Detta är en arkivartikel, tagen ur Finlands Natur 4/1944.
Vår modärna civilisation är en märkvärdig företeelse på gott och ont. Aldrig har dess vetenskapliga och tekniska utrustning varit så fulländad som nu, och aldrig har dess ringaktning för liv och alla kulturella värden varit så absolut som nu. Där det totala krigets arméer och armador dra fram, kvarbli knappast sten på sten, miljoner människoliv förintas, städer utplånas, och väldiga områden förvandlas till månlandskap med krater vid krater.
Mänskan är en mäktig geografisk faktor att räkna med, en våldsam yttre kraft, som omgestaltar jordens yta. Hon förvandlar ödemarker och urskog till kulturland, hon konstbevattnar öknar och tvingar dem att ge skörd, hon förflyttar berg och skiljer världsdelar från varandra genom kanaler, hon spränger sig ner i bergens innandömen och plundrar dem på deras rikedomar. Men hon har också farit fram som en vandal och skördat död där hon mejat liv. Genom skogsskövling och hänsynslös kalhuggning har hon skapat magra hedar eller ödelagt jordbruksbygder som skyddats mot vindar och översvämning av storskogen. Genom extensivt jordbruk med grundplöjning och utan gödsling har hon utarmat jorden på rika stäpper. Genom rovjakt har hon utrotat värdefulla djurarter och ofantligt rika djurbestånd. Och nu bekämpar hon sig själv och den kultur hon själv skapat med snille och arbete under årtusenden. I sanning en egendomlig varelse, som har sin lust i att förgöra vad hon själv byggt upp, liksom hon förut, utan tanke på framtiden gått till storms mot naturen omkring sig och av ren vinningslystnad förintat sådant, som inte varit ett släktleds egendom, utan mänsklighetens.
Mycket har mänskan att sona i vår onda tid, mest mot sig själv, sin krossade tro, sin skövlade kultur, men också mot den levande natur hennes eget liv i första hand är beroende av.
Låt oss likväl tro på det godas seger och på det, som brukar kallas mänskans goda vilja. Låt oss tro, att det vi nu upplevat är en ond dröm, ur vilken mänskligheten skall vakna, förfärad men också luttrad beredd att läka där hon sårat. Mycket har mänskan att sona i vår onda tid, mest mot sig själv, sin krossade tro, sin skövlade kultur, men också mot den levande natur hennes eget liv i första hand är beroende av.
När vi tala om naturens fägning i vårt land, tänka vi ofta på fjäll och berg, stråtar och älvar, skogar och myrar, lundar och lövängar, fjärdar och skär. Vi tala om den natur, som är mer eller mindre orörd av mänskohand. Men för odalmannen är kulturbygden den vackraste han vet. En bygd där åkrar och fält omväxla med hagar och skog, där gårdarna ligga tätt och äro väl skötta, där trädgårdar eller parker omge byggnaderna och där vajande sädesfält och yppiga rotfruktsland vittna om idoghet och kärlek till hemtorvan.
För bonden har landsvägen med livlig trafik större charm än stigen i ödeskogen, ty den vittnar om liv och verksamhet. En närbelägen järnvägsstation, som skapar möjlighet för snabb avsättning av bygdens produkter, är för honom viktigare än ett vackert utsiktsberg inom hans marker. I hans öron är klangen från koskällouna i hagen vackrare än suset i furornas kronor, och i hans ögon är anblicken av en ansad träda vackrare än en yppig och artrik lund. Och är det inte så med oss alla, då vi resa genom vårt vackra land, att vi njuta av kulturbygden på ett alldeles särskilt sätt! Den skänker oss en ro av annat slag än den vi känt på fjällen och havet och i våra vida ödemarker. Den inger oss en känsla av trygghet och styrka och en osviklig tro på framtiden.
Vi resa. Vi stiga av tåget vid en liten station, vars gula byggnad ligger inbäddad i lummig grönska. Vid ena gaveln ligger trädgården med lindar och lönnar som prydnadsträn. Platformen begränsas av hagtorn och en rosenhäck. Mellan magasinen och uthusen stå silverpil och poppel infarten till stationsområdet. Vi bli glada över att vi stannat just här, och prydnadsbuskar av manga slag. En allé av unga lövträd markerar där kärlek till naturen och omsorg om kulturlandskapets fägring fått ett så tydligt uttryck mitt i trafikvimlet och i en otacksam sandig terräng.
Hela bygden vittnar om att här bor ett folk, som idogt strävar för sin utkomst och som samtidigt har sinne för hembygdens skönhet och bevarande av naturens frid i kulturbygden.
Vi äntra en buss eller åka cykel för att se oss om i trakten. Vi färdas genom en gammal kulturbygd med stora odlingar på vägens båda sidor. Men vi fästa oss vid, att gårdarna ligga ett stycke höga björkar eller ståtliga granar. Ibland äro dessa ersatta med ask eller från denna lind. Och gårdarna ligga ofta på små kullar med byggnaderna nästan dolda av gamla parkträn – hemmets vårdträn. Kullarnas sydsluttning är trädgård, de andra vild ängsbacke, översållad av våra vackra ängsblommor. Bortom odlingarna står storskogen mörk och mäktig och dess bryn lysa ljusgröna av sparade lövträd och lundartade dungar. Där vägen slingrar sig uppför en hölstrig backe stå höga härliga trän som naturminnesmärken tätt invid vägen, och ute på ägorna äro små kullar, alltför magra och grusiga för att bli åker, bevuxna med ståtliga aspar och björkar. Allt är lummigt och grönt och en fröjd för ögat. Vid varje vägkrök väntar något nytt, ingenting är enahanda eller vanskött. Den vilda naturen har fått vika för odlingen, men folket har pietetsfullt sparat allt som kunnat sparas utan att det gjort intrång på de odlade markerna.
Hela bygden vittnar om att här bor ett folk, som idogt strävar för sin utkomst och som samtidigt har sinne för hembygdens skönhet och bevarande av naturens frid i kulturbygden.
Vi bli inte förvånade då vi komma till ett bygdemuseum i kyrkbyns utkant, inbyggt i en yppig lund med vilda ädla trän. En ryggåsstuga står där den stått i tvåhundra år mitt inne i lunden, den är socknens »heliga» stuga med värdefulla minnen, samlade från gamla hem. Den har fått sällskap av en gammal loftsbyggnad och en skvaltekvarn vid bäcken som flyter genom lunden, båda vackert inpassade i miljön. Det var vad vi kunde vänta oss i en bygd så vacker och omhuldad som denna. Det är naturligt att mänskor, som älska naturen kring sina hem också skola visa kärlek till hembygdens historiska minnen och förena naturskydd och bygdeskydd på det vackra sätt hembydsmuséet visar.
Vi tala med folk och få veta, art muséets vårdare också är socknens naturskyddsombud, och att han har fullt upp av arbete med bygdens landskapsvård. Och de veta alla vad det ordet innebär: fredning av naturminnesmärken och små områden med säregen natur, sparande av små fläckar orörd natur bland odlingarna eller intill gårdarna, plantering och sådd där yxan farit för omilt fram, vård av landsvägskanten och järnvägslinjen så att båda skänka omväxling och skönhetsintryck åt resenären, men också tillvaratagande av bygdens historia genom fredning av kummel och gravar, byggnader och parker. Ett vaket folk med sinne för sin egen och naturens historia!
Vi leva i industrialismens tid, och vi utnyttja allt som kan vara oss till nytta eller göra vårt liv rikare och bekvämare.
Tåget för oss till en annan bygd. Längs järnvägslinjen står blandskogen gles och marig och vittnar om rovhygge och vanvård. Kalhuggna kullar och backar se hedartade ut och ge trakten en prägel av ödslighet och armod. Vi stanna vid en stationsbyggnad, som ligger ensam på en naken sandsluttning. Ingen trädgård står som bakgrund för den nakna heta platformen, inga trän skänka skugga i den gassande solen. Ett ensamt hus och ett magasin, och mellan dem en tom sandplan. Hur kunna mänskor stå ut med att bo på en sådan gudsförgäten plats?
När vi vandra inåt bygden se vi gårdar ligga öppet invid vägkanten, utan skyddande häckar, utan vårdträn och utan eller med små torftiga trädgårdstäppor. Men vid stugor och nybyggen se vi stubbar av väldiga trän som huggits bort av oförstånd, av vinstbegär eller för att man tyckt dem vara wi vägen. Inga alléer eller enstaka trän pryda vägkanterna, inga sparade dungar ge omväxling åt den odlade bygdens enformighet, allt är flackt och ödsligt trots bebyggelsen. Vi ha kommit till en trakt, dit upplysning om landskapsvård, om naturskydd och bygdeskydd ännu inte hunnit. En trakt där vinningslystnad dikterar avverkning och allt annat utnyttjande av naturens rikedomar och där ingen förtalt folket, att mänskan icke lever av bröd allenaste, hon måste också ha skönhet omkring sig för att bli en harmonisk varelse och för att skapa en motvikt mot vardagens grå enahanda och det tunga arbetets möda. Med vemod skiljas vi från denna bygd och tänka på framtiden, då hela vårt folk genom denna upplysning och skolning har kommit till insikt om värdet hos den sköna natur det förunnats att leva samman med.
Ingen kan förneka, att mänskans kamp med naturkrafterna och ödemarken har skapat stora skönhetsvärden. Hennes flitiga utnyttjande av naturrikedomarna har gett kulturlandskapet dess karaktär och ofta en skönhet, som inte fanns där förut. Hon har skapat utsikt, rymd och vidd där skogen förut härskade som ett skymmande täcke över milsvida områden. Hon har torrlagt sumpmarker och planterat skog, hon har genom gallring och vård skapat parkskogen, genom betning lövängen.
Just därför att vi blivit hemsökta av krigets fasor, just därför att vi förlorat så många unga liv som inte kunna ersättas, skola vi vända oss mot naturen.
Hon har medvetet eller omedvetet skapat rytm i landskapet, dalarns fält och sluttningarnas skogar kontrastera vackert mot varann och skänka omväxling. En stad kan vara vacker, en industriell anläggning kan vara imponerande och ståtlig, ett kraftverk vid en fors kan vara storvulet och mäktigt. Men de äro intet av allt detta om de förgripit sig på den levande naturen och utplånat sådant, som hör den naturliga miljön till, och som inte nödvändigt måste vika för att bereda rum för mänskan.
Vi leva i industrialismens tid, och vi utnyttja allt som kan vara oss till nytta eller göra vårt liv rikare och bekvämare. Den avlägsnaste vrå av vårt stora land blir förr eller senare undersökt, och har den något att bjuda oss, blir den också med säkerhet exploaterad. Överallt trycker mänskan sin prägel på naturen om hon har någon nytta av det. Genom nyodling eller skogsavverkning, genom anläggande av bergverk eller industrier, landsvägar eller järnvägar. Om allt detta är endast gott att säga, men vi måste minnas, att mänskan inte bara trycker sin prägel på landskapet, hon omdanar det, förvandlar det till något annat än det varit. Hon gör det omöjligt för vissa växter och djur att leva och bereder väg för andra arter, som inte funnits förut, men som trivas i hennes närhet. Hon dödar och härjar också utan att vilja det, genom sin blotta titllvaro och sin verksamhet. Det är därför vi måste lägga an på landskapsvård, gärna på ett sådant sätt, att den blir en förening av natur- och bygdeskydd.
De svåra år vi genomlevat i krigets skugga, de fruktansvärt kalla vintrarna i förening med bristen på arbetskraft och samfärdsmedel, ha gjort att kulturbygden härjats svårare än annars skulle skett. Man har fått lov att ta virke och bränsle på så nära håll som möjligt, och yxan har ofta gått fram över dungar och lundar som annars skulle fredats. Många sällsyntheter och många av bygdernas vårdträd ha stupat och hamnat i vedtravarna, många natursköna platser ha skövlats eller förintats. Där vi kunna det, böra vi fylla luckorna och återställa den skönhet som gått förlorad. Det kan förefalla naivt att tala och skriva om landskapsvård och naturskydd i en tid då det främst skulle krävas mänskoskydd. Men så är det inte. Just därför att vi blivit hemsökta av krigets fasor, just därför att vi förlorat så många unga liv som inte kunna ersättas, skola vi vända oss mot naturen, det enda som återstår för många av oss, och söka tröst och glömska hos henne, som alltid varit och är den stora hugsvalaren.
Redaktörens kommentarer. Texten är ursprunglig, utan redigering sedan dess första publicering 1943. De utdragna citaten är valda nu, vid ompubliceringen. Rubriken är ändrad. Den ursprungliga rubriken löd bara ”Landskapsvård”.
