gamla hamn Bodback i Korsholm. Heinonen jobbar som natur- och fiskeguide, något som hans ålder på 75 inte sätter stopp för. Snarare har åren bara berikat hans kunskaper om platsen.

 

Ända sedan 1600-talet hade denna hamn invid Bodvattnet varit en knytpunkt ut till Östersjön och Sverige västerut. Den smala farleden som ännu fanns kvar ut till havet på 60-talet stängdes efter att den siste fiskaren övergav hamnen.

Man flyttade till den nya Svedjehamnen lite längre ut, berättar Heinonen.

– Det är dit alla busslaster kommer.

Han syftar på de ca 50 000-60 000 personer som besöker Björkö och dess del av skärgården varje år.

Orsaken till besöken är att Kvarkens skärgård i 20 år varit med på Unescos lista över världsnaturarv. Det är Finlands enda på listan. Det är i detta område som man tydligast kan bevittna landhöjningen efter förra istiden – närmare en centimeter stiger landet per år.

– Varje år växer Kvarkens landyta med 100 hektar mark. Det är en storlek motsvarande Vasas motorväg, säger Heinonen.

 

Världsnaturarvet är också ett av få gränsöverskridande naturarv i världen. Tillsammans med Höga Kusten på svenska östkusten delar Finland naturarvsområdet med snabbast landhöjning i världen.

– Vi har ett gemensamt förhandlingsråd där de berörda kommunerna på båda sidorna av Kvarken möts. Vi har haft gemensamma projekt, marknadsföring och utbildningsprogram för skolor, berättar Heinonen som i början satt med i nämnda råd.

Han menar att man tillsammans får en större förståelse över landhöjningen, inte minst tack vare att fenomenet skapat helt olika vyer på svenska sidan respektive finska sidan.

 

På svenska sidan sträcker sig höga klippor längs med vattnet, på sina ställen upp till 200 meter över havet, medan Kvarken är ett platt landskap bestående av de unika De Geer-moränerna och tusentals öar.

Orsaken till de båda sidorna olika utseende kan spåras tillbaka till för 200 miljoner år sedan. Då uppstod det sprickor i jordskorpan och delar av det platta landskapet kom att skjutas uppåt. Höga kustens klippor är ett tydligt exempel på detta.

 

Att området är så geografiskt splittrat har också sina nackdelar. Heinonen tycker det är synd att de som besöker endera sidan sällan besöker båda, vilket gör att många bara upplever halva landhöjningens karaktär.

– Jag har själv flera gånger besökt Höga kusten i och med att jag suttit i rådet. Jag brukade också segla över med sjöscouterna för att visa dem runt på svenska sidan, säger Heinonen.

Han poängterar även att havsdjupet på respektive sida är som dag och natt när han fortsätter:

– Det var lite problematiskt när man inte fick ankaret i botten utanför svenska kusten.

 

Det är inte bara landmassan som växer i området, på Björkö på finska sidan växer också befolkningsmängden. Två som hittat hit är just Heinonen och hans fru Kirsti Lehtinen, 72.

Det doftar nybakat bröd när man kliver in i huset där de nu bott sedan 2010.

– De här 20 åren har hjälpt byn upp på fötter. Det har kommit liv hit och unga människor flyttar hit tillsammans med sina familjer, säger Kirsti Lehtinen vid matbordet.

För bara några decennier sedan var bilden raka motsatsen. Vesa, som har sina rötter i trakten, minns en dyster tid.

På 60-talet fanns 60-70 yrkesfiskare på Björkö, nu är de bara tre.

– Det var en ganska dålig situation. För 40-50 år sedan började befolkningen minska hårt, särskilt under 80- och 90-talet, berättar han.

Unga flyttade till Vasa för att studera och arbeta. Befolkningen minskade från över 800 ner till under 300. Det gamla livet som fiskare eller bonde lockade inte längre.

– På 60-talet fanns 60-70 yrkesfiskare på Björkö, nu är de bara tre, säger Heinonen.

 

Vändpunkten för Björkö kom 2006. Stora delar av Österbottens kustområde vid Kvarkens skärgård fick status som världsnaturarv av Unesco. Snart började världens blickar riktas mot Finlands enda världsnaturarv och dess unika geologi med De Geer-moräner och den
snabbaste landhöjningen i världen.

– Folk fick upp intresset för vad som händer här när det kom så mycket turister, förklarar Lehtinen.

Turismen förde med sig ett stort behov av tjänster. Företagare började erbjuda båt- och fisketurer, stugor för övernattning och restauranger. Idén om att det faktiskt gick att bo och verka i Björkö slog rot.

– Så småningom började folk som hade jobbat i stan och hade släkt och gamla hus här att renovera och flytta hit, säger Heinonen.

 

En annan avgörande faktor var Replotbron som stod klar 1997. Den ersatte den tidigare färjan och gjorde pendlingen till Vasa smidig. Det var också billigt att få en tomt och ett hus här jämfört med i staden.

Därtill bidrog den starka gemenskapen, med sjutton aktiva föreningar och en djupt rotad tradition av att hjälpa varandra, till att nyinflyttade snabbt kände sig som hemma.

Man kan ändå inte undgå att de som på ett personligt plan påverkats mest av världsnaturarvet är Heinonen och Lehtinen själva.

Först måste man lära känna havet.

Heinonen hade förvisso guidat i skärgården redan på 80-talet innan statusen tillkom, men vändpunkten i bådas karriärer kom i och med att man kom med på listan.

För Lehtinen, som innan hon träffade Heinonen 2005 aldrig tidigare bott vid kusten, blev det först att lära känna havet.

– Jag vandrade regelbundet runt i Kvarkens skärgård i nästan tre år innan jag själv började guida. Man behöver känna till hela landskapet, säger hon.

 

Enligt guideparet räcker det nämligen inte bara att vara en utbildad naturguide för att guida i området. Man behöver också känna till dess historia, biologi och geologi samt kunna navigera ute på sjön.

Med deras lokalkännedom och djupa kunskaper om området har därför paret varit centrala gestalter i den nu 20-åriga turistnäringen och en ovärdelig tillgång för alla besökare genom åren.

Tillsammans har de otaliga minnen från de två decennierna i skärgården. Det märks att det är mötena med alla människor som ligger närmast deras hjärtan. Allt från tyska dokumentärfilmare och kroatiska ambassadörer till Indonesiska turister som häpnat över att ha hittat 15 olika bärsorter längs en tre kilometer lång rutt.

 

Även det politiska världsläget har konkret genomsyrat besöken. När 10 busslaster med utländska besökare anlände 2012 var man tvungen att separera de kinesiska och taiwanesiska grupperna från varandra.

– Taiwaneserna fick starta vandringen med ett stort försprång till den kinesiska gruppen så att de aldrig behövde stöta på varandra, säger Heinonen.

Den historien slutade heller inte redan där. Snart skrattar Lehtinen till så det ekar mellan husets träväggar.

– När den taiwanesiska gruppen kom tillbaka till bussarna var den ena kvinnan av med sin man, säger hon.

Många säger att de nästan förändras som personer här med alla nya insikter.

– Jag ringde upp honom och frågade var han var, vartefter han svarade med ”i skogen”, fyller Heinonen i med sitt lugna leende.

Mannen hade livestreamat hela upplevelsen hem till Taiwan och med näsan konstant i mobilen hade han irrat bort sig. Efter ett sökpådrag till sjöss fann man till slut honom välbehållen vid ena stranden.

Det som tycks vara gemensamt för alla besökare de berättar om är att alla förundrats och uppslukats (vissa mer bokstavligt än andra) av platsen.

– Många säger att de nästan förändras som personer här med alla nya insikter, säger Lehtinen.

 

Unescos världsnaturarv kom till för att trygga olika unika naturfenomen för kommande generationer. Heinonen och Lehtinen lägger själva också ett stort värde i att de lokala kunskaperna och berättelserna om Kvarken ska kunna leva vidare.

Under åren har reportrar och dokumentärfilmare kunnat övernatta i en gäststuga hos paret och fått hjälp med det mesta.

Vi är de enda guiderna här och vi blir inte yngre.

– Vi är lite oroliga över situationen. Vi är de enda guiderna här och vi blir inte yngre. Tillsammans har vi 12 barnbarn, så vi har annat att göra också, säger Lehtinen.

När man besöker Svedjehamnen står röda båthus i fina rader och andra byggnader som Salteriet är välskötta. Salteriet är idag restaurang under turistsäsongerna och de båthus som inte hyser båtar för turister har byggts om till turistboenden.

Denna dag byter man även ut den gamla gatubelysningen vid hamnen till nya ledlampor, så att allt ska vara i topptrim för världsnaturarvets besökare.

 

Heinonen och Lehtinen hoppas ändå att det förutom upprätthållna tjänster som båtfärder, restauranger och övernattningsställen för turisterna även skulle komma nya guider till  området. Så att turisterna i framtiden även ska kunna ta del av berättandet.

De förstår att jobbet kräver en del uppoffring, dels för den tid man behöver lägga på att lära sig området men också på grund av att turistsäsongen bara varar halva året och att det  därför krävs ett jobb på sidan om.

Under vinterhalvåren har Lehtinen vikarierat som lärare för att dryga ut inkomsterna, men guidejobbet betyder så mycket mer för henne och hennes man.

– Plussidan är att man får bo på ett sådant här fantastiskt ställe, något man inte kan köpa med pengar, säger Lehtinen och blickar ut över landskapet som fortsätter sin resa upp ur havet.