Öringens benägenhet att hitta tillbaka till sin hemälv är starkare än vad man tidigare har trott. Det uppger Naturresursinstitutet Luke i en ny studie.
Lukes forskare har undersökt hur planterade öringar orienterar sig i de älvar som omger Enare träsk i Sápmi.
Tre huvudbestånd av öring planteras varje år i Enare träsk med omnejd som en del av den regleringsskyldighet som förvaltas av Naturresursinstitutet.
Bestånden har planterats i Juutuanjoki (Juvduujuuhâ), Ivalojoki (Avviljohka) och Siuttajoki (Čivttajohka). Med hjälp av en flerårig serie av markeringar på öringarna har Luke fått reda på hur öringar från olika utplanteringar rör sig i området.
Numera odlas tre bestånd av öring tills de utplanteras, vilket oftast sker tre år efter att odlingen har påbörjats. Planteringen sker vid Enare fiskodling som hämtar sitt vatten från Juutuanjoki. Alla planterade öringsyngel är märkta på nosen så att man kan härleda fiskarnas vandringsrutter i samband med systematiskt forskningsfiske. Forskarna samlar information om fiskarnas livscykel och storlek då fisken har uppnått könsmogen ålder.
I Naturresursinstitutets studie undersökte forskarna hur planterings- och uppfödningsplatsen inverkade på öringens vandring till Juutuanjoki. Fångstproverna visade att de öringar som hörde till vattendragets egna bestånd oftare vandrade till Juutuanjoki oavsett om de hade planterats vid älvmynningar eller i övriga delar av området.
Sannolikheten för att de öringar som planterats i Juutuanjoki skulle återvända till vattendraget var ungefär fyra gånger högre än för de öringar som hade planterats i Siuttajoki.
Enligt forskarna tyder detta på att öringen har en ärftlig tendens att återvända till sin hemälv.
Öringen har en stark ärftlig benägenhet att hitta sin hemälv. Foto: Panu Orell / Luke
