Hösten är svamptid, men för den ovana kan det vara svårt att veta vad som är vad.
Här är några av våra mest välkända matsvampar.

Svart trumpetsvamp. Foto: Franck Hidvégi
Svarta trumpetsvampen (Craterellus cornucopioides)
Den svarta trumpetsvampen är mörk, tunn och trumpetformad och kan därför vara förvånansvärt svår att upptäcka bland löv och skuggor på marken. Färgen varierar från svartbrun till gråaktig, och undersidan saknar de tydliga åsar som finns hos exempelvis kantarellen. Svampen växer ofta i lövskog tillsammans med ek och hassel, men kan också förekomma i örtrika barrskogsmiljöer.

Läckerriska. Foto: Privat
Läckerriska (Lactarius deliciosus)
Läckerriskan är en orange svamp som ofta har tydliga cirklar eller zoner på hatten. Skivorna är ljust orange och när svampen bryts eller skadas sipprar en morotsfärgad mjölksaft fram. Med tiden kan skadade delar bli grönaktiga. Läckerriskan är knuten till tall och hittas framför allt i barrskog.

Skäggriska. Foto: Privat
Skäggriska (Lactarius trivialis)
Skäggriskan har en hatt i grå, gulgrå eller lätt lilatonade nyanser, ofta med svaga ringar eller zoner. Den växer gärna på fuktiga och mossiga platser i skogen, tillsammans med bland annat björk och gran. När den skadas avger den en vit mjölksaft med skarp smak.

Blek taggsvamp. Foto: Kristian Bosak
Blek taggsvamp (Hydnum repandum)
I stället för skivor eller rör har den bleka taggsvampen små, tätt sittande taggar på undersidan av hatten. Svampen är ljus, från nästan vit till gulaktig eller svagt rödgul. Den förekommer i många olika skogstyper och kan växa tillsammans med både barr- och lövträd, ofta i grupper.

Fårticka. Foto: Laura Tarvainen
Fårticka (Albatrellus ovinus)
Fårtickan är en ljus ticka med vit till gråbrun hatt. Äldre exemplar kan få gulaktiga fläckar och en mer sprucken yta. På undersidan finns ett lager av små rör som fortsätter en bit ner på foten. Den hittas framför allt i mossig barrskog och är särskilt knuten till gran.

Karljohansvamp. Foto: Privat
Karljohansvamp (Boletus edulis)
Karljohansvampen, eller stensoppen, är en kraftig och uppskattad sopp med brun hatt och ljus fot. På foten syns ofta ett fint, ljust nätmönster, särskilt högre upp. Undersidan består av rör som först är ljusa och senare blir gulgröna. Svampen förekommer i både löv- och barrskog. Vissa höstar kan den dyka upp i ovanligt stora mängder.

Kantarell. Foto: Privat
Kantarell (Cantharellus cibarius)
Kantarellen är en av våra mest välkända matsvampar, med sin karakteristiska gula färg. Hatten är ofta ojämn och vågig, och på undersidan finns grenade åsar som fortsätter ner längs foten. Den trivs på ljusa platser i både löv- och barrskog och hittas ofta i närheten av björk, men kan också växa tillsammans med tall och gran.

Trattkantarell. Foto: Privat
Trattkantarell (Craterellus tubaeformis)
Trattkantarellen känns igen på sin tunna, trattformade hatt i brunaktiga toner och sin smala, ihåliga fot som ofta är gul. På hattens undersida löper grå eller gulaktiga åsar ner mot foten. Den är en typisk höstsvamp och växer gärna bland mossa i barrskog, ofta tillsammans med gran och tall.

Tegelsopp. Foto: Privat
Tegelsopp (Leccinum versipelle)
Tegelsoppen är lätt att lägga märke till med sin orange eller rödbruna hatt och kraftiga, ljusa fot med mörka små fjäll. När svampen delas eller skärs upp förändras köttet i färg och mörknar så småningom kraftigt. Den växer tillsammans med björk och förekommer i löv- och blandskog.

Sandsopp. Foto: Privat
Sandsopp (Suillus variegatus)
Sandsoppen har en gulbrun hatt som ofta ser lite prickig eller småfjällig ut. Undersidan består av mörkgula till brunaktiga rör, och svampen kan blåna när den skadas. Den är en tallens följeslagare och trivs särskilt på torra tallhedar och i sandiga barrskogsmiljöer.

Smörsopp (Suillus luteus). Foto: Privat.
Smörsopp (Suillus luteus)
Smörsoppen har en brun till gulbrun hatt som blir tydligt slemmig när vädret är fuktigt. På yngre exemplar finns en hinna som täcker rören, och när svampen växer lämnar den ofta kvar en tydlig ring på foten. Smörsoppen är nära knuten till tall och växer gärna på sandiga platser, längs skogsvägar och på tallhedar.

Toppmurkla (Morchella esculenta) Foto: Privat.
Toppmurkla (Morchella esculenta)
Toppmurklor är lätta att känna igen på sin säregna hatt med djupa, oregelbundna veck och gropar. Hatten kan vara gulbrun eller honungsfärgad, och både hatt och fot är ihåliga. De dyker upp redan under våren och försommaren och förekommer framför allt på kalkrik mark i öppna lövskogar och gräsmarker.
Några ytterligare svampar som livsmedelsverket rekommenderar är pepparriskan, storkremlan, tegelkremlan, gulkremlan, vinkremlan, sotvaxskivlingen, rimskivlingen, goliatmusseronen.
Viktigt: Det här är en introduktion och ska inte användas som en fullständig guide för att avgöra om en svamp är ätlig. Många svampar kan likna varandra, och felidentifiering kan få allvarliga följder. Plocka därför bara svamp som du är helt säker på att du känner igen, och använd en pålitlig svampbok, svampapp eller hjälp av en erfaren svampkännare om du är osäker.



