Den evangelisk-lutherska kyrkan är en av Finlands största enskilda skogsägare. I sitt allt större miljöengagemang tampas kyrkan med villfarelser om hållbarhet och ekologisk mångfald.
– Kyrkan kunde avverka lite mindre, lite mjukare, lämna fler områden obehandlade och tänka på annat än ekonomin, säger Liisa Toopakka, mångfaldsexpert på Finlands naturskyddsförbund.
Värdemässigt ser hon att kyrkan har goda förutsättningar att vara en betydande miljöaktör.
Kyrkan äger i dagsläget cirka 160 000 hektar skog, vilket innebär kring en procent av all skog i landet. Även om de enskilda församlingarna bestämmer över sina egna marker, finns det även riktlinjer för hur kyrkans skog ska brukas.
Idag är det främst strategierna En kolneutral kyrka 2030 och Kyrkans miljödiplom som ställer upp mål för hur de kyrkliga samfälligheterna och församlingarna ska hantera den skog som de äger.
En kolneutral kyrka är kyrkans energi- och klimatstrategi som klubbades igenom 2019. Kyrkans miljödiplom är ett miljösystem som har funnits sedan 2001, men vars handbok kontinuerligt revideras. Miljödiplomet fungerar som ett verktyg för att uppnå målen i kyrkans energi- och klimatstrategi, och i det preciseras och konkretiseras även flera av målen.
Ilkka Sipiläinen, sakkunnig inom Kyrkostyrelsen, påpekar att kyrkans klimatstrategi ständigt omvärderas och förbättras.
– Man måste tänka kritiskt kring den hela tiden, säger han.
Ett sätt att göra det är att beställa oberoende utredningar. I samband med att den nya energi- och klimatstrategin godkändes, gjorde Naturresursinstitutet Luke en utredning om kolsänkorna i kyrkans skogar. Samtidigt beställdes även en tävlingsplan för skogsplaner av konsultbolaget Tapio.
– Resultatet var något av en besvikelse. Trots att skogarna visade sig vara ett ansenligt kollager, var ändå kolsänkorna mindre än förväntat och det konstaterades att de i varje fall inte fick minska, säger Sipiläinen.
Utredningen visar att man i skogsvården behöver fästa särskild uppmärksamhet vid att bevara jordmånens kollager.
Eero Mikkola, kundansvarig på Luke, deltog i projektet. Han förvånas inte över kyrkans besvikelse. Han menar att många kunder är förvånade över resultatet efter en inventering av kolsänkorna.
Lite tillspetsat kunde man säga att den gängse uppfattningen om att finländarna har varit goda skogsägare nu stångas mot ekologiska realiteter.
– Här är vi nog historiens fångar. Ifall man förutom den ekonomiska nyttan även vill beakta antalet kolsänkor och den biologiska mångfalden, krävs ett nytt förfaringssätt, säger Mikkola.
Enligt Mikkola innebär detta längre förnyelseperioder och naturvård som till exempel förutsätter att man lämnar kvar murkna träd.
– Det bästa sättet för en skogsägare att trygga mångfalden är låta skogen växa i naturtillstånd. Att helt enkelt lämna den ifred, säger han.
För att beviljas kyrkans miljödiplom måste de kyrkliga samfälligheterna och de enskilda församlingarna uppfylla vissa miljörelaterade minimikrav. Till minimikraven hör bland annat att skogarna certifieras och att det finns en skogsplan.
Diplomet beviljas för fem kalenderår åt gången, varefter en utredning görs. Målet är att alla församlingar ska uppfylla dessa krav innan 2025.
Naturskyddsförbundets Toopakka anser ändå att dessa minimikrav inte nödvändigtvis räcker för att säkra hållbarheten och mångfalden.
– Ifall kyrkans skog behandlas enligt gängse modell, räcker detta sällan för att trygga den ekologiska hållbarheten. Den finska skogslagen är alltför svag för att skydda den biologiska mångfalden, säger Toopakka.
Vid sidan av minimikraven i kyrkans miljödiplom rekommenderar diplomet att kyrkan ska avstå från avverkningar under fåglarnas viktigaste häckningsperiod. Då det gäller skyddet av gammelskogar rekommenderar man att de höga naturvärdena ska beaktas i skogsbruket. Detta är ändå inget krav för att kvala för miljödiplomet.
Ett aktuellt försök att förbättra skogslagen är medborgarinitiativet Våra skogar. Här föreslås lagförändringar som på ett bättre sätt skulle skogsbrukets ekologiska ramar. Ett av förslagen är att avverkning skulle förbjudas under fåglarnas häckningsperioder.
– Om dessa förändringar godkändes av riksdagen, skulle det i allra högsta grad gynna naturen och därmed även människan, menar Toopakka.
Förutom distinktionen mellan lag och hållbarhet finns det även skillnader mellan församlingarnas sätt att hantera sina skogar beroende på om det gäller skogar i glesbygden eller i tätorter.
– I urbana miljöer kan människor ha ett starkt emotionellt band till skogen, medan skogarna i glesbygden även betraktas som en konkret ekonomisk angelägenhet, säger Sipiläinen.
De större församlingarna i tätorterna äger sällan särskilt mycket skog, medan mindre församlingar ibland behöver ställa ekologiska värderingar mot ekonomiska realiteter. År 2021 avverkade kyrkan sammanlagt 815 000 kubikmeter virke.
Det är främst avfolkningen som ställer ekonomisk press på församlingarna i glesbygden. Ett exempel är församlingen i Lieksa i Norra Karelen, som äger 5500 hektar skog, vilket överträffar genomsnittet med råge. Samtidigt som Lieksa kämpar med en minskande befolkning och minskade skatteintäkter, förs diskussioner om hur man bäst tillvaratar församlingens skogar.
Både Mikkola och Toopakka lyfter upp skyddsprogrammen Metso och Helmi som svar på hur man kan skydda skogen och ändå få inkomster. Det statliga stöd som Metso-programmet erbjuder för frivilligt skydd av skogen är ett konkurrenskraftigt alternativ till avverkning, anser Mikkola.
Sipiläinen lyfter fram Salo och Uleåborg som exempel på platser där kyrkan enligt honom bedriver ett ambitiöst miljöarbete. Förutom skogsbruket strävar man efter att minska på fastigheternas och verksamhetens koldioxidutsläpp och därtill delta aktivt i samhällsdebatten.
Vid kyrkomötet utsågs strategin En kolneutral kyrka till en av huvudfrågorna de kommande två åren. Kyrkan har reserverat pengar för ändamålet, vilket möjliggör en nyrekrytering av ytterligare en sakkunnig som jobbar med frågan.
Enligt Sipiläinen råder det en stark enstämmighet om miljöarbetet och klimatfrågan inom kyrkan.
– Jag vill betona att hela kyrkans ledning ställer sig bakom detta arbete. Det är av yttersta vikt att handla, säger han.
Eero Mikkola ser att det har skett en attitydförändring till det finländska skogsbruket under de senaste åren.
– Anspråken är högre och trycket är större. Jag hoppas verkligen att det leder till något konkret, säger Mikkola.
Foto: Wikimedia Commons / Kallerna / Snöbeklädda skogar i Birkala i närheten av Tammerfors.
