Över Skärgårdshavets isar

Många ser skärgården enbart under sommar­månaderna. Det är synd, för skärgårdsvintern har sin speciella charm. Vitheten och tystnaden ute på isvidderna ger fina upplevelser som långfärdsskridskoåkarna upptäckt.

Foto Sanna-Mari Kunttu

Förra vintern fick vi vänta länge på att isarna skulle lägga sig, men vintern före det bjöd på verkliga njutningar för skridskoåkarna. Då kom grupper ända från Sverige för att åka skridsko på Skärgårdshavet och speciellt på Gullkronas släta isar.

För mig blev det mycket skridskoåkning på det område där jag gjort dagsturer med kajak på sommaren. Många av skridskoturerna började vid Ölmos simstrand på Kimitoön och gick runt Hög­landet och Sandön, där jag ofta tagit iland med kajaken. Jungfruholmens jättegryta blev en favorit bland utfärdsmålen och restaurangen på Kasnäsudde fick många hungriga skridskoåkare som gäster.

Då jag åkte över vita, marmormönstrade isfält mitt i en ödslig, midvintertyst skärgård kunde jag inte låta bli att sucka av lycka. Fastän naturen är tyst om vintern bjuder den på fina upplevelser. Därtill bjuder isen på så mycket att undersöka och förundra sig över att man aldrig tröttnar på dess former, färger och olika beståndsdelar.

” http://www.finlandsnatur.naturochmiljo.fi/Site/Data/2265/Images/Skrinning%20Saukon_jaljet.jpg

Spår av utter ser man ofta under skridsko­turerna och utanför Högsåra stötte vi på vargspår. Över vårvinterns isar hör man ofta sångsvanarnas trumpetstötar och i de första vakarna simmar knipor. Ett av de finaste mötena med djur var då vi stötte på en vikarkut ute på havsisen. 

Långfärdsskridskoåkningen har blivit populärare under de senaste åren då snöfattiga vintrar blivit vanligare. Det här är en hobby som inte är helt lätt att komma igång med. Den kräver en del specialutrustning, förmåga att läsa isen, mycket tålamod och gott om tid. Men ofta blir man belönad med oförglömliga upplevelser. Skridskoåkningen fick mig att bli djupt begeistrad av skärgårdsvintern. 

Det lönar sig att börja sin skridskoåkning med att gå en kurs där man får lära sig säkerhet på isen och bekanta sig med utrustningen. Då jag gick med i föreningen Finlands långfärdsskrinnare insåg jag snabbt att jag skulle förlora min själ till skridskoåkningen och skärgårdens snöfattiga vintrar. Genom föreningen fick jag följa med på turer som leddes av erfarna skrinnare. Då lärde jag mig också att läsa isar. Det slutade med att jag själv utbildade mig till turledare.  

Skridskoryggsäcken packas då de första isarna börjar lägga sig. Ryggsäcken töms igen först då vattnen befrias från sitt istäcke på våren. Långfärdsskridskoåkaren lär sig att ta dagen som den kommer.
Skridskoturerna förbereds ofta flera dagar i förväg genom att följa med väderrapporter och stud­era satellitbilder av isläget på nätet. För skrinnaren är snöfall närmast en svordom eftersom ett snötäcke försvårar åkningen och gör det utmanande att läsa isen. Regn kan däremot ibland vara välkommet, eftersom regnet smälter snön på isen så att den igen blir åkbar.

Vinden påverkar både tillfrysningen och isens rörelser. Speciellt i den yttre skärgården måste man ta vinden i beaktande eftersom en frånlandsvind kan sätta stora isflak i rörelse ut mot havet. Det är en risk som det inte är värt att ta.

Förhållandena på isen förändras hela tiden och varje stund man tillbringar på isen är en unik upplevelse. Skridskoåkaren är helt beroende av det väder naturen bjuder på. Utmärkta skridsko­isar kan uppstå under en natt, men de kan också försvinna under någon timme av snöyra.

Att läsa isen, med all dess skönhet och mång­formighet, är givande. Om man lärt sig detta undviker man oftast ett ofrivilligt, kyligt bad. Förutom sitt synsinne och sin hörsel behöver man en ispik som hjälper en att bedöma isens tjocklek och bärighet.

Isarna är mycket olika och de beter sig olika på sjöar och på havet. Stöpisen, som uppkommit då snö på isen smält och frusit på nytt, kan vara mjölkvit, medan kärnisen är mörk och stark. Speciellt spännande är is som är så genomskinlig att man kan se simmande fiskar och vattenväxter under sig. Isen kan innehålla stora luftbubblor eller vara täckt av saltkristaller som marmorerar ytan så att fascinerande mönster uppstår.

Det finns slät is, skrovlig is och ”appelsinis”, med en yta som påminner om appelsinskal. Frusna fartygsrännor ser ut som djävulsåkrar. Isen kan vara tunn och tjock, bärande och skör, hård och bågnande. Den kan innehålla små och stora iskristaller. Den kan vara flerskiktad eller bestå av packis och isflak. Isen kan sjunga under skridskobetten. Ibland smäller och mullrar den.

Ute på isvidderna ser man råkar och vindbrunnar, blommor av rimfrost på isens yta och längs steniga stränder de mest säregna isskulpturer. Under skridskoåkningen ska man använda alla sinnen och noga följa med allt detta. Att läsa naturisen är en läsupplevelse som slår det mesta! 

Säkerheten framför allt

Den allmänna kunskapen om hur man rör sig på isen är sannolikt idag på rekordlåg nivå. Vi har fjärmat oss från isen som miljö och förstår inte eller kan inte förbereda oss på riskerna med att röra sig på isen. Å andra sidan ser vi ibland livsfara där riskerna i praktiken är små. En kunnig långfärdsskridskoåkare minimerar riskerna och är förberedd på att möta farliga situationer.

För att kunna läsa isen behövs alltid en ispik – utan den ger man sig inte ut på isen! Till säkerhetsutrustningen hör också en ryggsäck som håller dig flytande. I den finns vattentätt packade ombyteskläder. Kring halsen hänger ett par isdubbar. Till utrustningen hör också en lättillgänglig livlina. Minst en utfärdskompis är obligatorisk då man rör sig på isen. Om något av allt detta saknas blir turen på isen ett dumt och riskabelt företag.

Då man lärt sig att läsa isen händer det sällan att man ”plurrar”. Om man trots allt hamnar i vattnet klarar man oftast själv att komma upp på isen igen på ett ögonblick. Och ännu behändigare går det om kompisarna drar upp en med hjälp av livlinan. Efter klädbyte och en kopp varm choklad är man igen klar att fortsätta färden.

En mer sannolik fara än plurrningar ligger i isens förändringar, både i rum och tid. Om man fått upp farten och isen är hård och vass finns risken att man skadar sig om man faller. Enligt Finlands långfärdsskrinnares statistik inträffar en olycka per 9 600 kilometer skridskoåkning. Plurrningar sker i medeltal en gång per 11 000 kilo­meter. Det här gäller endast långfärdsskridskoåkare som kan läsa isen, och som är rätt utrustade och kan använda sin säkerhetsutrustning. 

Statistiken berättar också att det i snitt uppstår 3,3 skador under tusen timmar av skridskoåkning. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande siffra för löpning är 3,6 och för fotboll 7,8. För långfärdsskridskoåkningens del skulle antalet skador säkert vara större utan kunskap om isen och rätt säkerhetsutrustning.

Översättning Magnus Östman

Artiklarna har tidigare publicerats på finska på retkipaikka.fi