Genom att sprida ut gips på åkrarna kan man minska näringsläckaget med hälften. Också andra sätt att råda bot på läckaget undersöks.
I slutet av år 2016 stjälpte en långtradare ut det första lasset av gips i en åkerkant vid Savijoki i Egentliga Finland. På åkrarna spreds sedan ut sammanlagt 6 000 ton gips. Efter det inledde Finlands miljöcentral SYKE sin uppföljning av hur gipsen inverkar på mängden näring som sköljs ut i vattendragen från åkrarna. Provytan är 1 550 hektar stor.
– Från tidigare, småskaliga undersökningar vet vi att gipsbehandling kan reducera mängderna näring som läcker ut till vattendrag med upp till hälften, berättar Petri Ekholm, specialforskare vid Finlands miljö-central.
– Det har nu visat sig att även mängden fosfor som läckt ut i Savijoki har minskat med hälften, berättar Ekholm.
Savijokis vatten rinner via Aura å ut i Skärgårds-havet. Vattenkvaliteten på provområdet följs upp med hjälp av tre automatiska vattenkvalitetsmätare. De gör mätningar med en timmes intervaller och skickar informationen vidare till Ekholms dator.
– Jag analyserar den här informationen bland annat genom att utnyttja en databas med uppgifter om de lokala förhållandena, bland annat markanvändning och jordmån.
En av mätarna skickar information från ett område där åkrarna inte behandlats med gips.
– Data från det här området jämförs med data från gipsbehandlade åkrar. På så sätt får vi fram gipsens inverkan på vattenkvaliteten.
Undersökningen görs i samarbete med Helsingfors universitet. Gipsen kommer från Yaras gödselfabrik, där den produceras som en biprodukt vid framställningen av fosforsyra.
Gipsbehandlingen löser inte med en gång problemen med näringsläckaget.
– Från tidigare studier vet vi att gipsens inverkan upphör ganska plötsligt efter cirka fem år. Efter det måste behandlingen upprepas.
Undersökningen vid Savijoki pågår ännu detta år.
– Vi kommer att ansöka om finansiering för ytterligare två år. Då skulle vi kunna följa med när och hur effekten av gipsen upphör.
Gipsbehandling lämpar sig inte på områden där det finns sjöar.
– I vatten frigörs sulfat från gipsen. I havet är detta inte ett problem, men i sjöar ökar sulfatet den interna belastningen.
I Savijoki var man tvungen att beakta effekter av sulfat eftersom en population av den fridlysta, tjockskaliga målarmusslan Unio crassus hittades i ån.
– Vår undersökning hade redan kommit igång när upptäckten gjordes. Vi fick börja utreda sulfatets inverkan på musslorna.
Den här studien gjordes som laboratorieförsök vid Jyväskylä universitet.
– Resultaten visade att det sulfat som frigörs från de gipsbehandlade åkrarna inte skadar musslorna i högre grad, berättar Ekholm.
På områden med mycket sjöar kan man istället för gips använda strukturkalk. Strukturkalkens inverkan på åkrarnas näringsbelastning på vattendragen undersöks genom ett drygt tvåårigt experiment i Pakkalanjärvi i Kangasala. Projektet drivs av den lokala vattenskyddsföreningen.
Under våren har Petri Ekholm arbetat intensivt med laboratorieexperiment.
– När det gäller fosforbelastningen från lantbruket är det viktigt att skilja på fosfor löst i vattnet och fosfor som är bunden vid jordpartiklar.
Då fosfor i löst form kommer ut i vattendrag eller sjöar utgör den direkt näring för alger, medan den bundna fosforn sedimenterar till bottnen.
– I laboratoriet undersöker vi vad som händer med fosfor bunden till jordpartiklar i bottensedimentet. Frågan är hur fosforn därifrån frigörs och blir tillgänglig för alger.
Man antar att fosforns frigörelse beror på vilken typ av vatten det gäller, till exempel sjö eller havsområde. Vattnets näringsnivå har också betydelse.
Laboratorieförsöken är en del av forskningsprojektet Jordbrukets näringsbelastning, mot en bättre kunskapsbas och reglering. Inom projektet undersöks jordbrukets eutrofierande fosforbelastning och hur denna ska kunna minskas. Fosforns reaktioner studeras från laboratorienivå till en nivå som omfattar åkrar och avrinningsområden. Petri Ekholm leder projektet som fått finansiering från Finska kulturfonden. I projektet medverkar Naturresursinstitutet, Helsingfors universitet och Pyhäjärvi-institutet.
En målsättning med projektet är att utreda om det är möjligt att skapa ett centralt näringsdatasystem, som forskare och myndigheter skulle ha tillgång till. Det tekniska genomförandet medför en del utmaningar, liksom också juridiska och acceptansmässiga frågor.
– Forskningen bedrivs så öppet som möjligt och under diskussion med intressenter och jordbrukare, betonar Petri Ekholm.
