Över öde vatten

Kasariselkä ligger spegelblank så långt ögat når. Fjärden är så vidsträckt att det är med nöd och näppe man ser en skogsrand resa sig över horisonten längst borta i söder. Kasariselkä är en av de stora fjärdarna i Enare träsk, Finlands tredje största sjö.

Foto: Magnus Östman

Jag har efter mycket packande och funderande äntligen fått all utrustning att rymmas i kajaken. Nu lägger jag ut från Käyräniemi på västra sidan av Enare träsk. Närmaste by heter Partakko och ligger vid vägen som går norrut mot Sevettijärvi och vidare mot Näätämö vid norska gränsen.

Om man vill beskriva Enare träsk med ett ord kunde det vara ödslighet. För en som är van att paddla i Finska vikens skärgård där stugorna ligger tätt längs stränderna är det här något helt annat. Längs sjöns västra kust ser jag ett fåtal hus, men då jag längre fram rör mig ute vid de många öarna finns inga som helst tecken på mänsklig närvaro någonstans. Inga hyggen i skogarna heller för den delen, vilket i och för sig är naturligt. Strändernas knotiga fjällbjörkarna och tvinvuxna tallar är knappast intressanta för skogsbruket. Granen saknas helt så här långt norrut.

Det känns fint att glida fram över vatten­ytan i den vindstilla sommarkvällen. Men en viss ängslighet finns också där. Fjärden är så stor att jag inser att om det snabbt blåste upp från fel håll skulle jag vara illa ute. Längs Kasariselkäs västra strand finns inte många öar att ta skydd bakom. Vattnet känns fortfarande iskallt fast vi är en god bit in i juli, och ett ofrivilligt dopp från en kantrad kajak är något jag helst inte vill tänka på. Stränderna är mestadels mycket steniga och vattnet är djupt ända in till strandkanten. Att snabbt ta iland skulle inte vara lätt. 

Jag förundras över hur klart vattnet i Enare träsk är. Bottnen syns ledigt på minst fem meters djup, något som man bara kunnat drömma om i Finska vikens skärgård under de senaste decennierna. Men det är klart, här finns inga städer som släpper ut avloppsvatten eller åkrar som bidrar med kväve- och fosforföroreningar. 

Trots det fenomenala siktdjupet händer det som inte borde få ske – jag kör på sten med kajaken. Och inte nog med det, jag fastnar dessutom på den flata stenen som gömmer sig strax under vattenytan. Efter en del vickningar med kroppen kommer jag loss och kan fortsätta färden.

I Enare kyrkby har jag inhandlat ett sjökort över Enare träsk. Det är nu till stor hjälp då jag orienterar mig fram. Jag inser snart att mobiltelefonens terrängkarta är värdelös så här på gränsen av mobilnätets täckning. En gammal hederlig kompass på fördäcket hjälper mig också att hitta rätt ute bland öarna, som jag når då jag lämnar den västra stranden.

I Forststyrelsens naturcenter i Enare kyrkby blev jag rekommenderad övernattning i ödestugan på ön Kahkusaari i södra delen av Kasariselkä. Dit hittar jag utan större problem, och det är med en viss lättnad jag tar iland vid Kahkusaaris brygga. Jag har paddlat i över fyra timmar och tillryggalagt 26 kilometer. 

Det visar sig att det finns inte mindre än två stugor och ett nybyggt kokskjul med gasspis på ön. Inga andra gäster syns till och jag kan i lugn och ro fixa till en sen middag. 

På ängen invid stugan blommar åkerbär och fjällskallra. Inne i skogen doftar getporsen. Vid stugans grillplats hörs plötsligt ett jamande läte strax ovanför huvudet på mig. Och mycket riktigt – i tallen sitter två orädda lavskrikor och tittar förväntansfullt ned på mig. Liksom på så många andra håll i Lappland vet lavskrikorna också här var det finns chans att bli bjuden på en godbit.

Då solen sjunker mot horisonten tystnar lövsångarna, men rödvingetrastens sång hörs ännu länge. Den sjunger med den speciella lappländska dialekt som skiljer sig betydligt från den sång vi hör i söder. Vid midnatt lyser solen fortfarande på stranden på andra sidan sundet söder om Kahkusaari. Mörkt blir det inte under hela natten.

Följande morgon är vädret fortfarande gynnsamt. Jag är glad att det bara blåser en svag bris från nordväst då jag tar mig över det öppna vattnet till det pärlband av öar som i öster skiljer Kasariselkäs från Sammakkoselkä, en annan av Enare träsks stora fjärdar. Sen bär det av norrut längs öarna. På en större ö blir det liv och rörelse när jag passerar. Ett tiotal renar, som tydligen tillbringar sin sommar här ute, ger sig av i vild galopp mellan träden.

Under en kaffepaus på en av de mindre öarna hör jag en stenfalk ropa. Små flockar av gråsiskor passerar. Ser också några sidensvansar och en gulärla på en strandsten. Sjöfåglarna är mycket fåtaliga. Enare träsk är en karg och näringsfattig sjö men ändå relativt rik på fisk. Fiskätande arter som storlom, silvertärna, småskrake och salskrake syns därför här och där. Passerar också en fiskare som vittjar sina nät och hälsar mig med en vinkning, den enda mänskan jag noterar i de här öde delarna av Enare träsk.
På eftermiddagen når jag Kasariselkäs nordöstra hörn. Väderraporten har utlovat något tilltagande vind under dagen, men istället blir det vindstilla. Då jag svänger mot väster ligger hela fjärden spegelblank omkring mig. Efter lite sökande bland öarna norr om fjärden hittar jag en plats där det är så långgrunt att det lätt går att ta iland och dra upp kajaken. I den glesa skogen täcker täta dvärgbjörksnår marken. Inte direkt idealiskt för tältning, men det får duga. 

Det är ordentligt varmt, svetten lackar och bromsarna attackerar, men mygg finns det inte mycket av. Ett snabbt dopp i sjön känns enbart uppfriskande och inte så iskallt som igår. Middagen, som jag snabbt tillreder på spritköket, smakar utmärkt och sedan är det liggunderlaget i tältet som gäller. Trots att jag är trött efter 40 kilometers paddling är det svårt att sova eftersom solen värmer upp tältet ordentligt långt in på natten. Någon sovsäck behövs inte.

Det fantastiska vädret fortsätter följande dag. Då jag paddlar den sista korta sträckan tillbaka till startpunkten vid Käyrä­niemi ligger hela Kasariselkä som ett ny­bonat golv framför mig. Först när jag fått upp kajaken på biltaket och utrustningen instuvad i bilen blåser det upp ute på fjärden. Några timmar senare, då jag besöker skoltsamernas by Sevettijärvi, fläktar det redan ordentligt.

På eftermiddagen kommer jag ut till Neidenfjorden på norska sidan av gränsen. Då jag stiger ut ur bilen slår hettan emot mig och bilens termometer visar 31 grader – detta vid norra Ishavet! Det här blev början till den rekordartade värmeböljan som drog över Nordeuropa sommaren 2018. 

Enare träsk

– Inarijärvi på finska, Aanarjävri på enaresamiska – yta 1 040 kvadratkilometer, Finlands tredje största sj – den näststörsta sjön i världen som helt ligger norr om polcirkeln – största djup 92 meter, medeldjup 14 meter – 3 300 öar  – stenstränder dominerande, även branta klippstränder och ett fåtal sandstränder – rinner ut i Norra ishavet via Pasvikälv i Ryssland och Norge – sjöns yta regleras med kraftverksdammar i Pasvik älv – vattnet är klart och humusfattigt – fiskrik; öring, röding, sik, harr och gädda fiskas av både yrkesfiskare och talrika fritidsfiskare