Vargpopulationen i hela Europa ökar och därmed också vargangreppen på tamboskap. Schweiz och Österrike är särskilt drabbade och har därför föreslagit en sänkning av vargens internationella skyddsstatus. Experter är skeptiska och tror inte att problemet kan lösas genom att skjuta mera varg, det är mera komplicerat än så.
Vid sitt årsmöte i Strasbourg i slutet på november tog Bernkonventionens kommission ställning till ett förslag från Schweiz att sänka vargens skyddsstatus från strängt skyddad till skyddad.
Förslaget förkastades med stor majoritet, det understöddes av bara sex av kommissionens 30 delegater. Därmed är jakt på varg fortfarande i princip förbjuden och tillåten bara i undantagsfall.
Omröstningsresultatet välkomnades av schweiziska miljöorganisationer, men lantbrukarna är besvikna. Den växande vargpopulationen uppfattas som ett hot, särskilt av fåruppfödarna. Det finns i dag 20 vargflockar i Schweiz med sammanlagt 120 individer. Vargskadorna har ökat kraftigt och i år räknar man med mer än 800 rivna får, hälften av dem i den östliga kantonen Graubünden.
Man hävdar där att vargen har förlorat sin rädsla för människan och att det enda som hjälper är att decimera populationen genom jakt. Bönderna har fått stöd i förbundsparlamentet, där man har föreslagit att tillåta vargjakt från september till januari. Men efter omröstningen i kommissionen måste sådana planer skjutas på framtiden.
I grannlandet Österrike pågår också en livlig vargdebatt och österrikiska EU-parlamentariker var en drivande kraft bakom parlamentets beslut i november att föreslå en revidering av EU:s habitatdirektiv som skulle innebära en mera flexibel tolkning av rovdjurs skyddsbehov, inklusive vargens. Beslutet ska ännu behandlas i EU-kommissionen.
I Österrike är vargpopulationen bara hälften så stor som i Schweiz, 50 – 60 individer, men oron bland fåruppfödarna är inte mindre där. Vargproblematiken är mest akut i de alpina bergstrakterna där man idkar en så kallad Almwirtschaft, där boskapen hålls i ladugården nere i dalen över vintern, men under den varma årstiden förs upp till alpängarna och lämnas där att beta i frihet till hösten.
Eftersom vargen utrotades i Österrike för 130 år sedan har man för länge sedan frångått den traditionella boskapsskötseln med herde och vallhund, men nu är vargen tillbaka och får och kor uppe på fjället är skyddslösa.
– Vi var inte förberedda på en sådan situation, säger viltbiologen Klaus Hackländer på Wiens agroforstuniversitet BOKU.
– Skillnaden mellan oss och Schweiz är att myndigheterna där numera aktivt understöder bönderna med finansiell hjälp för stängsel, herdar och vallhundar, men här hos oss händer det inte mycket.
Den uppenbara lösningen vore att göra som i Schweiz och försöka återgå till traditionell boskapsskötsel, men det är lättare sagt än gjort. Det finns varken herdar eller utbildade vallhundar och all infrastruktur saknas, som till exempel hyddor och fållor uppe i bergen där herden med hjord och hundar kan söka skydd över natten. För den moderna bonden är Almwirtschaft oftast en bisyssla och det saknas ekonomiska resurser för de investeringar i skydd av boskap som krävs när vargen kommer.
Christian Pichler, vargexpert på WWF i Wien, säger att dagens lantbrukare är under ständig stress och att boskapsskötseln i Alperna blir alltmer olönsam:
– Man har 10 problem att kämpa med och så kommer vargen därtill och då är det många som säger, nu räcker det! Låt oss skjuta dem!
Men experterna är ense om att en sådan reaktion inte leder någonvart. Det hjälper inte att skjuta alla vargar i trakten, för det kommer ständigt nya.
Hackländer från BOKU kunde visserligen tänka sig sänkt skyddsstatus för vargen, men bara som en del av en helhetslösning där återupprättandet av nödvändig infrastruktur är det viktigaste:
– Det går bra för vargen i Europa. Bernkonventionen är från 70-talet och habitatdirektivet från 90-talet och det är mycket som har förändrats sedan dess, men regelverken är komplicerade och tungrodda.
Han säger att det är viktigare att se till att lantbrukarna får finansiellt stöd så de kan bygga upp ett system med herdar, vallhundar, fållor och stängsel.
Det fungerar utmärkt i trakter där vargen aldrig har försvunnit, som de italienska Alperna, Apenninerna, norra Spanien, Dalmatien, Rumänien. Men den politiska viljan till det saknas i Österrike. Det är så mycket enklare att kräva sänkt skyddsstatus och tro att problemet är löst med det.
Pichler från WWF vill inte se någon ändring i vargens skyddsstatus. Han anser också att investeringar i infrastruktur är den bästa lösningen. För övrigt vill han inte hålla med om att orsaken till vargskadorna är att vargen har förlorat sin rädsla för människan, som man påstår i Graubünden.
Vargen är ett nyfiket djur och om en varg stannar upp och iakttar en människa betyder det inte att den ser henne som en potentiell lunch. Moderna vargar är inte rädda för bilar, men så fort en varg ser en människa stiga ut ur en bil, springer vargen sin väg.
Ökande investeringar för att skydda den alpina boskapen är alltså den rekommenderade lösningen. De pengarna har politikerna hittills varit mycket sparsamma med, men Klaus Hackländer pekar på en faktor som kan få dem att ändra attityd. Även om boskapshållningen i bergen bara har en marginell betydelse inom lantbruket, har den en enorm betydelse för Österrikes största näringsgren, turistindustrin.
Sommarturismen i Alperna blir allt viktigare eftersom skidsäsongen blir kortare från år till år. Om bönderna ger upp och tar bort sina djur från alpängarna växer ängarna igen och blir till skog, men turisterna kräver att landskapet ska förbli som det alltid har varit – öppna ängar med betande kor och får. Det blir kanske turismen som räddar bondens hjordar från den stora stygga vargen?
Bilden av varg: foto Niko Pekonen / Vastavalo
