Naturligt svartvitt

av | 30 november 2021

Ifjol såg det länge ut som vi igen skulle drabbas av en vinter utan snö och is. Men då det nya året 2021 var en dag gammalt kom vintern med besked över en natt. Det svartvita landskapet bjöd på intressanta utmaningar för naturfotografen.

Det är något mycket speciellt med den första snön. Då landskapet som dominerats av grå och bruna färgtoner under en natt byter skepnad och på morgonen visar upp sig i all sin vita prakt är det den snabbaste och mest genomgripande förändring vår natur kan bjuda på.

Jag har förmånen att vara ute i östra Finska vikens skärgård då den stora omvandlingen sker. Nyårsdagen ger hopp om att ljusare tider stunder då solen bryter igenom det tidigare så kompakta molntäcket och färgar landskapet rött. Men det är bara för en stund – till kvällen tätnar molnen igen och under natten börjar snön falla.

På morgonen är marken, stenarna och träden insvepta i ett några centimeter tjockt lager med fuktig snö. Den fastnar i kängorna då jag rör mig i skogen, men det är ändå så pass kallt att snön inte smälter. Tvärtom växer snötäcket stadigt under dagen då flingorna fortsätter att dala ner utan avbrott.

Jag besluter mig för att göra en längre vandring till de delar av vår stora ö jag inte besökt tidigare. Jag utrustar mig med gång­stavar, kamera och lite vägkost i ryggsäcken och kikaren som vanligt runt halsen. 

Vandringen inleds vid öns begravningsplats, som är vackert belägen uppe på en lågt sluttande sandås mellan höga furor. Här kommer kameran fram direkt ur ryggsäcken. De mörka trädstammarna kontrasterar effektfullt mot den vita snön, som på marken bildar en spännande mosaik av till hälften insnöat lingonris. 

Jag följer en gammal byväg genom den glesa tallskogen, som närmare öns norra strand övergår i tätare blandskog. De äldre hus och gamla gårdar jag passerar ligger vid en vik med det för tillfället träffande namnet Vinterviken. 

Jag kommer ut till öns landsväg och fortsätter längs en skogsstig mot öns östligaste udde. Snön är inte djupare än att jag bekvämt kan vandra längs stigen. Men i ett skede blir det tvärstopp eftersom stigen är översvämmad av vatten från ett litet kärr. Det blir en påminnelse om att is och tjäle än så länge helt saknas. Det blir att ta en omväg runt kärret och sedan är det inte långt kvar till Öjsundsvägen som går ut mot udden i öster. 

Det skymmer redan så smått då jag kommer ut till stranden. Här tar jag en hel del bilder av vita strandstenar som lyser kontrast­rikt i det svarta vattnet. Färgskalan är minimal och bilderna blir i praktiken svartvita. I sådana fall lönar det sig att exponera så att de ljusa partierna i bilden på kamerans skärm nätt och jämnt inte blir överexponerade. Då är chansen god att man vid bildbehandlingen i datorn kan få fram nyanser i de partier som på skärmen ser helmörka ut.

I tilltagande skymning unnar jag mig en kort kaffepaus vid den ödsliga men fridfulla stranden där den lugna vattenytan breder ut sig och försvinner i snödiset ut mot havet. Under återvägen är ljusen i stugorna jag passerar redan tända och led-ljusslingor av alla typer och färger lyser upp trädgårdarna. 

Jag föredrar i alla fall levande ljus som stämningsskapare. Tillbaka vid gravgården ägnar jag en stund åt fotografering av alla ljus som öborna tänt på sina anhörigas gravar. Med kameran på ett stadigt stativ försöker jag återskapa den fina stämning som råder där furorna tysta står i stram givakt kring gravarna i den mörknande vinterkvällen.

Följande dag är snödjupet redan kring 15 centimeter. Stränderna lyser om möjligt ännu vitare mot det mörka vattnet. Det är några köldgrader men ingen is syns ännu.

Det blir en ny vandring, denna gång i skogen och över bergen i närheten av skäri­stugan. Nu är det inte lika lätt att ta sig fram, snön ger ett visst motstånd. Men det är värt att anstränga sig litet, för sällan är skogen så här vacker och rofylld. Uppe på Högberget avtecknar sig de snötäckta tallarna och torrakorna ståtligt vita mot det mörka havet i bakgrunden.

Snön dämpar alla ljud, men då jag spetsar öronen nås jag av fina pip från övervintrande mesar och kungsfåglar. Långt bort hörs korpars sträva läten. Över vattnet flyger en­staka trutar och storskrakar. Det råder lugn och försiktig förväntan i naturen. Våren är trots allt inte alltför avlägsen. 

Flera artiklar på finlandsnatur.fi

Ny prognos: Utsläppen från de finska skogarna ökade i fjol

Ny prognos: Utsläppen från de finska skogarna ökade i fjol

Majoriteten av finländarna oroar sig för klimatet

Majoriteten av finländarna oroar sig för klimatet

En doldis bland hackspettarna

En doldis bland hackspettarna