Ralf Wistbacka har i omfattande och långvariga studier av flygekorrens ekologi visat att de små skogsområden som vid skogsavverkningar lämnats kvar kring boträd definitivt inte räcker för att upprätthålla en livskraftig flygekorrestam.
Wistbacka studerade flygekorrens förekomst på 79 platser i västra Finland. En del var sådana där i medeltaI 0,11 hektar kring boträdet hade lämnats kvar vid skogsavverkningar enligt dåvarande myndighetsdirektiv, och en del var kontrollområden där inga avverkningar skett.
Det visade sig att arealen skog lämplig för flygekorren minskade med två tredjedelar inom en radie på 100 meter från boträdet till följd av avverkningarna. På samma lokaler sjönk andelen platser med flygekorre från 90 till 20 procent, medan andelen förblev hög på de opåverkade kontroll-lokalerna.
Myndighetsdirektiven höjdes senare till 0,1–0,3 hektar per avgränsning, men enligt Wistbackas beräkningar leder detta till att bara 3–4 procent av lokalerna hyser flygekorrehonor.
– Avgränsningarna borde vara minst 4 hektar stora. Då skulle omkring 50 procent av lokalerna hysa flygekorrehonor säger Wistbacka.
För närvarande finns inga direkt-iv om avgränsningarnas storlek. Det är istället meningen att närings- trafik och miljöcentralerna ska ge rådgivning i varje enskilt fall. Utgående från ett beslut i Högsta förvaltningsdomstolen borde avgränsningarna vara 0,2–3,7 hektar. Wistbacka be-dömer att det oftast är den lägre gränsen som gäller, vilket gör att alltför lite skog sparas för flygekorren.
– För närvarande är de flygekorrar som lever i skogar i praktiken fred-lösa.
Flygekorren har i Wistbackas undersökningar visat sig ha en låg överlevnad, endast cirka hälften av honorna överlever till följande år. Predation är en viktig dödsorsak. Inom ett slag-uggle- eller kattugglerevir överlever knappast en enda flygekorre. Då flygekorreskogarna är små och omges av kalhyggen blir flygekorrar som söker mat i kanten av skogen lätt upptäckta av ugglor.
Wistbacka upptäckte i en studie i Larsmo att flera flygekorrehonor flockats i de återstående skogarna på 3–4 hektar. Normalt har flygekorrehonorna skilda revir. Flera flygekorrar på en begränsad yta ökar risken för att sjukdomar sprids och om skogen fälls är det flera honor som blir hemlösa.
Under en period på 25 år minskade arealen skog lämplig för flygekorre med 76,4 procent i det skogsområde i Larsmo som Wistbacka studerat som intensivast. År 2006 uppskattades antal flygekorrehonor i Finland till 150 000. Tio år senare hade antalet minskat med 37 procent. Om avverkningarna fortsätter i samma takt som 2010–2018 beräknar Wistbacka att flygekorren är försvunnen från Larsmo-skogarna år 2042.
Ännu skulle det gå att rädda flyg-ekorren genom ökad hänsyn i skogsbruket och större arealer skyddad skog. Wistbacka ger en eloge åt Helsingfors, Esbo och Vanda som föregått med gott exempel och fredat flygekorreförekomster och spridningskorridorer i skogar och grönområden med hjälp av juridiskt bindande planläggning.
Ralf Wistbacka disputerade i våras på sina flygekorrestudier vid Uleåborgs universitet. Länk till avhandlingen.
Bild: Flygekorren är hårt ansatt av skogsbruket. Foto Henrik Lund
