De kartlägger skogar som riskerar att försvinna

Att kartlägga skogar handlar om mer än naturinventering. Fynden kan användas i utlåtanden, kampanjer och offentliga diskussioner om områdets framtid.

 

Helsingfors stad har planer för Östersundom. Men det har också skogsinventerarna. De söker efter arter, registrerar dem på kartor och…

– Letar efter argument för varför skogen ska stå kvar, säger Ida Korhonen.

Hon skogsaktivist, medlem i Luontoliitto (Finlands naturskyddsförbunds ungdomsorganisation) och känd från bland annat dokumentären Havumetsän Lapset (Barrskogens Barn).

Det är också Otto Snellman. De här två har tillbringat otaliga timmar i skogar de vill skydda från exploatering och avverkning. Ibland sätter de sig mellan skogsmaskiner och avverkningshotade områden som Aalistunturi. Andra gånger, som nu, arbetar de med att kartlägga skogens biologiska mångfald.

Letande efter indikatorarter

Skogen i Östersundom, längst österut i Helsingfors, har länge varit föremål för dragkamp mellan olika visioner. Medan Helsingfors stad vill bygga ut, hoppas Luontoliittos skogsgrupp på att skydda delar av området som en fortsättning på nationalparken i Sibbo storskog. En noggrann kartläggning av skogen är ett sätt samla bevis för att det ska kunna bli så. 

Skogsinventerarna tittar framförallt på två saker: skogens karaktäristik och identifiering av arter. De vill få reda på vilken typ av skog det är – om det finns bäckar, kärr eller annat intressant som kan fungera argument för dess skydd – och så letar de efter hotade arter. 

 

Vi har knappt gått hundra meter innan Snellman plockar upp en bit indikatormossa.

– Det är väggmossa, säger han, och förklarar att väggmossan (Pleurozium schreberi) är en av de vanligaste mossorna i finländska barrskogar.

Lite längre bort visar Snellman också husmossan, även kallad våningsmossa (Hylocomium splendens) vars skott breder ut sig som små gröna trappsteg över marken. Också den är typisk för moskogar.

Att hitta den är ett tecken på att vi rör oss i en moskog. Här är jordmånstypen vanligtvis morän, framförallt växer det barrträd, men även lövträd hör till.

 

Dessa två bladmossor är inte ovanliga arter. De är heller inte indikatorer på att vi skulle röra oss i en gammelskog, men intressanta är de ändå. Dels berättar de vilka andra arter det är värt att vara på uppsikt efter. Dels har husmossan en förmåga att ta upp tungmetaller från atmosfäriskt nedfall, särskilt bly.

– Väggmossan är en bladmossa som förr användes för att isolera husväggar med, berättar Snellman också.

 

Vad är en gammelskog?

Enligt EU:s biodiversitetsstrategi för 2030 ska gamla och orörda skogar kartläggas och skyddas före decenniets slut. Därför letar vi efter arter som visar på att det är i en sådan skog vi rör oss.

Enligt uppskattningar från Finlands miljöcentral (Syke) och Naturresursinstitutet (Luke) saknar 96 900 hektar gammelskogar i Finland skydd. Samtidigt är gruppen försiktig med begrepp som ”orörd skog” och ”naturligt tillstånd”. Något helt opåverkat av mänsklig aktivitet är nämligen så gott som omöjlig att hitta.

– Det brukar faktiskt vara skogsindustrins ursäkt, att det inte finns någon skog som uppnår kriterierna för ett ”naturliga tillstånd”, och därför kan det inte heller tvingas till det, säger Ida Korhonen.

 

 

Det betyder förstås inte att områdena här saknar skyddsvärde. Tvärtom handlar mycket av debatten om hur gammelskog ska definieras och därmed också om hur mycket gammelskog det egentligen finns i Finland.

Kriterierna utgår bland annat från trädens ålder, mängden död ved och områdets storlek. Men om kraven sätts för högt, vilket kritiker menar att den sittande regeringens kriterier gör, riskerar få eller inga skogar i södra Finland att kvalificera sig för skydd.

Beroende på vilka kriterier som används varierar uppskattningarna från några hundratusen till över en miljon hektar, enligt Världsnaturfonden, WWF, Finland.

 

 

Kartläggning och rapporter

Arbetet med att inventera börjar sällan ute i skogen. Först studeras öppna kartor efter områden där kunskapen är bristfällig och markägoförhållanden undersöks. Sedan ger de sig ut i terrängen.

– Vi använder terrängkartor för information om topografi och naturtyper, säger Snellman och visar karttjänsterna i telefonen. Mycket saknas fortfarande. Man kan hjälpa till att fylla luckorna och lägga in ny information.

 

Efter fältbesöken sammanställs fynden i rapporter med fotografier, koordinater och beskrivningar.

– Vi skriver inte ner allt vi ser, säger Korhonen. Det beror på vad som behövs. Ibland letar vi efter något särskilt, ibland försöker vi få en helhetsbild av naturtypen.

En vill heller kanske inte alltid ange exakt var hotade arter finns.

– Om man pekar ut platsen kan man locka dit människor som stör eller förstör, säger Korhonen. Tänk dig till exempel ett örnbo, du kunde locka folk att komma och störa.

Detsamma gäller också annat. De letar efter bäckar, som skyddas av naturvårdslagstiftningen, och håller ögonen uppe för gamla tallar med sköldbark och liggande död ved. Snellman verkar vara mest intresserad är av tickor.

Varför är vi så intresserade av tickor? Jo, därför att de fungerar som indikatorarter för gammelskogar.

För den oinvigde kan de se ut som anonyma utväxter på murkna stammar. Men Snellman visar upp en timmerticka (Antrodia sinuosa) och säger att han känner igen den för han tycker att den luktar som blöta yllesockor. Knölticka (Antrodia serialis) tycker han däremot att luktar lite mer sötsurt.

– Varför är vi så intresserade av tickor? Jo, därför att de fungerar som indikatorarter för gammelskogar. I Finland finns det en officiell lista över sådana arter, säger Snellman.

Bakom entusiasmen finns att vissa tickarter växer nästan enbart i skogar där träd fått åldras, falla och brytas ned under lång tid utan större mänskliga ingrepp. Deras närvaro kan därför vittna om en lång ekologisk kontinuitet.

I Finland finns också en officiell lista över svampar vars förekomst kan signalera höga naturvärden och lång ekologisk kontinuitet, berättar Snellman.

Aktivism tar vid där lagen sviken

Allteftersom vi fortsätter genom skogen förändras den. Vi passerar våtmarker med vitmossor (Sphagnopsida) och skvattram (Rhododendron tomentosum), den enda naturligt förekommande rhododendronarten i Finland.

Sedan blir marken mörkare och frodigare. Här och där blommar vitsippor (Anemone nemorosa), och ett ensamt ormbär (Paris quadrifolia) sticker upp ur vegetationen. Förr omgavs ormbäret av vidskepelse. I äldre texter beskrivs hur människor undvek att röra vid växten. För inventerarna är den däremot ännu en ledtråd.

Den sorgligaste delen av det här arbetet är när man inte vill att skogen ska huggas ner, men inte hittar någon art som kan användas som argument.

Ormbär är ofta ett tecken på lundmiljö. Detsamma gäller arter som kirskål (Aegopodium podagraria), buskstjärnblomma (Stellaria holostea) och skogsviol (Viola riviniana), som också växer här.

 

För inventerarna är sådana fynd viktiga. De hjälper till att beskriva vilka naturvärden som finns i området och kan användas som underlag när framtida planer diskuteras.

Men ledtrådarna räcker inte alltid hela vägen fram.

– Den sorgligaste delen av det här arbetet är när man inte vill att skogen ska huggas ner, men inte hittar någon art som kan användas som argument, säger Korhonen.

Det betyder inte att skogen saknar värde. Bara att värdet kan vara svårt att översätta till det språk som lagar, planer och myndighetsbeslut förstår.

Och även när man hittar en hotad art, något som man tycker borde hindra exploatering just här, är utgången långt ifrån självklar.

Häckande fåglar borde exempelvis vara helt skyddade, men man kan komma undan med att störa häckningen om det inte sker med uppsåt, förklarar Korhonen.

– Lagligt hittar de antagligen ett sätt att komma runt det. Men politiskt kan vi vinna.

Det gäller att få tillräckligt många att förstå vad som riskerar att gå förlorat.

Naturskogar, strandängar och tiotusentals nyinflyttare

Frågan om Östersundoms framtid har pågått sedan området annekterades av Helsingfors 2009. Än i dag är det ett av stadens mest glesbebyggda områden, men de planer som väntas nå Helsingfors fullmäktige tidigast 2027 innebär nya bostäder, arbetsplatser och en snabbspårväg. På sikt kan tiotusentals nya invånare flytta hit.

Samtidigt är Östersundom ett av de mest varierade naturområdena i huvudstadsregionen. Här finns grunda havsvikar, strandängar och våtmarker som övergår i skogsklädda kärr och sumpskogar. Mellan dem ligger lundar, naturskogar, hällmarker och rester av äldre kulturlandskap med hagmarker och betesmiljöer.

Alla kan inte allt, men alla har sina specialområden.

Att kartlägga skogarna handlar därför om mer än naturinventering. Fynden kan användas i utlåtanden, kampanjer och offentliga diskussioner om områdets framtid. Arbetet är också kollektivt. I nätverken kring inventeringarna finns människor med olika specialkunskaper: någon kan fåglar, någon mossor, lavar eller svampar.

– Alla kan inte allt, säger Snellman. Men alla har sina specialområden.

För Korhonen är det viktigt att kunskapen inte stannar hos experterna.

– Kunskapen finns ofta hos äldre män. Vi tycker att den borde föras vidare. Vi bestämde oss bara för att vi gillar skogar och vill hjälpa till. Man behöver inte vara en gammal gubbe. Det kan vara vem som helst.

I Östersundom handlar inventeringen om att hitta arter, naturtyper och ekologiska samband. Men lika mycket handlar den om att lära sig se skogen. Ju fler som kan läsa landskapet, desto svårare blir det att behandla det som en tom yta på en planeringskarta.

Skymningen börjar falla när vi fortsätter genom skogen. Längs bäcken lyser mossan intensivt grön i kvällsljuset.

 

 

Är man intresserad av att bli medlem i Luontoliitos skogsinventeringsgrupp finns det studiecirklar och de arrangerar de många gemensamma kartläggningsresor. Det finns mer information på deras webbplats.