Efter många och långa vandringar, tålmodigt väntande och smygande i kamouflagekläder fick naturfotografen Mats Bentmar vara med om oförglömliga möten med vargarna i Kölstareviret i mellersta Sverige på nära håll, ostörda. Följ med här på hans spännande vargmöten. Nu är denna vargfamilj utplånad i licensjakten – till sorg för fotografen och alla oss som gläds åt att uppleva vargarna levande.
En tidig julimorgon strax före soluppgången befann jag mig i en gammal skog. Jag följde en uttorkad bäck och kom fram till ett parti självsådd gran. Tät vegetation, omöjlig att ta sig igenom utan att det hörs för mycket. Jag stannar upp, lägger ned mina kameror och tar fram kartan.
Plötsligt hör jag valpar en bit in i grantätningen. Jag sitter väld dold och har en fin öppning mellan mig och granarna. Jag bestämmer mig för att vänta.
Tiden går. Första timmen går fort. Andra också. Knott och mygg i en mängd så det går att torka av dem. Jag hör valparna hela tiden. De verkar leka med varandra. Tre timmar. Korp! Pulsen stiger. Korparna
följer ju ofta vargen i hopp om mat. Är de vuxna vargarna på väg hit med mat? Plötsligt kommer en valp springande ut ur tätningen. Full fart, småylande. Den ser mig, stannar till. Kameran går igång när valpen är cirka 15 meter från mig.
Så hörs ett dovt morrande från tätningen. Valpen rusar in och det blir först alldeles tyst. Jag väntar. Hör dem börja äta och bråka om maten. Att vara såhär nära utan att störa ger en känsla av att tillhöra naturen. Efter en stund blir allt lugnare. Det verkar som om de ska sova på maten. Med en påtaglig känsla av att vara iakttagen lämnar jag försiktigt platsen.
Vargens ylande är förknippat med många myter. Fullmåne, midvinter och en bergstopp är en vanlig bild av hur det ska vara när vargarna ylar. Själv har jag hört dem många gånger, ett ljud som för att det ska få sin fulla dimension måste upplevas på plats, i verkligheten, inte bara höras.
En varm sommardag i slutet av juli hade jag klara tecken på att det uppehöll sig varg vid en höjd nära en myr. En av rendevouzplatserna där hela familjen uppehåller sig då valparna lämnat lyan.
Jag bestämmer mig för att tillbringa kvällen och natten i närheten och slår mig därför ner i god tid med myren mellan mig och platsen där jag tror de är.
Efter några timmar går solen ned och det blir alldeles stilla. Kylan kryper närmare medan dimslöjorna lägger sig över hela myren. Älvdans i sommarnatten. En nattskärra drar igång sin spinnrock i trädet bakom mig. Det är så stilla att knotten hörs. Klockan närmar sig midnatt.
Så plötsligt. Ett kraftfullt och långt utdraget yl från andra sidan myren. Då det ebbar ut fylls det direkt på av två ljusare röster. Ögonblicket senare stämmer alla valparna in. En kör av vargar sjunger! Akustiken är oslagbar. Vartenda hår på min kropp står rakt upp. Sången pågår i några minuter och upprepas ungefär var femte minut under några timmar.
När ljuset kommer tillbaka och färgar dimmorna rosa och orange landar två tranor på myren. Trumpetstötarna river genom morgonen. Vargarna har tystnat. Jag börjar komma tillbaka till verkligheten.
Mina vandringar i skogarna i hopp om att möta varg på samma sätt som jag gjorde den allra första gången är idag många och långa. Kamouflagekläder och tung kamerautrustning gör att jag rör mig långsamt men samtidigt också tyst och osedd. Ibland så tyst och osynligt att det blir komplicerat.
En tidig höstmorgon strax före soluppgången rörde jag mig längs kanten av en myr. Plötsligt får jag syn på två vargar ett hundratal meter bort. De är på väg rakt mot mig. Mitt 600:a som jag bär i handen är för långt i den här vegetationen. Jag lägger mig ner. Gräver fram ett kortare tele ur ryggsäcken. Byter snabbt och är redo.
Nu gäller det. Har jag skrämt dem eller rör de sig fortfarande mot mig? Jag ligger obekvämt och känner mitt hjärta slå. Blir detta ett porträtt av två vargar på samma bild? Det går att ta på spänningen.
Jag tittar upp. Två vargar står absolut stilla och stirrar på mig endast fem meter bort. Jag rör mig inte. Blinkar inte. Flyttar inte blicken. De tittar noga. På mig, på varandra, på mig igen, sedan på varandra igen. Därefter travar de lugnt iväg.
Jag ligger kvar på platsen i ungefär en timme. Vargarna blev ju inte skrämda och min klädsel vilseledde dem säkert. Vittring fick de inte. Krypande tar jag mig ut mot myren för att få bättre sikt. Då ser jag dem mitt på myren, cirka 200 meter ut. Årsvalpar. Längre bort skymtar jag tiken.
Kammouflageklädd och målad påbörjar jag en 150 meter lång ålning ut på myren mot vargarna. En knapp meter i minuten. I vatten och genom vatten. När jag är framme vid målet, en liten tall, tittar jag upp. Vargarna är borta! Men så ser jag dem cirka trettio meter bort. De ligger och sover! Jag ställer om kameran till enbildstagning och tyst. Får en timme med dessa underbara djur framför mig och de är helt ovetande om min närvaro. De ser den stora linsen på objektivet men det är allt.
Jag ålar därifrån på samma sätt som dit. När jag lämnar området ser jag dem leka helt ostörda. Jag bestämmer mig för att återvända nästa dag för att försöka få några bilder i morgonsol.
Denna artikel är tillägnad Kölsta-revirets alfahane, hans två tikar och deras valpar. De sköts alla under licensjakten vintern 2018. En längre version av artikeln publicerades i Våra Rovdjur nr 1/2018.
