Det krävs lite tur för att spontant få syn på en stenknäck. Den granna fågeln lever ett undanskymt liv och är rätt fåtalig.
En fin kväll i slutet av maj för två år sedan, var jag till ett av mina favoritskådarställen men det var något som inte riktigt stämde; skogen var borta längs landsvägen, där man viker av ned till träsket.
I en kvarlämnad torr gran satt en gök och gol och jag ville förstås föreviga den på bild. Det ville inte den, och i samma ögonblick, som den lämnade granen dök en ihärdig småfågel upp och förföljde göken.
Det visade sig långt senare, efter studier av ett foto, att den ihärdiga fågeln var en stenknäck, en art som jag några år tidigare hade sett några kilometer från platsen. När jag sedan började fundera över hur ofta jag hade sett en stenknäck, blev svaret cirka 3-4 gånger.
Det är en fågel som gärna lever i det fördolda under häckningstiden och däremellan ser man den ganska sporadiskt. Stenknäcken är en av våra största finkfåglar och redan innan jag hade sett en sådan, tyckte jag att den på många sätt såg ut som en förvuxen bofink. Färgskalan är ungefär den samma men näbben, som på sommaren är blåsvart till färgen (på vintern vitaktig eller gulvit) är något som man genast reagerar på eftersom den är så stor och kraftig i förhållande till resten av fågeln. Med hjälp av den kan stenknäcken lätt knäcka körsbärskärnor.
Följande gång jag såg denna art, var hemma hos en kompis, där vi satt vid julkaffet och tittade ut genom fönstret och plötsligt satt ett exemplar där ute på fågelbrädet. Senaste år, strax före jul, fick jag plötsligt syn på en konstig fågel när jag var ute på gården, här i de norra stadsdelarna av Mariehamn. Tankarna gick först till sidensvans, sedan till tallbit men det var fortfarande någonting som inte stämde. Jag såg den senare sitta uppe i toppen av en stor björk men hann inte identifiera eller fotografera den.
Något senare fick jag syn på den igen, denna gång uppe i en japansk vingnöt, som växer på baksidan av huset och då var saken klar. Några timmar senare när jag satt vid datorn och jobbade hörde jag konstiga ljud från förrådsutrymmet i bortre änden av huset. Jag smög försiktigt dit för att se vad det var som lät, om det möjligen var någon av katterna som hade något fuffens för sig. När jag tittade ut genom förrådsdörren satt stenknäcken på en kvist i en buske utanför dörren och med jämna mellanrum flög den mot fönstret i förrådsdörren och flaxade med vingarna.
Orsaken till detta märkliga beteende stod snabbt klar för mig och efter att ha varit ut för att betrakta fönstret utifrån, såg jag att det fungerade som en spegel medan insidan av förrådet låg mer eller mindre i mörker. Stenknäcken såg alltså sin egen spegelbild, som den betraktade som en rival som måste skrämmas bort. Beteendet fortsatte sedan till efter trettondagen när stenknäcken drog vidare och mattades kanske av något dessförinnan när förrådet av japanska vingnötter började sina.
Men varför detta beteende och varför just då? Jo, fåglarnas (och många andra djurs) dygns- och årstidsrytm styrs av årstiderna och ljusets växlingar. Efter vintersolståndet blir dagarna längre igen och många fåglar reagerar starkt på detta och börjar uppvisa revirbeteenden. Det är egentligen samma fenomen som visar sig på sensommaren/förhösten när fåglarna efter en lång period av tystnad börjar sjunga på nytt, så kallad skuggsång.
Stenknäcken är ingen vanlig fågel i Finland, där det uppskattas finnas 1 000-1 500 par medan den i Sverige är betydligt vanligare med ca 17 000 par. Under senare år verkar den ha utvidgat sitt utbredningsområde, vilket bland annat visar sig genom att den sedan år 2000, då den räknades som nära hotad på den nationella rödlistan, har uppgraderats till livskraftig.
Födan består av kärnor från olika arter av släktet Prunus (körsbär, hägg, slån, plommon, krikon) som den lätt krossar med sin kraftiga näbb medan den lämnar själva fruktköttet. Dessutom äter den hagtorn, idegran, bok, avenbok, lönn, alm (almfrön är en viktig föda i slutet av maj) och nypon. Biotoperna där den vistas utgörs av högstammig lövskog men bör alltså innehålla något/några av de uppräknade träden men boet kan finnas i barrskog några kilometer från näringskällorna.
Igenväxning av lövmiljöer med gran är ett potentiellt hot mot arten, liksom omvandling av ädel lövskog (före detta beteshagar och lövängar) till granskog eller avverkningar i ädellövskog av grova träd med utvecklade kronor.
Ädellövträdsbestånd, hagmarker, lövängar, parker och liknande miljöer som är betydelsefulla biotoper för häckning eller födosök för stenknäck bör bevaras och undantas från vanliga skogliga åtgärder. Åtgärder kan behövas för att gynna lövträd, och då särskilt träd av släktet Prunus. Plantering eller annan föryngring av körsbärsträd, bevarande av klarbär och krikon vid gamla torp, selektivt bevarande av slån, hägg, avenbok och hagtorn vid röjning av skogsbryn som vetter mot åker är andra lämpliga åtgärder som kan rekommenderas.
