Höststämning

av | 14 september 2018

Dimhöljda soluppgångar, sent sjungande småfåglar och glittrande trollsländor – september är en månad med många njutbara stunder i naturen.

Stor och guldfärgad seglar fullmånen upp på kvällshimlen. Foto Hans Hästbacka

Gransångarens enkla och taktfasta sång tränger in i morgonsömnens drömvärld. Zilp, zalp, zilp, zalp, zilp, zalp… Jag slår upp ögonen i stugkammarens dunkelröda ljus. Gransångaren fortsätter att sjunga, nu ackompanjerad av en lövsångare som sjunger sin strof lågmält och stämningsfullt. 
Genom den tunna fönsterrutan tränger fågelsången in och gör mig klarvaken. Septembermorgonen har färgats röd av den upp­gående solen. Nattens flyttfåglar, som sträckt fram under en stjärnklar himmel med fullmånen vandrande från öst mot väst, har avbrutit nattflyttningen för att börja söka föda och dricksvatten. Och för att sjunga i den svala och ljusnande morgonen.
Jag brygger en kopp te och går ner till stranden med den rykande temuggen i handen. Frukostsmörgåsarna får vänta så länge. En ensam skäggdopping simmar genom sundet och ritar en rödsvart linje på den blanka vattenytan. För övrigt ligger sundet stilla och orört.
Sundets östra strand ligger ännu i mörker, medan den västra stranden där jag sitter och lyssnar med alla sinnen badar i en rödmättad färg. På stugtomten tisslar och tasslar det av småfåglar på morgontidig insekts- och spindeljakt. Så bullrar det till av två ring­duvor som landar i blåbärsriset. Dagligen kommer duvorna till tomten för att plocka i sig övermogna blåbär.
När solen bryter fram över skogsranden, stiger lätta dimmor från det varma ytvattnet. Stunden är vacker, bländade vacker. Det röda ljuset tunnas ut och ersätts av gult. Jag dricker mitt te och tänker på gårdagskvällen med fullmånen hängande strax ovanom trädtopparna. Några mårdhundar på andra sidan sundet grälade högljutt på mårdhundsvis med skällande, gnällande och fräsande ljud, medan en pärluggla satt och nös förargat i en av de stora björkarna intill stugan. 

Tidigt på kvällen tände jag några ljus i stugkammarfönstret för att hälsa hösten välkommen. Foto Hans Hästbacka

I god tid före skymningen hade jag tänt några ljus i kammarfönstret för stämningens skull och för att hälsa höstkvällen välkommen. Sedan gick jag ut för att lyssna in den mörknade kvällen och för att se full­månen segla upp på östanhimlen. Från den stjärnklara himlen hördes trastarnas flytt­läten. När jag lyssnade upp mot himlen med händerna formade till trattar bakom öronen, hördes även andra lockläten. Korta, avlägsna lockläten från flyttande småfåglar. Kvällen och den kommande natten bjöd på idealiskt flyttväder för fåglarna.  
Tidigare på dagen hade jag besökt ett havs­örnsbo på fastlandssidan, där ett nytt örnpar hade slagit sig ner, stakat ut sitt revir mitt i det gamla havsörnsparets vidsträckta revir och tvingat gammelörnarna ur kurs på deras invanda jaktrutt till den innersta fågel- och fiskrika havsviken mot fastlandet till. Det nya örnparet hade byggt sitt bo i en stor tall, rakt under gammelörnarnas flygrutt. Efter många luftdueller hade gammel­örnarna justerat sin rutt. Det nya örnparet fick sin häckningsro och en eller två ungar på vingarna.
När jag besökte boplatsen, fanns en köns­mogen havsörn på plats tillsammans med en flygfärdig årsunge. Bland bytesresterna på marken fanns många och långa revben från braxen tillsammans med stora braxen­fjäll. Till och med på den skrovliga boträds­stammen hade några revben och fjäll fastnat under sommarens matningar. Alldeles tydligt hade det nya havsörnsparet slagit sig på braxenfiske och det med framgång. 
När jag vandrade tillbaka genom skogen på vitsvanshjortarnas stigar, kom jag till en liten vattensamling inne bland täta granar och stora klibbalar. Här har någon mark­ägare hämtat sand och grus för många år sedan och skapat en idealisk kläckningsplats för myggor och en utmärkt dricksplats för de kommande hjortarna. På kanten bredvid en klibbal stod ett praktfullt exemplar av röd flugsvamp med hatten utbredd mot det mörka vattnet. En av mina favoriter i septemberhösten.

Bäckmynningern uppe vid sjön är till brädden fylld med vatten. Foto Hans Hästbacka

Så tonar det sista röda av morgonen bort. Solen lyser i gulvitt och börjar värma. Snart är det dags för trollsländorna att inleda sin flygpatrullering längs stugstranden, för att jaga insekter och parningar. Stugstranden har alltid varit ett favorittillhåll för sensommarens och höstens trollsländor – och ett favorittillhåll för mig i solvarma höstdagar för att spana in de flygande trollsländorna och deras fartfyllda jakter.
Bland höstens många insekter är trollsländorna flygande diamanter, bevingade rovriddare som på glittrande, flortunna vingar presterar häpnadsväckande flygkonster. Men de får se upp med strandens sädesärlor. En del gamla ärlor har lärt sig tekniken att fånga trollsländor i flykten.
Där jag sitter på stranden, har jag en solbadande trollslända helt nära. En brun mosaikslända som sitter på videt och värmer sig i solskenet för att höja kroppstemp­eraturen efter den svala natten. Den bruna mosaiksländan är en de vanligaste troll­sländ­orna med en utbredning som täcker nästan hela landet. Redan i mitten av juni månad kan man se de första exemplaren flyga. Flygsäsongen håller i sig ända till slutet av september.
Plötsligt kastar sig trollsländan ut i flykt, gör en tvärvändning i luften snett neråt och fångar med sina långa kraftiga ben en liten vit fjäril i flykten. Snart singlar de vita vingarna till marken. Dagens skådespel i troll­sländornas sällskap har börjat.
Borta vid bryggan flyger en mindre troll­sländeart i flera exemplar. De landar på bryggans grånade brädor, även de för att värma sig i solskenet, och i den gamla tjärade träbåten. Ett tiotal exemplar av den tegelröda ängstrollsländan har valt bryggan och båten till solbadarplats. Alla exemplar är könsmogna, röda hannar. Längs kusten och i skärgården är den tegelröda ängstrollsländan vanlig, ofta talrikt förekommande under hösten. Under milda höstar flyger den tegelröda in i medlet av oktober månad.
Jag går upp till stugan för att brygga mera te och laga några smörgåsar. Jag tar frukosten ner till stranden och hugger in på den, medan trollsländorna spanar in sin bevingade frukost. Den bruna mosaiksländan har återvänt till sin plats på videt. De tegelröda ängstrollsländorna har börjat flyga. Ett par av de tegelröda passerar farligt nära mosaiksländan. Här blir det dramatiskt när som helst. Trollsländor äter andra trollsländor och de tegelröda är utmärkta byten för den mer storvuxna mosaiksländan. I trollsländornas värld spelar släktskapet ingen roll. Tvärtom kan släktingarna vara de värsta i den pulserande tillvaron på liv och död.

En av de tegelröda trollsländorna värmer sig på båtens åra. Foto Hans Hästbacka

Trollsländorna är flygande diamanter, bevingade rovriddare som på glittrande, flortunna vingar presterar häpnads-väckande flygkonster.

Den bruna mosaiksländan värmer sig i solskenet. Foto Hans Hästbacka

Läs mer om:

Flera artiklar på finlandsnatur.fi

Det nordiska järvbeståndet ligger risigt till

Det nordiska järvbeståndet ligger risigt till

Granbarkborren tog livet av trefalt fler granar i fjol

Granbarkborren tog livet av trefalt fler granar i fjol

Stenknäcken – en doldis bland våra fåglar

Stenknäcken – en doldis bland våra fåglar