”Det kalhyggesfria skogsbruket har en enorm potential. Nyttan för landskapet och skogsnaturen är obestridlig och dessutom gynnas markägaren ekonomiskt. Det är bara en tidsfråga innan det kalhyggesfria skogsbruket ökar kraftigt i popularitet.”
Det säger Jussi Saarinen (bilden ovan), eldsjälen bakom Yhteismetsä Tuohi, en ny sammanslutning av markägare som gått in för att de gemensamt ägda skogarna ska skötas mer naturnära utan kalavverkningar. En orsak till Saarinens optimism är de större friheter att sköta sin skog på sitt eget sätt som markägarna fick då skogslagstiftningen förnyades 2014.
Saarinen tror på exemplets makt:
– Då en skogsägare noterar hur mycket virkes-intäkter grannen fått ur sin skog samtidigt som skogen står kvar kommer intresset att öka.
Att skogen fortfarande ser ut som en skog trots ett betydande virkesuttag – 1 700 kubikmeter på 15 hektar – kan Finlands Naturs utsände konstatera då ha tillsammans med Saarinen besöker ett av Tuohis skogsområden i Lojo. Avverkningen har planerats och utförts av Saarinens företag, Metsätietopalvelu Silmu Oy, som specialiserat sig på kalhyggesfritt skogsbruk. Skogen är utglesad genom plockhuggning, men det är frågan om mindre avverkade ytor som inte skiljer sig nämnvärt från naturliga gläntor. Ett annat utmärkande drag för skogen är mångformigheten. Träden är av alla åldrar och storlekar, och gran, tall, björk och rönn förekommer sida vida sida, till skillnad från de mono-kulturer med ett trädslag som konventionellt skogsbruk ofta strävar efter. En rik undervegetation ger skydd åt skogsviltet och en del av de äldsta träden lämnas att självdö, vilket gynnar mängder av hotade svampar och vedlevande insekter.
Inom det kalhyggesfria skogsbruket är det höggallring som gäller. Det innebär att skogen glesas ut genom att en del av de större träden avverkas med 10–20 års intervaller.
– Då får små trädplantor och medelstora träd mera rum och ljus, vilket ökar deras tillväxt och skogens förnyelse, berättar Saarinen.
Inom konventionellt skogsbruk gallras mindre träd bort (låggallring) för att gynna enbart de större träden. Det leder till att skogarna tenderar att innehålla träd av bara en storleksklass. De stora träden slutavverkas ofta alla samtidigt, och då måste förnyelsen i regel ske genom plantering eller sådd.
Ett antal välmeriterade forskar, bland dem Erkki Lähde, Olli Tahvonen, Timo Pukkala och Sauli Valkonen i Finland och Mats Hagner i Sverige, har visat att kontinuitetsskogsbruk, som det också kallas, kan vara minst lika lönsamt som kalavverkningsskogsbruk. En bidragande orsak är att utgifterna för skogsförnyelse är minimala inom det kalhyggesfria skogsbruket, medan gallrings- och planteringsutgifter drar ned på lönsamheten inom kalavverkningskogsbruket. Det kalhyggesfria skogsbruket ger också markägaren en jämnare ström av intäkter.
Enligt Saarinen ger höggallringen inom det kalhyggesfria skogsbruket främst grovstammigt timmer med ett pris på cirka 50–60 euro per kubikmeter. Låggallringen av mindre träd ger främst massaved med ett pris kring 10–20 euro per kubikmeter.
Kontinuitetsskogsbruket har av en del kritiker bedömts komma i fråga enbart på näringsrik och bördig skogsmark. Men enligt Saarinen kan man utmärkt väl få skogen att förnya sig naturligt även på karga tallmoar och speciellt i Lappland – där kutymen hittills har varit massiva kalavverkningar, markberedning och påföljande planteringar, som ofta misslyckats.
Saarinen tillbakavisar också kritiken mot att plockhuggningarna skulle ge alltför små virkesvolymer per gång för att kunna vara lönsamma.
– Det gäller bara att gå igenom lite större skogsarealer vid varje avverkningsomgång.
Han påpekar att kalavverkningar i många fall inte görs på större arealer än 1–2 hektar, eftersom markägare sällan vill fälla all sin skog samtidigt. Det här minskar i praktiken virkesuttaget per kal-avverkning.
Kontinuitsskogsbruket har ännu inte uppnått den popularitet bland markägare som man kanske trodde för tio år sedan. Detta trots att opinionsundersökningar visar att kalhyggen ogillas av en stor del av finländarna, bland dem även markägare.
– Här har skogsrådgivningsorganisationerna ett stort ansvar. Hittills är det ganska få skogsrådgivare som har haft vilja och kunskap att specifikt rekommendera skogsskötsel utan kalavverkningar, säger Jussi Saarinen
Annikka Selander, expert på skogsvård vid Skogscentralen, berättar att de gällande skogsvårds-rekommendationerna numera också omfattar skogsskötsel utan kalavverkningar. I de råd för god skogsvård som Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio gav ut 2014 finns praktisk information om kalhyggesfritt skogsbruk under rubriken ”Skogsvård i olikåldriga skogar ”.
Idag omfattar också Skogscentralens grundkurser i skogsvård riktlinjer för kalhyggesfritt skogsbruk, vid sidan av de mer konventionella skogsbruksformerna. Enligt Selander har det bland skogsägarföreningarna funnits intresse för kalhyggesfria skogsbruksmetoder och Skogscentralen har arrangerat specialkurser inom detta område.
– Hur skogen sköts i praktiken beror i sista hand på skogsbrukets mål och i hur hög grad skogsägaren vill prioritera långsiktig ekonomisk avkastning eller landskapsvård och naturvärden, säger Selander.
