Vi är nära att överskrida en sjunde planetär gräns som har att göra med försurningen av världshaven. Det slår forskare fast i en ny vetenskaplig rapport vid Universitetet i Potsdam.
Sex av planetens hållbara gränser har redan överskridits. Nu är gränsen nära för att den sjunde gränsen, havsförsurningen, överskrids. Försurningen ökar i snabb takt på grund av all koldioxid som haven absorberar till följd av förbränning av fossila bränslen.
Begreppet planetära gränser etablerades 2009 av en grupp på 28 internationella miljöforskare, ledda av dåvarande Stockholm Resilience-chefen Johan Rockström. Konceptet omfattar gränser för nio olika vitala miljöprocesser. Om vi håller oss under gränserna kan mänskligheten fortsätta utvecklas och blomstra. Om vi går över dessa trösklar så rör vi oss mot en alltmer instabil värld, enligt forskarna. Sex av nio gränser har redan passerats, bland annat gränsen för global uppvärmning och förlusten av biologisk mångfald.
I en ny rapport från Universitet i Potsdam flaggar en grupp forskare nu att vi närmar oss den sjunde planetära gränsen – havsförsurning.
”Det är ett ökande hot mot marina ekosystem”, skriver rapportförfattarna.
Havsförsurning innebär ökad surhet och minskande pH-värden i våra vatten till följd av absorbering av koldioxid från atmosfären. Haven är en stor koldioxidsänka som slukar cirka 25 procent av alla utsläpp.
– Tidigare var det cirka 30 procent, men den här procenten minskar allteftersom havet blir mättat. Havet kan inte ta upp hur mycket koldioxid som helst, säger Jonna Engström-Öst, specialforskare på Yrkeshögskolan Novia.
Enligt Engström-Öst passerar havsförsurningen ofta under den mediala radarn.
Hur skulle du enkelt förklara havsförsurning för en lekman?
– När koldioxid från förbränning av fossila bränslen tas upp av vattnet så bildas kolsyra. Det spjälks sedan upp i vätejoner och bikarbonat. Ju fler vätejoner, desto lägre pH i havet.
Enligt Potsdam-forskarnas kalkyleringar är vi nu precis på tröskeln till att passera gränsen för ohållbar havsförsurning.
Jonna Engström-Öst är specialforskare på Yrkeshögskolan Novia. Foto: Privat
– När jag hörde det var jag inte särskilt förvånad. Försurningen är en process som startade och har hållit på ända sedan vi började bränna fossila bränslen, nu har det blivit akut eftersom förbränningen är väldigt hög.
I rapporten skriver man om betydande sjunkande värden för aragonit i ytvattnet – kan du förklara det?
– Det låter komplicerat, men det betyder att mängden kalk, det vill säga kalciumkarbonat, har minskat i ytvattnet och att minskningen är statistiskt betydelsefull. Aragonit är ett fint namn för en typ av kalk. Aragonit är den viktigaste formen av kalk som tas upp av arter som har kalkstruktur; koraller, sjöborrar och musslor. Det finns också planktongrupper som behöver kalk, till exempel olika kalkflagellater och foraminiferer. När vätejonerna löses i vattnet så sjunker pH-värdet och mängden löst kalk i vattnet minskar.
Läget börjar bli kritiskt i Arktis och Södra oceanen.
Speciellt flaggar forskarna för att läget börjar bli kritiskt i Arktis och Södra oceanen, områden som är viktiga för den globala näringscykeln.
– Dessa områden har hög biodiversitet och är väldigt viktiga system för resten av oceanerna. De är viktiga födoområden för sälar, fåglar och valar. Polarområdena är också väldigt känsliga för havsförsurning, man har uppskattat att hälften av koldioxiden som tas upp av världens havsvatten tas upp här. Koldioxid löser sig lättare i kallt vatten än varmt.
Hur ser det ut i Östersjön?
– I Östersjön talar man om olika bassänger och de är olika känsliga för havsförsurning. Rigabukten till exempel är ganska kalkrik och har en relativt bra buffert, likaså Bottenviken. De har bättre kapacitet att stå emot försurningen. Men Finska viken är ganska känslig och även Egentliga Östersjön.
Hur märker vi havsförsurningen i Östersjön?
– Jag tycker egentligen inte om den frågan. Om jag inte skulle läsa på och veta om havsförsurning så skulle jag inte märka av den. I oceanerna minskar pH med 0,002 enheter per år, vilket är ganska mycket eftersom skalan är logaritmisk. Men i Östersjön är det svårare att ge ett exakt svar, orsaken är både problem med exakta mätningar, samt att vi har stora skillnader mellan sommar och vinter när det kommer till pH, åtminstone i ytvattnet. Orsaken till det är övergödningen.
Växtplankton och algblomningar behöver koldioxid för sin fotosyntes och tar upp stora mängder ur vattnet under tillväxtperioden, vilket leder till stor variation i pH mellan säsongerna.
– Ska man mäta havsförsurning i Östersjön ska man göra det på vintern. Då sjunker pH eftersom det finns mera koldioxid i vattnet.
Östersjön har inte heller så många kalkbyggande djur som synligt drabbas.
– Musslorna är den viktigaste gruppen. Sedan är vissa fiskyngel känsliga för lågt pH och kan få beteendestörningar. Det finns inga fiskyngel på vintern, men före tillväxtsäsongen kommer i gång kan pH vara lite lägre på våren – samtidigt som fiskleken. Det är en process vi definitivt borde ta mer på allvar.
Vad kan göras åt problemet med havsförsurning?
– Det finns inte andra lösningar än att minska på förbränningen av fossila bränslen. I vissa områden har man börjat kalka, bland annat kring mussel- och ostronodlingar där pH varit lågt. Man kan temporärt kalka för att buffra upp systemet. Vi ska också testa detta experimentellt med brackvatten inom ett år för att se hur systemet reagerar. Men det finns inte några andra lösningar än att komma bort fossila bränslen.
