Miljöaktiv unirektor

Jari Niemelä är nybliven rektor vid Helsingfors universitet. Han har en bakgrund som forskare i entomologi och stadsekologi. Han har också lett arbetet vid universitetets nygrundade institut för hållbar utveckling. Jari Niemelä är försiktigt optimistisk när det gäller samhällets utveckling i hållbar riktning.

Niemelä tycker att det är bra att det finns en rad olika miljö­organisationer med något olika profilering. Själv har han sedan 2004 verkat som ordförande för WWF Finlands styrelse.
En del forskare har valt att inte engagera sig i miljöorganisationernas verksamhet eftersom de befarat att deras opartiskhet som forskare då kunde ifrågasättas. Jari Niemelä har valt att likt den världskända ekologen Ilkka Hanski engagera sig i miljörörelsen.
– Jag är inte lika frispråkig som Hanski var, men jag vill arbeta med både miljöorganisationer och myndigheter för att påverka samhällsutvecklingen i mer hållbar riktning. Jag ställer också gärna min sakkunskap till förfogande i naturskyddsfrågor, säger Niemelä. Han betonar att det är av största vikt att som miljöengagerad forskare alltid ha forskningsresultat som grund för sina utlåtanden.

 

Miljöorganisationerna har en viktig roll i samhället. Genom dem kan alla de som idag är natur-intresserade och miljömedvetna få sin röst hörd. Och då miljöförvaltningen bantas ned kan miljöorganisationerna fylla luckorna med sin sakkunskap.

Niemelä är ursprungligen entomolog och gjorde sitt doktorsarbete på skalbaggsfaunan på öar söder om Mariehamn. Efter disputationen arbetade han några år som forskare i Kanada, där han studerade ekologin hos introducerade skalbaggsarter och effekterna av storskaligt skogsbruk på skalbaggsfaunan. 
Under 1990-talet blev han intresserad av stadsekologi, både ur entomologens och stadsplanerarens synvinkel. Sedan år 2000 har han verkat som professor i stadsekologi och sedan 2004 som dekanus för universitetets biovetenskapliga fakultet.
I hans forskargrupp har förutom ekologer ingått även samhällsvetare, som speciellt studerat grönområdenas funktion och användning i Helsingfors. 
– Det har varit viktigt för oss att hela tiden ha kontakter med stadsplaneringen. Våra karteringar av grönområdenas natur och användning bland stadsborna har sedan kunnat användas vid planläggningen, berättar Niemelä.
Hans erfarenhet är att samtalen med stadens planläggare varit fruktbart och att miljö­värden kunnat beaktas då det funnits en tvärvetenskaplig faktagrund att utgå ifrån. Det här gäller inte minst den forskning som visar hur viktiga grönområdena är för stadsbornas rekreation och möjlighet att motverka stress.
– Stadsborna uppskattar grönområden med artrik och varierad natur, med både skog och öppnare områden. Men områdena måste vara tillräckligt stora – mindre grupper av träd räcker inte för att uppfattas som skog.
Niemelä har de senaste åren noterat hur miljöförvaltningens resurser bantats ned och att detta negativt påverkat tjänstemännens möjligheter att tillämpa den forskning han kunnat erbjuda. Han har med oro följt med hur Centralparken i Helsingfors hela tiden naggas i kanten av nya byggprojekt och förstår väl att många invånare protesterar. 
– Problemet är att Helsingfors är beläget på en udde som redan börjar vara fullt utbyggd. Det går att expandera bara mot norr.
Ett intressant faktum är i alla fall att skogarna kring Helsingfors och flera andra större städer är mer orörda och hyser en rikare flora och fauna än den ekonomiskog som dominerar på landsbygden i södra Finland. Niemelä nämner som exempel den nästan orörda, mycket gamla skogen i Tomtbacka naturskyddsområde i norra Helsingfors

Niemelä lyfter gärna fram universitetens ”tredje uppgift”: att dela med sig av den akademiska kunskapen till samhället. 
– Universitetens informationsavdelningar har här en viktig uppgift, men initiativet till att popularisera och sprida nya forskningsrön måste komma från forskarna själva.
Enligt Niemelä är det ofta svårt att få synlighet för seriösa nya rön inom miljöforskningen.
– Det är lättare med intressanta upptäckter och fynd av till exempel nya arter.
Som en viktig aktör när det gäller spridningen av populariserad miljöforskning nämner Niemelä Miljökunskapsforumet (Ympäristötiedon foorumi), där två universitet, Finlands miljöcentral, Miljöministeriet och Kommunförbundet ingår. Miljökunskapsforumet verkar för att fakta om miljön i högre grad ska användas som bas för beslutsfattandet i samhället. I maj i år arrangerade forumet ett seminarium där man lyfte fram den allmänna försämringen av livsmiljöerna i naturen och kom med en rad rekommendationer från forskare till beslutfattare om ökad naturhänsyn på olika plan. Rekommendationerna grundade sig på en ny rapport från IBPES, den internationella panelen för biodiversitet och ekosystemtjänster.
Niemelä är glad över att två stiftelser, Koneen säätiö och Maj och Tor Nesslings stiftelse, ställt upp och finansierat verksamheten vid Miljökunskapsforumet.
– Det borde egentligen staten göra, men just nu verkar det som om det bara är stiftelser som har pengar för sådana ändamål.

Innan Niemelä tillträdde som rektor för Helsingfors universitet satt han i ledningen för Helsus, Helsingfors universitets nygrundade institut för hållbarhetsvetenskap. Det är frågan om ett samarbetsorgan där tre naturvetenskapliga och tre samhällsvetenskapliga fakulteter medverkar. Finlands Akademi har beviljat institutet ett bidrag på drygt sex miljoner euro, vilket gjort det möjligt att grunda inte mindre än 11 nya professurer och 11 tjänster för nyblivna doktorer. Målsättningen är att bedriva högklassig tvärvetenskaplig forskning som gynnar hållbar utveckling i samhället. 
– Vi satsar också på forskning som ska bidra till att universitetets verksamhet utvecklas i hållbar riktning, berättar Niemelä.
När det gäller samhällsutvecklingen överlag är han försiktigt optimistisk.
– Dels ser det ut som om man inom statsförvaltningen tagit hållbarhetsmålen på allvar, och dels finns det inom företagen ett klart intresse för ökad hållbarhet som klart går utanför deras primära affärsintressen. 
Den här slutsatsen drar Niemelä utgående från de diskussioner han under våren förde med ledningen för ett tiotal större företag.

• Jari Niemelä
  – hemma i Vasa, numera bosatt i Helsingfors
  – har finska som modersmål, men pratar en god svenska
  – studerade biologi vid Umeå universitet
  – har forskat i skalbaggars ekologi på Åland, i Kanada och i Helsingfors
  – professor i stadsekologi vid Helsingfors universitet sedan år 2000
  – dekanus för bio- och miljövetenskapliga fakulteten sedan 2004
  – tillträdde som rektor för Helsingfors universitet den 1.8. 2018
  – ordförande för WWF Finlands styrelse sedan 2004
  – familj: fru, två barn och en katt
  – favoriter i naturen: skärgården kring Vasa och vid sydkusten, Sveaborg (historiskt och botaniskt intressant)