Saari folkpark i Tammela, sydvästra Tavastland, och omgivande skogar lämpar sig utmärkt för en veckoslutstur med cykel. I maj bjuder folkparken på hav av blommande vitsippor, koltrastsång och skuttande hjortar. Är man rätt utrustad störs man inte av lite regn.
Foto Jaska Haltunen
Fredag 10 maj. Anländer till Lounais-Hämeen Pirtti (gammal restaurang) vid 18-tiden och besluter att göra en liten kvällsrunda med cykeln. Jag tar sikte på Raanpää vindskydd. Strandstigen dit kantas av ett magnifikt hav av blommande vitsippor. Från vindskyddet fortsätter rutten upp mot Raanpää ås, där träden växer alldeles intill stigen.
Det är fridfullt i skogen som doftar efter regn. Jag stannar och lyssnar till fågelsången i granskogen. Någonstans långt borta hackar en hackspett på en ihålig trädstam.
Saari folkpark grundades 1932 som ett område för allmän rekreation och fritidsvistelse. Folkparken är belägen på högplatån i Tammela, kring 100 kilometer från Helsingfors, Tammerfors och Åbo. Jag hade läst om reglerna som gäller i parken på webbsajten utinaturen.fi, och enligt dem är övernattning tillåten bara vid vindskyddet på Kuivajärvis strand. Därför söker jag mig utanför folkparkens gränser, och hittar snart ett lämpligt ställe där jag kan spänna upp min hängmatta mellan två yviga granar.
Lördag 11 maj. Ett grått och dimmigt, nästan trolskt landskap omger mig då jag vaknar i skogen som ekar av fågelsång.
Den första lägernatten sover jag alltid dåligt, och nu vaknar jag redan vid femtiden. Från sjön hörs sångsvanarnas morgonkonsert. Jag kravlar ur hängmattan och börjar i sakta mak plocka ihop mitt läger, packar all utrustning på cykeln och ger mig av mot utkikstornet uppe på Kaukola ås.
Stigen upp till åsen blir en upplevelse. Uråldriga yviga granar kantar stigen så att man knappt ser himlen ovanför. De branta sluttningarna på båda sidor av stigen ger en speciell prägel åt den här rutten, som det är mödan värt att själv uppleva!
Efter att ha trampat fram över åsen börjar utkikstornet skymta genom dimman. Från tornets topp öppnar sig ett sagolandskap. Det är nästan vindstilla och det enda som bryter tystnaden är koltrastens sång, som i fjärran ackompanjeras av en kraxande korp.
På krönet av Kaukola ås målade Albert Edelfelt 1890 sin kända tavla Kaukola ås i solnedgång. Från utkikstornet ser man ut över Saari sund, Pyhäjärvi och Kuivajärvi. Det 21 meter höga tornet byggdes på åsens högsta punkt år 1926 och det var kring tornet som folkparken grundades. Under vinter-kriget användes tornet som spaningspunkt för luftvärnet.
Jag låter mig föras framåt av stigarna. Från tornet på Kaukola ås går Lostigen (Ilvesreitti) mot Ruostejärvi och den börjar jag följa. Ruttens markeringar har på sina ställen försvunnit, men det stör mig inte. En gång åker jag ändå vilse och stigen tar plötsligt slut. Men med hjälp av Retkipaikkas kartapplikation kan jag reda ut var jag befinner mig och hittar snabbt tillbaka till den rätta stigen.
Förutom i Saari folkpark går stigen mellan utkikstornet och Ruostejärvi genom ekonomi-skog. Största delen av den rutt jag rör mig längs är lättforcerad och lämpar sig även för nybörjare. Och om man tycker att cyklingen blir för krävande är det bara att stiga av cykeln och leda den ett stycke.
I lugn och ro åker jag längs en skogsväg i egna tankar och koncentrerar mig på att trampa och iaktta naturen omkring mig. Plötsligt springer sex vitsvanshjortar över vägen några tiotals meter framför mig. Med lätta steg försvinner de in i skogen. Sådana möten med vilda djur är tankeväckande och ger styrka.
Lorutten går förbi Eerikkilä idrottspark och för mig vidare längs snabba stigar, som följer Ruostejärvis slingrande strandlinje. Med breda cykeldäck går det lättare att åka på en spång, risken är mindre att man sjunker in mellan bräderna. Nedanför en strandbrant dyker vindskyddet vid Myllylahti upp. Det är tid för en matpaus. Medan jag sitter och äter min matsäck iakttar jag hur en storlom ute på sjön tar sig en slurk vatten och dyker.
Jag fortsätter längs den gamla tavastländska oxvägen (Hämeen Härkätie) och återvänder till Kaukola ås via byn Porras. På det här avlägset belägna och lugna vägavsnittet ser jag inte många bilar.
Kaukola ås utövar en sådan lockelse på mig att jag måste klättra upp i utkikstornet igen som en fin avslutning på dagen. Sedan styr jag kosan mot min övernattningsplats vid Raanpää vindskydd på Kuivajärvis strand. Medan koltrastarnas vårsång ekar i skogen trampar jag fridfullt mot vindskyddet. Stigen kantas av massvis med vitsippor.
Dagens utflykt har gått snabbt och klockan är inte mer än fem. Då jag fått hängmattan och tarpen uppspänd mellan två träd börjar regndroppar falla. Jag samlar ihop det jag behöver för kvällsmålet under vindskyddets tak, tänder en lägereld och börjar värma tevatten i en kaffepanna. Medan jag väntar på att vattnet ska koka doppar jag mig i sjön för att skölja bort dagens svett och damm. Vattnet är uppfriskande och överraskande varmt för årstiden.
Kvällen förlöper lugnt vid elden medan regnet smattrar mot vindskyddets tak. Regnet är en underbar orsak till att inte behöva göra något alls! Jag kryper upp i min hängmatta då klockan är nio och sover gott ända till morgonen.
Söndag 12 maj. Jag vaknar och gäspar stort – har sovit verkligt gott. Regnet har upphört under natten. Jag lyfter upp min tarp på några grenar för att den ska torka medan jag packar ihop mina saker på cykeln.
Kan morgonen för en vagabond börja bättre än med starkt kaffe, kokat över öppen eld i en sotig panna? Jag njuter av röklukten, värmen från lågorna och mysli med starkt kaffe i ett storståtligt sjölandskap. Efter morgonmålet är det tid att packa ihop lägret och styra mot parkeringsplatsen och vidare hemåt. Vid strandvägen plockar jag till sist en stor bukett vitsippor att ta med hem – idag är det ju morsdag!
Naturen har bjudit på sitt allra bästa – det var en upplevelserik och minnesvärd utfärd. Skönt att bara trampa fram i maklig takt och låta sig uppfyllas av vårstämningen och andas in skogens alla dofter. Nu ser jag fram emot nästa tur i naturen.
#Fillaripäiväkirja
Artiklarna har tidigare publicerats på finska på retkipaikka.fi
Översättning Magnus Östman
