Saltpulserna 2014–2015 såg först ut att blåsa nytt liv i Östersjöns torskstammar, men syrebristen stör fortfarande fortplantningen och torskarna lider av brist på föda. Vi lär få vänta länge innan torskfångsterna i våra vatten når upp till rekordåren under 1980-talet.
– Någon större torskinvasion i finska vatten lär vi inte se på länge.
Det säger Jari Raitaniemi, specialforskare vid Naturbruksinstitutet LUKE:s avdelning i Åbo.
Då Östersjön vid årsskiftet 2014–2015 via de danska sunden fick ett av de största inflödena av salt havsvatten i modern tid, var det många som hoppades att torskstammarna skulle gynnas och fångsterna öka. Torsken lever i Östersjön på gränsen till vad arten tål i fråga om låg salthalt, så stora volymer saltvatten från Atlanten borde gynna speciellt torskens fortplantning.
Det såg också lovande ut till en början för det östliga torskbeståndet, som finländska fiskare främst utnyttjar. Torskfångsterna per fångstinsats ökade något under 2015, fiskarna verkade vara i bättre skick än tidigare och den nya årskullen av yngel var den största på många år.
Men uppföljningsundersökningar 2016–2017 visar att torskarna fortfarande är småvuxna, sannolikt till följd av brist på näring. Det kan vara en följd av att torsken viktigaste bytesdjur, skorven (Saduria entomon), vassbuken och strömmingen finns i betydligt mindre mängder i södra Östersjön än i norr. Den stora årsklassen från 2015 verkar inte heller fått det östliga torskbeståndet att växa.
– Det är möjligt att de små torskarna på grund av brist på föda blivit mat år de större torskarna, säger Jari Raitaniemi.
Han konstaterar att frågetecknen kring torskens framtid nu är fler än de var för bara något år sedan.
– Vi är fortfarande långt från den situation som var rådande under 1980-talet.
Då fångades som mest 400 000 ton av Östersjöns östligaste torskbestånd. De senaste åren har fångsterna legat under 50 000 ton. Förra året fångades 86 ton torsk av finländska yrkesfiskare, främst i Skärgårdshavet och kring Åland.
Åren kring 2010 ökade fångsterna, men samtidigt började extremt magra torskar förekomma i fångsterna från södra Östersjön. Torskarnas tillväxt har sannolikt varit långsam, vilket är orsaken till att de idag kan bli könsmogna då de är endast 20 centimeter långa. Under 1990-talet var medellängden över 40 centimeter. Brist på föda antogs vara en orsak till den långsamma tillväxten, men sannolikt bidrog också ovanligt stora mängder parasiter hos torskarna. Enligt en teori skulle det här ha ett samband med gråsälstammens kraftiga ökning.
Forskarna har också noterat att torskarna inte längre i lika hög grad söker sig norrut i Östersjön, trots att här fortfarande finns gott om skorv, vassbuk och strömming. En förklaring kan vara att de syrefria områden i mitten av Östersjön fungerar som spridningsbarriärer som torskarna inte gärna försöker passera. En annan möjlighet är att de alltmer utsötade vattnet i Östersjön gjort att de små torskarna inte gärna rör sig norrut, där salthalten är lägre.
Intressant nog finns det ny information om att torsken kanske klarar av att fortplanta sig i en djuphåla i Ålands hav, långt norr om de hittills kända lekplatserna. Här fångas lekmogen torsk och det finns belägg för att torsken leker här sommartid. Den stora frågan är om torskäggen klarar av att utvecklas i den rådande salthalten, som är lägre än i de sydliga lekområdena. Enligt en undersökning vid Sveriges Lantbruksuniversitet skiljer sig torsken i Ålands-djupet genetisk något från de andra torskstammarna, men skillnaden är inte så stor att man med säkerhet kan hävda att ålandstorsken utgör ett eget bestånd.
Om fortsatta undersökningar ger belägg för att torskstammen i Ålands-djupet verkligen är anpassad till att klara av fortplantning i de låga salt-halterna är den i högsta grad värd att bevara – inte minst för att klimatförändringen på sikt kommer att göra Östersjöns vatten sötare. Detta kan i värsta fall bli ödesdigert för den östliga och västliga torskstammen.
Syrebristen vid bottnen är en uppenbar orsak till att torskens fortplantning i Östersjön misslyckats i djuphålorna. Därtill har överfiske bidragit till att torskstammarna minskat. Fångstkvoterna för torsk, som EU-kommissionen fastslår genom politiska beslut, har under många år klart överskridit de nivåer som rekommenderats av det internationella havsforskningsrådet ICES. Det har väckt berättigade kritik både från forskarhåll och från miljöorganisationer.
Kräver salt och syrerikt vatten
En salthalt på minst 11 promille krävs för att torskens fortplantning ska lyckas. Vid den här salthalten hålls de befruktade äggen ännu flytande. Är salthalten lägre sjunker äggen ner i bottensedimentet, där de snabbt dör av infektioner. Syrebrist vid bottnen blir också lätt ödesdigert även för flytande ägg. Salthaltsskiktningen i Östersjön gör att torskens ägg flyter på 80–120 meters djup. Tillräckligt höga salthalter finns i Östersjön bara på ett fåtal områden med vattendjup på flera hundra meter. Det gör att östersjötorskens lek är begränsad till områden sydost om Gotland och Gdanskbukten, till djuphålan öster om Bornholm (den östliga stammen) och till områden väster om Bornholm mot de danska sunden (den västliga stammen). Under de senaste decennierna har syrebrist nästan helt hindrat torsken från att leka i Gotlands- och Gdanskdjupen.
