40 år av upptäckter – Finlands äldsta naturskola fortsätter ta barnen ut i naturen

Naturskolan Uttern och naturskolverksamheten i Finland firar 40 år i år.

I början av 1986 fanns det ännu ingen naturskola i Finland. Idén om att låta barn lära sig om naturen genom att själva upptäcka, undersöka och uppleva den hade däremot redan börjat växa fram.

År 1986 öppnade Finlands första naturskola i Sjundeå. Bakom initiativet stod miljöorganisationen Natur och Miljö, och verksamheten blev början på en utveckling som senare skulle leda till att det idag finns över 50 naturskolor i Finland. Natur och Miljö driver fyra av dem i Svenskfinland: Naturskolan Uttern, Kvarkens naturskola, Åbolands naturskola och Ålands naturskola.

Inspirationen för att öppna en naturskola kom från de övriga nordiska grannländerna. Natur och Miljös dåvarande verksamhetsledare Ulrica Cronström såg potentialen i och ville skapa motsvarande möjligheter för finländska barn. Naturen skulle inte bara vara något man läste om i en bok – den kunde vara själva klassrummet.

Intresset för den nya verksamheten visade sig snabbt vara stort. Lili-Ann Wolff var hela Finlands och Natur och Miljös första naturskollärare och arbetade sammanlagt 18 år som naturskollärare, varav fem av dem på naturskolan i Sjundeå. Redan det första året kom fler besökare än man hade vågat hoppas på.

– Intresset var stort från många håll. Jag hade fullt upp med att åka runt och hålla föredrag om naturskoleidén på lärarmöten, i kommuner, föreningar och till och med i riksdagen, berättar Wolff.

Journalister från både svensk- och finskspråkiga dagstidningar och tidskrifter besökte verksamheten, och människor från andra delar av Finland och från utlandet kom för att bekanta sig med konceptet. Samtidigt fanns det också skeptiker. Wolff minns att det i början fanns kommunpolitiker som ansåg att naturskolan sysslade med ”hjärntvätt”.

Grundtanken finns fortfarande kvar i dagens naturskolverksamhet: att väcka nyfikenhet genom att göra och uppleva snarare än att bara läsa och lyssna. Samtidigt stärker verksamheten elevernas välmående, samarbetsförmåga och relation till närmiljön.

Naturen har fått en ny roll

Mycket har förändrats sedan den första naturskolan började ta ut barn i naturen 1986. Den ursprungliga naturskolan i Sjundeå har i dag blivit en ambulerande verksamhet som kommer till skolornas och daghemmens närmiljöer. Sedan 20 år tillbaka går verksamheten under namnet Naturskolan Uttern. Under åren har naturskolverksamheten vuxit och i dag finns sammanlagt omkring 50 natur- och miljöskolor runt om i landet.

Samtidigt har barnens vardag förändrats.

– Skärmtid, hobbyn och idrottsträningar stjäl i dag tid från att fritt umgås med kompisar utomhus och leka i naturen. Å andra sidan är naturhobbyn som fågelskådning och naturutflykter populära i många familjer, säger Emilia Nordling, ledande miljöpedagog på Natur och Miljö.

Men enligt Nordling går det inte att säga att dagens barn generellt skulle ha en sämre relation till naturen än tidigare.

– Många barn har i dag en positiv relation till naturen och vill gärna ta väl hand om naturen och djuren. Skillnaderna mellan barn och mellan olika orter är kanske sist och slutligen större än skillnaderna över tid. För ett barn som nästan inte har vistats i naturen kan den exempelvis kännas främmande eller till och med lite skrämmande.

Klimatförändringen har också blivit en tydligare del av verksamheten. Men enligt Nordling handlar naturundervisning om mer än fakta.

– Vi vill främja barnens naturkänsla och naturrelation. Ett känsloband till naturen är viktigt för att i framtiden vilja värna om miljön.

Förändringarna syns också ute i naturen. Vitfingrad brackvattenskrabba, eller slamkrabba, hittades inte alls när naturskolan håvade i havet med elever för 15 år sedan. I dag dyker den upp nästan varje gång. Gråsparven, som tidigare var vanlig på många skolgårdar, har däremot blivit mer sällsynt.

I en alltmer digital vardag blir naturen samtidigt en viktig motvikt.

– I naturen stärks koncentrationen, det är lättare att kommunicera med klasskompisarna ansikte mot ansikte och rörelse kommer naturligt.

När den första naturskolan startade var det däremot inte självklart för alla lärare hur undervisning utomhus skulle fungera. Wolff upplevde inte att pedagogerna var rädda för konceptet, men många berättade att de kände sig tryggare på en naturskola än ensamma med eleverna ute i naturen.

– Att det fanns en person som hade planerat undervisningen och som var van att vara ute med elever i naturen underlättade lärarnas arbete, säger Wolff.

På lärarfortbildningarna uppskattade lärarna också möjligheten att se sådant som annars bara fanns avbildat i skolböckerna, exempelvis mossor och lavar, i verkligheten. Många blev dessutom förvånade över hur annorlunda eleverna fungerade ute jämfört med inne i klassrummet och hur ivriga de var att lära sig.

Den första naturskolan hade samtidigt inte mycket pengar att röra sig med. När verksamheten startade fanns ett hus, en lärare på halvtid och en grupp entusiaster kring Natur och Miljö och i Sjundeå. Tack vare människor som trodde på idén gick det ändå att få ihop de resurser som behövdes.

Wolff minns särskilt människor som köpte symboliska plankor, donerade möbler och bidrog med undervisningsutrustning, samt frivilliga som ställde upp på talko.

– Vi lyckades få klart allting på naturskolan i Sjundeå i sista minuten. Så det gällde att vara optimist in i det sista.

Inte heller myndigheterna var från början säkra på vem som skulle bära ansvaret. Enligt Wolff bollades naturskolorna fram och tillbaka mellan det dåvarande Undervisningsministeriet och Miljöministeriet.

För Wolff själv var den största pedagogiska utmaningen en annan: tiden räckte inte till.

Det fanns så mycket att upptäcka och lära sig och barnen trivdes så bra ute att några timmar snabbt tog slut. I början handlade arbetet också om att hitta rätt nivå för olika grupper, från förskolebarn till vuxna. Med tiden lärde hon sig att växla mellan olika åldersgrupper, inte minst genom att lyssna på barnen och ta del av deras tankar.

Naturskolverksamheten väcker intresse i nya länder

Naturskoleidén har under åren spridit sig och utvecklats till nya länder, och till exempel i Kina har verksamheten väckt intresse de senaste åren. Gemensamt för verksamheten är tanken att undervisning utomhus kan ge elever andra möjligheter att undersöka och förstå sin omgivning än undervisning som enbart sker inomhus.

I Finland har naturskolorna samtidigt fått en särskild roll genom att fungera som en resurs för skolor och daghem. Naturskolpedagogerna kan ta med sig undervisningen ut i närmiljön och skapa praktiska upplevelser som knyter an till den ordinarie undervisningen.

När Wolff arbetade vid den första naturskolan var själva verksamhetsmodellen ännu under utveckling. Förutom skolklassernas dagsbesök ordnades läger, lärarfortbildningar, kurser och program för allmänheten och olika intressegrupper. Man experimenterade med seminarier och exkursioner för allt från kommunpolitiker till föreningsmedlemmar med olika specialintressen.

– Numera vet man nog bättre vad som går hem, säger Wolff.

Elevverksamheten var då starkt knuten till naturen kring naturskolans byggnad i Sjundeå. En period ordnades också verksamhet för skolklasser vid Ragvalds museiområde i Kyrkslätt. Vuxenkurserna kunde däremot flyttas ut till målgruppernas egna miljöer.

En stor skillnad mot i dag var att samma skolklass inte brukade komma flera gånger under ett år.

I dag är naturskolorna dessutom fler och verksamheten har fått ett bredare nätverk. Wolff nämner bland annat LYKE-nätverket, som drivs av Suomen luonto-ja ympäristökoulujen liitto ry, som stöder personalen på olika naturskolor.

Den första naturskolan i Sjundeå var däremot ensam i sitt slag i Finland under sina första fem år.

– Arbetet var rätt ensamt, men också fritt. Det är till fördel om många huvuden tillsammans får utveckla idéerna, säger Wolff.

Vad minns man efter en dag i naturen?

Frågar man barnen är det ofta de konkreta upplevelserna som stannar kvar. Ett djur som plötsligt dyker upp, något som hittas under en sten eller en upptäckt som gör att hela gruppen stannar upp.

– Djurmöten är något som de flesta barnen minns, oberoende om det är en skalbagge, huggorm, hackspett eller hjort. Också naturskolans djurmaskotar blir kvar i minnet, och matsäckspausen är en favorit som vi brukar minnas tillsammans, säger Linda Sointu, naturskollärare vid Naturskolan Uttern.

 

Det är kanske också en del av förklaringen till att naturskolans grundidé har hållit i 40 år. Naturen erbjuder hela tiden något att upptäcka, och upplevelserna kan bli till minnen långt efter att själva skoldagen är slut.

Naturskolan Utterns jubileumsår

Jubileumsåret firas på flera sätt. Naturskolan Utterns största satsning i år var evenemanget Friluftslördag, som ordnades på Västerby friluftsområde den 12 september tillsammans med Folkhälsan och Finlands Svenska Idrott. Evenemanget som tidigare har ordnats i Österbotten lockade drygt 100 besökare.

 

En annan satsning är kampanjen ”40 kryss för naturskolan”, där pedagoger inspireras att tillsammans med sina elever genomföra 40 naturuppgifter, anpassade efter årets olika årstider. Kampanjen pågår till slutet av november.

Hur ser naturskolan ut om 40 år?

Efter 40 år blickar Naturskolan Uttern både bakåt och framåt. Sointu hoppas att naturskolan om 40 år är en del av småbarnspedagogiken och grundskolan, där det är en självklarhet att alla barn oavsett vilket daghem eller vilken skola de går i, får vistas ute och ha naturskola året runt.

– Jag vill tro att alla skolor kommer ha ett uteklassrum i sin närmiljö och att alla barn knyter ett starkt band också till skolans närmiljö, och att det är lika naturligt för dem att vistas ute som inne, konstaterar Sointu.

Det är en framtidsbild som på många sätt återknyter till tanken från 1986: naturen som klassrum, upptäckandet som metod och barnets egen upplevelse som utgångspunkt.

För Wolff är utvecklingen samtidigt ett exempel på hur naturskolan hela tiden måste förändras med sin omvärld. Miljöutmaningarna har blivit större och miljö- och hållbarhetsutbildningen är enligt henne därför mer angelägen än någonsin.

Samtidigt har mycket av det som fungerade från början blivit kvar.

– Det som är bra med det gamla bibehålls medan det hela tiden också utvecklas nytt, säger Wolff.

Efter 40 år är frågan alltså inte om naturskolan har förändrats. Det har den. Frågan är snarare hur den fortsätter att förändras tillsammans med barnen, skolan och naturen omkring oss.

Text: Sandra Weckström