Detta är en arkivartikel ur Finlands Natur 1967/ Årsbok, 26 årsgången. s. 10-15. Av E. Adlercreutz och N-H. Aschan.
Den kortsynta exploateringen av våra stränder för fritidsbebyggelse fortsätter med aldrig tidigare skådad intensitet. Som en följd av hotet om en strandlag steg siffrorna för antalet beviljades byggnadslov inom Västra Nylands Regionplan Förbunds verksamhetsområde från 245 år 1965 till 400 följande år.
Då är det väl ingen som längre tvekar att ta ordet förslumning i sin mun!
Lagförslaget har med framgång avvärjts av en enig opinion inom markägarkretsar, till stor del på grund av en nära nog obefintlig information från inrikesministeriets sida om förslagets innehåll och syfte. Den sålunda stimulerade parcelleringsverksamheten fortsätter och kommunerna står rådlösa med sitt nyvunna planeringsmonopol, helt övergivna av sina egna centralorganisationer. Markägarnas intresseorganisationer vägrar även de att i konstruktiv mening befatta sig med dessa angelägna frågor, trots exemplen från broderorganisationerna i det övriga Norden.
Det måste medges att informationerna om lägets utveckling har varit knapphändiga, även om varnande röster ej saknats. Redan år 1940 förutsade professor Heikki Waris i Sosiaalinen aikakausjulkaisu nr 8 att stränderna i våra storstadsregioner skulle ta slut om inte lämpliga motåtgärder vidtogs.
I dag, 27 år senare, finns det ännu medborgare i ansvarig ställning, vilka har svårt att fatta lägets allvar. Verksamhetsledaren i Sydvästra Finlands regionplansförbund, arkitekt Raimo Narjus, skrev i en artikel i Suomen Luonto (No 4/1965) att vi i brist på motåtgärder mycket snart befinner oss i en situation, där ingenting längre kan göras. Detta var innan strandlagsförslaget kullkastades. Han förutsade också att all användbar strand har förbrukats av fritidsbbyggelsen år 1990, söder om linjen Gamla-karleby-Imatra, om den nuvarande utvecklingen fortgår oförändrad.
Han förutsade också att all användbar strand har förbrukats av fritidsbebyggelsen år 1990.
I den västnyländska skärgården finns det ca 3 400 km strand, fastlandsstranden inberäknad. Av denna längd är ca 2000 km i bästa fall användbar för fritidsbebyggelse, resca 40% tjänar andra ändamål (tätort, hamn, militär m.m.) eller bildar en för fritidsbebyggelse helt otjänlig strandtyp (brant, sumpig, vassvegetation).
Tänkes den nu pågående parcelleringen av stränderna fortgå såsom hittills, så att all användbar strand förbrukats, får ca 17 250 stugor plats. Om den årliga tillväxten beräknas till 400 stugor, lika med antalet beviljade byggnadslov år 1966 då det totala stugantalet inom detta skärgårdsområde var ca 5000, tar den användbara stranden följaktligen slut omkring år 1996.
”Bottennotering för sommarhusarkitektur”. Foto: Finlands Natur 1967 årsbok
Hur ser situationen ut vid denna tidpunkt inom en vital del av huvudstadens fritidsomland, då vi löpt linan ut enligt nuvarande recept?
Det är inte nog med att strandlinjen är avstängd för det rörliga friluftslivet, för långfärdsseglare m.fl., utan även stugägarna själva är hänvisade till sina parceller i brist på utflyktsmål. Nästa steg i den planlösa utbredningen av fritidsbebyggelsen, sedan trycket vuxit tillräckligt, är raden av tomter ovanför strandtomterna med en gemensam korridor ner till vattenbrynet – exempel i praktiken saknas ej! Då är det väl ingen som längre tvekar att ta ordet förslumning i sin mun!
Ur ekonomisk synpunkt är strandparcellering in absurdum förkastlig även därför, att de för skärgården typiska, splittrade skogs- och jordbruksarealerna ovanför strandlinjen, kommer att stå helt outnyttjade när den fortgående rationaliseringsprocessen lämnat dessa områden utanför gränsen för lönsam skogs- och jordbruksdrift.
Ur social synpunkt är strandparcellering slöseri med värdefull strandlinje eftersom tillgången ej på långt när motsvarar den framtida efterfrågan. Flere människor kunde nyttja stranden om de tidigare nämnda arealerna ovanför strandlinjen kunde tas i effektivt bruk och strandlinjen lämnas fri. Även för landskapets utseende är givetvis strandbebyggelsen det svåraste hotet.
Härtill kommer behovet av enhetliga, tillräckligt stora, socialt aktiva friluftsområden, enligt rikssvensk terminologi naturreservat.
En väl avvägd fördelning mellan de olika bebyggelseformerna – från strandparcellen med till – till den koncentrerade fritidsbyn räckliga komplement i form av fria områden, synes vara det ideal man borde eftersträva. Härtill kommer behovet av enhetliga, tillräckligt stora, socialt aktiva friluftsområden, enligt rikssvensk terminologi naturreservat, för att till dessa kunna kanalisera det rörliga friluftslivet och därigenom i viss utsträckning undvika friktion med fritidsbebyggelsen. Detta störningsmoment börjar ju även hos oss vara ett känt faktum.
Den självpåtagna maktlöshet, med vilken samhället stillatigande åser hur våra skärgårdsområdens och insjödistrikts natur- och rekreationsvärden efterhand spolieras motiverar några polemiskt ställda frågor, vilka under planeringsarbetet aktualiserats:
Kan riksplaneringsbyrån ange riksomfattande riktlinjer för regionsplansförbundens planeringsverksamhet rörande fritid och turism?
Varför utnyttjar ej kommunerna sitt planeringsmonopol och vad gör kommunernas centralförbund för att upplysa sina medlem-mar i planeringsjuridik?
Varför kan ej Högsta förvaltningsdomstolen informeras om lägets allvar, så att de prejudicerande utslag, som nu förlamar länsstyrelsernas eventuella vilja att stödja uppkomsten av planmässig fritidsbebyggelse, kunde undvikas?
Varför gör markägarnas (läs jordbrukarnas) intresseorganisationer ingenting för att skapa en aktiv rådgivnings- och konsultverksamhet, som exempelvis RLF i Sverige eller Norges Bondelag i Norge?
Varför förekommer inte interkommunalt samarbete vid anskaffningen av friluftsområden; väntar sig tätortskommunerna att periferikommunerna skall reservera och förvärva mark för allmänna ändamål för tätortsbor?
Varför förhåller sig naturvårdsmyndigheterna passiva, trots att oersättliga naturvärden hotas?
Var dröjer den lagstiftning, som skall göra det möjligt för myndigheterna att behärska situationen?
Dagens planeringssituation och byggnadslagen
Det vore orättvist att påstå att ingenting göres. Samtliga skärgårdsområden är föremål för regionplanering, men denna verksamhet är ett slag i luften om den inte följs upp av mer detaljerade planformer, såsom generalplan och detaljplan, vilket faktum inte accepterats av kommunerna.
Mer omfattande styckningar skall enligt byggnadslagen ske enligt s.k. parcelleringsplan. Utöver detta omnämnande inrymmer lagen emellertid ingenting om planens innehåll eller tillämpning, varför dess värde som planinstrument är minst sagt diskutabelt, vilket allmänt framhålles av den juridiska sakkunskapen.
Planeringsverksamhet på denna bas, vanligen utförd av dilettanter i efterhand, när parcellerna redan försålts, är helt förhärskande när det gäller fritidsbebyggelse.
Enligt gällande byggnadslag § 5 må till tätbebyggelse användas endast sådant område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts. Med tätbebyggelse avses sådan enhetlig bebyggelse, vars gemensamma behov påkallar vidtagande av särskilda åtgärder, såsom anläggande av vägar, avlopp eller vattenledning (BL § 4).
Den juridiska sakkunskapen tolkar lagtextens definition på tätbebyggelse sålunda, att det krävs flere än en gemensam anordning, t.ex. två vägar, avlopp och väg o.s.v. På denna tolkning stupar alla försök att med stöd av nuvarande lagstiftning reglera fritidsbebyggelsen enligt byggnadsplan, med andra ord enligt en i lag fastställd och definierad planform.
Skall lagtextens uppgift uppfattas som ett objekt för ett akademiskt bollande med ord, utan förankring i den verklighet som var upphovet till lagtexten i fråga?
I § 95 stadgas att byggnadsplan må uppgöras för tätbebyggelse i landskommun och på område, där styckning, försäljning eller utarrendering av byggnadsmark begynt företagas i sådan utsträckning att tätbebyggelse håller på att uppkomma, eller där en betydande byggnadsverksamhet av annan orsak kan väntas uppstå.
Det förefaller obegripligt att en styckning, som omfattar exempelvis 200 byggnadsplatser, enligt ovan relaterade lagrum inte skall kunna betecknas såsom väntad tätbebyggelse. Skall lagtextens uppgift uppfattas som ett objekt för ett akademiskt bollande med ord, utan förankring i den verklighet som var upphovet till lagtexten i fråga?
Den ekonomiska börda, som enligt gällande lagstiftning faller på kommunen i och med byggnadsplanens antagande, kan elimineras med tillhjälp av planeringsmonopolet. Den tidigare lättförståeliga rädslan för denna planform skulle inte längre behöva utgöra ett hinder för en kvalitativt tillfredsställande detaljplanering av fritidsbebyggelsen.
Om de samstämmiga vittnesmål rörande nödvändigheten av planering, vilka framfördes vid jordägarnas protestmöten inför hotet om en strandlag, var ärligt menade, bör vi kunna vänta oss ett enhälligt stöd för de efterlängtade kompletteringarna av byggnadslagen. Dessa är under beredning i ett utskott av delegationen för byggnads- och planeringsärenden och syftar till effektivisering av fritidsbebyggelsens planering.
Lokaliseringsschema för markreserveringen inom skärgårdsområdet. Det är naturligt att förlägga fritids bebyggelsens tyngdpunkt till fastlandet eller större land med väg- eller färjförbindelse, mot bakgrunden av den västnyländska skärgårdens geografiska struktur. En sådan lösning torde även sammanfalla med naturvårdens intressen. En differentiering av fritidsbebyggelsen i glesbebyggelseområden med en låg byggnadsrätt och tätbebyggelseområden med en högre byggnadsrätt blir nödvändigt. För undvikande av friktion mellan det rörliga friluftslivet och den permanenta fritidsbefolkningen är skapandet av tillräckligt stora enhetliga friluftsområden en förutsättning. Foto: Finlands Natur/1967.
Problem i samband med skärgårdsplaneringen
Den pågående regionplaneringen av våra skärgårdsområden stöter på en mängd kontrover siella och svårlösta problem. Följande intressegrupper kan noteras:
Den yrkestfskare, som har räknat med att stanna i skärgården, ser ett allvarligt hot i den kringströvande allmänhetens och de allt talrikare stugägarnas tryck mot fiskevattnen, vilka efterhand övergår i stadsbornas ägo.
För den utflyttade f.d. skärgårdsbon eller dennes arvingar, som etablerat sig t.ex. i närmaste centralort, är det givetvis av största intresse att kunna avyttra sin mark till högstbjudande, i den takt han finner det nödvändigt. (I detta sammanhang torde det vara onödigt att beröra jordspekulantens intressen).
För den redan etablerade stugägaren är det angeläget, när han väl själv undertecknat köpehandlingarna, att inte se sin omgivning växa igen med sommarstugor.
Den kringströvande friluftsmänniskan, som av en eller annan orsak ej velat eller kunnat anskaffa en stuga, önskar givetvis finna fria utfärdsmål, tältplatser eller ankarplatser.
Jag anser det vara regionplaneringens uppgift, att i skärgården försöka tillgodose alla dessa intresseriktningar i lämpligt avvägda proportioner på ett sådant sätt, att skärgårdens natur och dess värde som fritidsmiljö icke äventyras. Det förutsätter att man känner till skärgårdens naturresurser när dimensioneringen av fritidsbebyggelse, strövområden m.m. utföres.
Vad tål naturen?
Värdefull forskning rörande fritidsstruktur, beteendemönster, boendevanor m.m., även som därpå grundade behovsprognoser, har utförts av framstående sociologer i vårt land. Fritidsområdenas funktionella aspekter har utforskats av arkitekter och ingenjörer.
Men mig veterligen har ingen utforskat fritidsaktiviteternas inverkan på den ekologiska balansen, t.ex. olika marktypers tålighet mot slitage, förändringar i växt- och djurvärld och i landskapskaraktären på grund av nya explaceringsformer och dylikt.
Bebyggelse i skärgården är naturlig, eftersom denna utgör vårt måhända äldsta kulturlandskap.
En systematisk forskning kring dessa frågor synes mig vara viktigare än något annat, nu då vi på goda grunder kan anta att efterfrågan med bred marginal överskrider tillgången i de utsatta storstadsregionerna.
Trots att utvecklingen i Sverige lett till att man under en längre tid varit nödsakad att aktivt arbeta med dessa problem, vilket bl.a. resulterat i några exemplariska naturvårdsinventeringar, som t.ex. på Öland, har man där än så länge nöjt sig med att efterlysa en sådan forskning. Man är dock fullt medveten om vikten av de biologiska faktorerna, vilket bevisas av det senaste numret av facktidskriften PLAN, som helt ägnats dessa frågor.
Bebyggelse i skärgården är naturlig, eftersom denna utgör vårt måhända äldsta kulturlandskap. En bebyggelse, som medvetet inkomponerats i landskapet med iakttagande av dess karaktär och skala, berikar landskapet. Men om följderna av den aktivitet man därigenom skapar därom vet man i detta nu ingenting vare sig ut biologisk eller sociologisk synpunkt.
Blotta närvaron av en biolog i ett regionplaneringsteam är knappast tillfyllest, även om de värsta blindskären därmed kan undvikas. I avsaknad av forskningsresultat om den biologiska balansen i förhållande till fritidsaktiviteterna, är det viktigt att man blott stegvis höjer exploateringen i den mån detta kan ske utan risker tills större erfarenhet vunnits.
En dimensionering, enbart grundad på behovsprognoser, som med naturnödvändighet måste baseras på ett flertal mycket osäkra faktorer, bör betecknas som skrämmande ensidig, då ju bristande kännedom om de biologiska konsekvenserna av vårt handlande kan spoliera själva grunden för våra strävanden, nämligen att för våra efterkommande bevara ett stycke natur, unikt i hela världen.
Arkitekterna E. Adlercreutz och N-H. Aschan arbetar sedan juni 1966 med en skärgårdsutredning på uppdrag av Västra Nylands Regionplansförbund. I artikel beröres några problem i anslutning till detta arbete.
Till texten har redigerats kortare styckeindelning och svärtande av namn.
