Finlands miljöcentral Syke har nyligen undersökt förekomsten av sandstränder och de faktorer och hot som påverkar sandsträndernas naturtillstånd. Sandstränderna är artrika men hotade naturtyper. De hotas av igenväxning, av slitage och speciellt i Finska viken av en stigande havsyta till följd av klimatförändringen, enligt ett pressmeddelande från Syke.
Sandstränder som befinner sig helt i naturtillstånd finns kvar endast i liten omfattning. Östersjöns sandstränder klassas som starkt hotade och sjöarnas sandstränder som sårbara. Sandstränder i naturtillstånd hör till de skyddsvärda naturtyperna i den nya naturvårdslagen.
Orsakerna till igenväxningen är vattnets övergödning, gräsväxtlighet på stranden, åker- och skogsdikningar samt andra punktbelastningskällor. Igenväxningen beror också på att stränderna inte längre betas och på att vägbankar och vågbrytare försämrar vattenutbytet vid stranden.
Igenväxningen får ofta sin början då vass och algmassor samlas och täcker in sanden. Det här blir grogrund för olika strandväxter, buskar och träd. Effekterna av igenväxningen kan lindras genom att slå växligheten, genom att röja busk- och trädplantor och genom att skala av lagret av organiskt material från sanden.
Slitage på sandstränder kan vara uppenbart om stranden är populär som rekreationsområde. För att begränsa slitaget kan man avgränsa en del av stranden genom förbud att röra sig där.
Då klimatförändringen fortgår stiger vattenytan och en större del av stränderna läggas under vatten. Det här är fallet speciellt i Finska viken där landhöjningen är liten och inte i högre grad kompenserar för en höjning av havsnnivån.
Enligt utredningen finns det i Finland cirka 5 000 hektar sandstränder. Nästan hälften är havsstränder, en knapp tredjedel nordliga älvstränder och en fjärdedel sjöstränder. Särskilt havstränderna är artrika och man bedömer att Östersjöns sandstränder utgör den viktigaste livsmiljön för 230 arter, en stor del av dem olika insekter och växter.
