Med snö i båten

Senhösten med snövita stränder och mörka vatten är en fin tid i skärgården. Så länge vattnen är isfria dröjer sig knipor, skrakar och svanar kvar, och vid högvatten vandrar sommarens fiskyngel ut ur fladorna.

Sundets blanka vattenspegel ligger blygrå mellan stränderna. Ett tunt snötäcke lyser upp stränderna, där högvattnet slickar alrötterna. För tredje gången denna senhöst. Om gammalt ordstäv fortfarande gäller, kommer vintern äntligen att ta över efter den långt utdragna hösten. Tre gånger skall högvattnet nå upp till alrötterna. Det är ett säkert tecken på att vintern tar över scenen i årshjulets trygga bana in mot midvintermörkret. Men det kan vi inte längre vara säkra på i dessa uppvärmda tider.
Båten ligger vitmenad vid fastlandsbryggan. Våt och tung efter månader i sjön med trallar och bänkar täckta av nysnö. Med rätta borde den gamla träbåten stå uppdragen i båtskjulet vid det här laget för att hinna torka tillräckligt till nästa vår, då det är dags att än en gång tjära den till ljudet av visslande knipvingar i sundet och koltrastens flöjtande toner från den högsta grantoppen på stugtomten.
Jag låter snön ligga kvar. Snön dämpar alla ljud i båten och utgör en enkel och vacker kontrast till det blygrå havet under båtfärden. Hur jag än spanar söderut och norrut i sundet, syns ingen fågel. Ingen gråspräcklig ungtrut på patrull i sundet. Ingen kvar­dröjande knipa eller storskrake som ristar den mattblanka vattenspegeln. Inte ens nötskrikorna hastar över sundet denna gråa förvinterdag, där molntäcket stänger ut det bleka solljuset och himmelens blå färg.
Nötskrikorna vill ha ljusa molnfria dagar för att lockas ut på sina strövtåg i skärgården. Då flyger de mellan skärgårdslanden i sin mjuka vingroende flykt, för att leta efter ätbart och gömma senhöstbär och annat matnyttigt bland mossa och nerfallna löv att ta till under vinterns kalla och fattiga dagar. Nu håller nötskrikorna till i sin barriga hemskog och låter den lågmälda och ljusfattiga dagen ha sin gilla gång.

Jag styr bort till Skärisundet för att ta i land på den stora skogklädda ön. I det breda och strömstilla sundet simmar en knölsvans­familj längs västra stranden. Äntligen
fåglar på vattnet; två vita föräldrafåglar i sällskap med fyra smutsgråbruna ungar. Ungarna är flygfärdiga sedan förra månaden, men så länge vintern dröjer med sin ankomst, stannar sundets egna knölsvanar kvar. De har sett mängder med sångsvanar dra söderut utan att ryckas med i höstflyttningen. De har sett andra knölsvanar flytta bort i samma riktning utan att reagera. Vatten­växter finns i överflöd på de grunda bottnarna längs stränderna och sundet är helt isfritt. Ingen orsak till uppbrott än så länge.
I den sydvästligaste delen av Skärisundet, där jag tänkt ta i land vid en gammal fä­boda, ligger snön kvar i det nollgradiga vattnet. Som en pansargrå hud täcker den genomblöta snön vattnet. Utan större besvär glider båten genom den svagt blänkande huden och skrapar snart mot strandstenarna vid fäbodan.
Med kamera och spigghåv vandrar jag bort till bäcken som tömmer Norkfladans överloppsvatten i Skärisundet. Sommarbarnens spigghåv kommer kanske till användning i bäcken, bara senhöstregnen fått insjön på ön att svälla över sina bräddar och bäcken att flöda efter sommarens och höstens långa torrperiod. Till all lycka är vattenföringen i bäcken riklig och gör det möjligt för de sommargamla fiskynglen att vandra bort från insjön i den naturliga rytm som brukar råda i vattensystemet. 
Jag lägger mig på mage på den våta träbron som går över bäcken och spanar ner i det svagt humusfärgade vattnet. Belöningen kommer snabbare än jag väntat mig: små grupper med abborrungar och enstaka gädd­ungar kommer drivande med vattnet. Det är spännande att ligga på träbron och se fisken vandra ner för bäcken ut i de vida och näringsrikare skärgårdsvattnen, där de växer upp för att småningom återvända kommande vårar som lekmogna fiskar och vandra upp till sjön för att föra släktet vidare. 
Med ett par håvtag fångar jag några abborrar och en gädda och lägger dem på träbrons våta virke för en snabb fotografering, innan de får återvända till sitt våta element. Vilken förnöjsam glädje det är att se just den här biten av den ekologiska helhet som havet, bäcken och sjön bildar. Lekfiskens vårliga vandring upp i bäcken har jag upplevt många gångar. Den är spektakulär och ackompanjeras av trut- och måsrop, av fiskande trana och havsörn vid bäcken i vårens sjudande puls i skärgården. De sommargamla fiskynglens nervandring sker i det fördolda, i höstens mörknade dagar där naturens egna pulsslag slår i allt långsammare takt. 

En stund senare vandrar jag vidare, upp till sjön längs den halvt igenvuxna traktorstigen. De vindlande hjortstigarna lyser vita av snö. Stigarna har en förmåga att samla den nyfallna blöta snön i sina nernötta fåror,
medan mossa och risväxter ligger snöfria längs stigarna. Hjortarnas stigar ritar sitt mönster genom markerna, lockande att följa in i den dunkelgrå skogen. Men de får vänta till en annan gång.
Plötsligt skymtar något ljusrött till i en rönn intill stigen. I den grå dagern är det svårt att se vad det är. Men en försiktig rörelse från ett svartkalottat fågelhuvud avslöjar en ensam domherre som sitter och plockar i sig frön ur skrumpna rönnbär. Både kameran och mina egna ögon har det besvärligt med skärpeinställningen. Domherrens dunigt ljusröda färg flyter konturlöst ut mot rönnens kvistar och sugs upp av det gråa ljuset. Endast den svarta näbben har en skarpare kontur och en svag dager i domherrögat visar att det är en levande fågel som sitter i rönnen. 
Uppe vid sjön är bäckmynningen till brädden fylld med vatten, där träd och buskar speglar sig i det kalla vattnet. På den tunna isen ligger snön fläckvis kvar och lyser i vitaste vitt mot blanksvart is och mörka stränder. Det är hög tid för fiskynglet att vandra bort från sjön, där de vuxit upp under sommaren och där de präglats på sjöns egen doft och smak. En doft och smak som de lätt känner igen, då de skall återvända för att leka i sin hemsjö.       
När jag vandrar tillbaka till båten i den korta förvinterdagen, rämnar molntäcket. Den gråtonade stämningen byts med ens ut mot eftemiddagens vackra ljus. Ett vackert ljus som följer mig ner till båten och som speglar sig i kölvattnets mjuka vågor under hemfärden.

 

”De sommargamla fiskynglens nervandring sker i det fördolda, i höstens mörknade dagar”