När världens länder samlas till klimatmötet COP31 behöver de diskutera mer än utsläpp och finansiering, säger hållbarhetsprofessor Reetta Toivanen.
Det är toppmötestider. Medan världens länder förhandlar om utsläppsminskningar, klimatfinansiering och energiomställning försöker urfolk och andra grupper få sina perspektiv hörda.
– Vi behöver skilja mellan att vara närvarande, att få tala och att faktiskt kunna påverka beslut, säger Reetta Toivanen, professor i hållbarhetsvetenskap vid Helsingfors universitet.
De kan delta i mötena, men har inte samma möjligheter att påverka besluten, menar Toivanen, som forskar bland annat i mänskliga rättigheter och urfolks rättigheter.
På plats vid årets klimatmöte COP31 i turkiska Antalya beskriver hon det politiska läget som pressat:
– Behovet av samarbete är stort, samtidigt som förtroendet mellan länderna är skört, säger Toivanen.
Vem har bidragit till problemet? Vem drabbas? Vem har resurser att agera? Och vem får vara med och bestämma?
Läs också: Klimattoppmötet i ett nötskal
USA utträde ur Parisavtalet har enligt henne gjort situationen svårare och ökat ansvaret för andra länder att hålla fast vid samarbetet.
– Klimatkonventionen bygger på att länder har ett gemensamt men olika stort ansvar och olika förmåga att agera, säger Toivanen,
Det här gör förhandlingarna så svåra. Men det finns fyra frågor som Toivanen tycker att kan hjälpa på vägen:
– Vem har bidragit till problemet? Vem drabbas? Vem har resurser att agera? Och vem får vara med och bestämma?
Att få vara med är inte samma sak som att få bestämma
Under klimatförhandlingarna är det staterna som fattar besluten. Urfolk, ungdomar och organisationer från civilsamhället kan delta som observatörer och bidra med kunskap och politiskt tryck.
Men deras möjligheter att påverka själva besluten är betydligt mer begränsade, säger Toivanen.
Reetta Toivanen är på plats i Turkiet. Foto: privat.
Också ländernas resurser spelar roll. En stor delegation med många experter kan följa flera parallella förhandlingar, medan mindre delegationer har sämre möjligheter att bevaka allt som sker.
Enligt Toivanen är det därför viktigt att granska vilka röster som får utrymme och vilka intressen som i praktiken styr klimatpolitiken. Särskilt viktigt är detta när beslut om energi och markanvändning påverkar urfolkens traditionella territorier.
Inför COP31 har urfolksorganisationer bland annat lyft riskerna med att energiomställningen leder till nya ingrepp i deras marker. Toivanen påpekar att FN urfolksdeklaration slår fast att urfolk ska konsulteras genom sina egna representativa institutioner innan projekt som påverkar deras mark och resurser godkänns. Det handlar inte bara om ekonomisk ersättning.
– För urfolk handlar det om självbestämmande och kollektiva rättigheter.
Hon lyfter fram det norska Fosenfallet, där vindkraftsutbyggnad kränkte samiska renskötares rätt att utöva sin kultur.
I Finland har reformen av sametingslagen inneburit framsteg, säger hon, men FN rasdiskrimineringskommitté har samtidigt efterlyst ett starkare skydd för samernas mark- och resursrättigheter.
– Samiska rättigheter måste vara med och forma omställningen från början.
De södra och mellersta delarna av Lappland plågas av allt större snöbrist. Bilden visar snöläget i Muonio för fem år sedan. Foto: Wikimedia Commons / Simo Räsänen
Frågan är alltså aktuell inte minst för Norden. Här behöver man ändå skilja mellan ländernas förhandlingsgrupper och deras ansvar för samiska rättigheter, säger Toivanen.
– Finland, Sverige och Danmark deltar genom EU. Norge och Island ingår i den så kallade Umbrellagruppen. De nordiska länderna bildar alltså ingen gemensam förhandlingsgrupp.
Samerna företräder sig själva genom egna organisationer. Samerådet deltar i COP31.
– Det är viktigt att deras egna prioriteringar får utrymme och att nordiska regeringar arbetar tillsammans med samiska företrädare, säger hon.
Trovärdigheten måste bygga på vad vi gör hemma.
Finland måste granska sin omställning
Finland deltar i klimatförhandlingarna som en del av EU.
– Jag uppfattar att Finland gärna vill framstå som ett kunnigt och lösningsorienterat land. Det finns mycket kunskap att bidra med. Samtidigt måste trovärdigheten bygga på vad vi gör hemma.
Landet vill bland annat lyfta fram ren energi, elektrifiering och lösningar inom cirkulär ekonomi. Men Toivanen anser att Finland också behöver tala mer om sambanden mellan klimat, biologisk mångfald och mänskliga rättigheter.
Markanvändningssektorn är fortfarande var en nettokälla till utsläpp, poängterar Toivanen,
– Vi behöver också ta ansvar för hur vår konsumtion och våra investeringar påverkar människor och natur i andra delar av världen. Finlands bidrag bör bedömas utifrån den globala nyttan.
Parisavtalets har planer för att binda koldioxid i marken, men i Finland, som är Europas skogsrikaste land sett till andel av landytan, är markanvändningssektorn är fortfarande en källa till utsläpp. Foto: Wikimedia Commons / Kallerna
Klimatpengarna måste nå fram
En annan central rättvisefråga under COP31 är klimatfinansieringen. Vem ska betala för utsläppsminskningar och klimatanpassning, och hur ska pengarna fördelas?
Toivanen påpekar att finansieringen är en fråga om ansvar. Klimatkonventionen bygger på principen att alla länder har ett gemensamt ansvar, men att ansvaret är olika stort beroende på ländernas historiska utsläpp och förmåga att agera.
– För länder som redan har stora skulder är det avgörande om finansieringen kommer som bidrag eller nya lån. Samtidigt finns olika intressen kring hur snabbt världen ska lämna fossila bränslen.
Men rättvisan måste också finnas inom länderna. Kostnaderna för omställningen får inte vältras över på människor som redan har små ekonomiska marginaler eller begränsat politiskt inflytande.
COP31. Foto: Kiara Worth/ FN:s klimatsekretariat (UN Climate Change / UNFCCC)
Vad skulle vara ett lyckat resultat av årets klimatmöte?
Toivanen hoppas på beslut som gör det möjligt att minska utsläppen snabbare och ger mer tillgängligt stöd till de samhällen som behöver det mest. Hon vill också se att mänskliga rättigheter får konkret betydelse för hur klimatpengar används och projekt genomförs.
– Jag räknar med svåra kompromisser. Därför vill jag bedöma resultatet utifrån vad besluten gör möjligt efter mötet: vem som får stöd, vilka utsläpp som kan undvikas och vilka rättigheter som faktiskt skyddas.
Toivanen vill gärna också lyfta relationen mellan klimatet och den biologiska mångfalden.
– När vi bedömer en klimatåtgärd behöver vi också fråga vad den betyder för ekosystemen och för de människor som lever där, säger hon.
– Här kan humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning bidra med viktig kunskap. Hur förstår människor sitt ansvar för en plats? Vad betyder naturen för deras tillhörighet, försörjning och framtid? Sådana frågor behöver påverka hur vi utformar klimatpolitiken.
