Av våra sju hackspettsarter är göktytan näst minst. Göktytan kan inte hugga ut egna bohålor som de andra hackspettarna och den skiljer sig starkt i färgsättningen med sin askgråa, sidenbruna och svarta fjäderdräkt.
För många är göktytan en okänd fågel ända tills den slår sig ner i ens trädgård i början av maj månad och sätter i gång sin entoniga och genomträngande revirsång; tyj, tyj, tyj, tyj, tyj; och börjar terrorisera mesar och flugsnappare som redan inlett sin häckning. Båda makarna i göktyteparet ropar och duetten blir man nogsamt medveten om, samtidigt som duetten ackompanjeras av talgoxens, blåmesens och svartvita flugsnapparens högljudda protester när tytorna inspekterar deras holkar. Men in genom normalstora ingångshål i mes- och flugsnapparholkar kommer inte göktytorna.
När den utvalda holken med lite större ingångshål är vald och rensad på mes eller flugsnappare och deras ägg tystnar göktytorna. Honan börjar värpa och lägger mellan sex och elva vita ägg som ruvas i två veckor. Nu ser man göktytorna mera sällan, välkamouflerade som de är tack vare fjäderdräkten. Med lite tålamod upptäcker man snart tytorna där de hoppar omkring på marken för att leta rätt på ägg och larver av myror som är göktytans favoritföda. Spindlar, små skalbaggar, fjärilar och bladlöss drygar ut den myrdominerade födan.
Öppna och ljusa miljöer, som trädgårdar, parker, skogsbryn och strandskogar i löv- och blandskogar, är göktytans bästa biotoper. Den slutna skogen och blöta myrområden duger inte. Naturligt nog måste det finnas naturliga håligheter, gamla hackspettbon eller holkar i göktytans revir, för den är en utpräglad hålbyggare. Det stora äggantalet visar
vilken häckningsstrategi göktytan har: så många ungar på vingarna som möjligt för ungdödligheten är stor.
Göktytans namn är ett märkligt namn som den fått i äldre tider då man såg ett samband mellan göktytans och gökens ankomsttider i majvåren. Göktytan anländer en vecka före
göken och förbereder gökens ankomst. Allt skulle vara klappat och klart för göken när den anlända och började ropa i alla väderstreck och det skötte göktytan om. En nog så ansvarsfull uppgift för en liten och anspråkslöst tecknad fågel.
Göktytan är gökens piga. Så tänkte man i äldre tider. Det berättar också det finska namnet käenpiika. I Danmark, Norge och Tyskland har göktytan fått ett helt annat namn. Där heter den Wendehals och i England wryneck. På latin heter göktytan Jynx torquilla där den senare delen betyder ”den lilla huvudvridaren”. Namnen är en god beskrivning på göktytans märkliga beteende när den i hotställning tänjer ut kropp och hals och vänder och vrider på huvudet och väser som en orm.
Tyvärr hör göktytan till de många fågelarter som minskat under senare tid. På 1980- och 1990-talen halverades stammen och består i dag av mellan
6 000 och 10 000 par. Den främsta orsaken till minskningen är igenväxningen av ljusa och öppna marker. Vi kan motverka göktytans bostadsbrist genom att sätta upp lämpliga holkar för den märkliga hackspetten. En holk med 50 millimeters ingångshål och en inre bredd på 15 centimeter är en bra bohåla för göktytan. Lyckas man locka göktytan till häckning får man vara mer än nöjd. När revirsången tystnar gäller det att skärpa sin iakttagelseförmåga för resten av häckningen sker i det fördolda.
