Knotiga, vindpinade martallar utspridda på öppna bergsplatåer. Talrika raviner och tvärbranta stup. Bortom bergen skymtar Norrhavet som möter himlen i en horisont obruten av öar. Då nordanvinden ryter till vräker bränningarna skummet långt in över land.
I de här vilda bergstrakterna i Geta och Saltviks kommuner kan man vandra länge och väl utan att stöta på andra mänskor. Naturen är till stor del opåverkad av mänskan.
Kjell Andersen blev fascinerad av den nordliga åländska vildmarken då han som nyinflyttad inledde sin lärarbana i Geta under början av 1980-talet. Idag är han fast bosatt i Helsingfors, men Geta bergen har fortsatt att fascinera och numera äger Kjell en stuga på egen mark mitt i det vilda bergslandskapet. På marken kring stugan kommer naturen att få sköta sig själv. Det blir i praktiken ett privatägt naturskyddsområde.
I stugans närhet, men ändå på behörigt avstånd, löper Grottstigen – den fem kilometer långa vandringsled som Kjell på 1990-talet tog initiativet till och sedan drog upp i den kuperade bergsterrängen. Under årens lopp har tusentals turister och fastboende ålänningar vandrat längs stigen som får sin början vid Soltuna, turistcentret uppe på en av Getabergens toppar. Från bergstoppen utgår dessutom en kortare stig, Barnens trollstig. Längs den lär barnen sig natur med sagans hjälp.
Då Kjell drog upp Grottstigen kunde han fritt kombinera sitt naturintresse med sin passion för historia. Längs stigen finns flera grottor som istidens urkrafter och frostsprängning under senare år åstadkommit. Flera av grottorna har tidvis fungerat som bostäder för mänskor, bland dem Stefan Lövfing, partigängaren som förde en framgångsrik kamp mot den ryska ockupationsmakten under Stora ofreden 1713–1721. Han gömde sig för fienden i den grotta som nu bär hans namn. Om Stefan Lövfing och andra bemärkta personer som under historiens gång vistats i Geta bergen kan man läsa på ett antal informationstavlor längs Grottstigen. Både texterna och tavlornas illustrationer är Kjells hantverk.
Ett annat exempel på hur bergsformationerna utnyttjats av mänskor är den engelska prinsessan Signhilds äventyr. Enligt legenden gömde hon sig och sin häst under förkristen tid i en klippskreva, som sedermera fick namnet Signhilds krubba. Där Grottstigen tangerar den fjordliknande Djupviken berättar en tavla om hur ålänningar lockade den ryska flottan att gå i kvav mot Getas strandklippor en stormig natt under Lilla ofreden 1742.
Förutom grottorna med dess historia fascineras stigvandraren av ett antal enorma stenblock av röd rapakivigranit som har alla tänkbara former, från mjuka och runda till hårda och kantiga. Speciellt spektakulär är ”Skeppsbogen”, en spetsig fartygsför som spjälkts loss från det klippstup som Grottstigen följer under en lång sträcka.
För den fågelintresserade bjuder Getabergen också på godbitar. En sådan är den sällsynta trädlärkan, som ofta hörs sjunga från talltoppar eller flygande över sitt revir. Sedan många år häckar här också ett smålompar i en liten skogstjärn. Under häckningstiden kan man höra smålommens något kusliga läte då den flyger från tjärnen ut till Norrhavet för att fiska.
– Ordet ”världsarv” beskriver ganska bra naturen här uppe. Av alla naturområden på Åland ligger Getabergen speciellt nära mitt hjärta, konstaterar Kjell Andersen.
Hittills har veterligen inga ansträngningar gjorts att få med Getabergen på UNESCO:s världsarvslista, men förutsättningarna skulle alla gånger finnas. Vissa hot mot naturen finns här i alla fall i och med att allt fler skogsbilvägar under senare år byggts till ett ökande antal stugor längs stränderna. Kalhyggen har också på sina håll brett ut sig i de lägre belägna, mer lättillgängliga skogarna.
– Det här har knappast så många växt- eller djurarter blivit lidande av. Det handlar mer om att landskapet ur mänskans synvinkel förändrats så att det inte längre befinner sig i naturtillstånd, säger Kjell.
Han bedömer att de åländska stränderna skulle ha varit utnyttjade för fritidsbebyggelse i betydligt högre grad, om inte den åländska hembygdsrätten begränsat fastlänningars rätt att äga mark i öriket. Hembygdsrätten har sålunda haft betydelse även för naturskyddet.
