Allt fler politiska beslutsfattare lyfter fram teknisk klimatmanipulation som ett sätt att stävja klimatförändringen. Frågan är om dessa lösningar flyttar fokus från huvudproblemen.
Jag vet inte hur många gånger jag sett skylten ”NYT ON PAKKO” på en klimatdemonstration. Flera än jag kan räkna, i varje fall. Jag förstår givetvis varför. Antingen ser man på kurvan av koldioxidutsläpp, skövlad skog eller temperatur som fortsätter att stiga, eller på antalet arter eller arealen glaciär som fortsätter att sjunka. Det är närmast självklart att man drabbas av denna enkla insikt: Detta måste få ett slut.
Detta ”måste” är ändå lömskt. Imperativ är hala på så vis att de kan användas för att rättfärdiga allehanda praktiker samtidigt som de omges av brådska: vi har inte tid att tänka nu. Nu måste vi bara, moralen och konsekvenserna tar vi sedan. Men har vi verkligen en klar bild om vad som ”måste” göras? Vilka intressen ledsagar detta imperativ? Och vilka är ”vi”?
Dessa frågor väcks inom mig då jag bekantar mig med Operaatio Arktis verksamhet. OA är ett pr-projekt som arbetar för att inleda ett enligt egen utsago ”nödvändigt” samtal om klimatmanipulation, eller ”klimatreparation” som de kallar det. Kärngruppen består av 14 unga klimataktivister, flera av dem med bakgrund inom Elokapina.
Utifrån president Sauli Niinistös citat ”Ifall vi förlorar Arktis, förlorar vi världen” skissar de upp en handlingsfilosofi som bygger på att vi förutom minskade utsläpp även behöver inleda en teknologisk reparation för att lindra klimatkrisens skadeverkningar. Detta vill de göras genom att exempelvis reflektera bort solljuset med speglar eller färga molnen vitare. Rent konkret så intervjuar OA forskare, anordnar panelsamtal och håller föreläsningar. ”Klimatreparation kan ännu rädda vår generation”, anser de. Trycket av brådska är genomgående och ord såsom ”omedelbart” och ”oundvikligt” används flitigt.
Det enklaste sättet att förstå teknologi är att i likhet med humanekologen Alf Hornborg se den som en social relation. Detta innebär att maskinerna alltid produceras inom ett visst samhälleligt och moraliskt ramverk. Verktygen är inte ”neutrala”, utan utgör en del av våra värderingar, drömmar, skevheter och maktrelationer. Historien visar att teknologin förändrar hur vi handlar, fantiserar och relaterar till varandra på oförutsägbara vis. En värld med Facebook eller kärnvapen är helt olik den utan dessa företeelser.
”Dessa teknologier skrämmer mig oerhört mycket, men vi behöver vända på varje sten nu”, säger klimatforskaren Johan Rockström. För OA är tanken likartad. Att vidhålla en puristisk syn på praktiken menar de att inte i detta nödläge är möjligt. Aktivister måste anamma även ”smutsigare” metoder. En strävan är att locka med människor i miljörörelsen som inte annars skulle lockas med, vilket i praktiken betyder att åkalla den konservativa högerfalangen.
I och för sig är det en god impuls att bjuda in civilsamhället i diskussionen om klimatmanipulation. För tillfället utspelar sig denna främst i den privata sektorn, där vinstgivande intressen är starkast. Forskning visar att den absoluta frånkopplingen mellan miljö-skador och ekonomisk tillväxt verkar onåbar. Att civilsamhället deltar innebär också att flera olika slags röster kanske får möjlighet att bli hörda.
Ändå är det inte entydigt vems intressen man tjänar då man som aktivist börjar tala maktens språk. Det som är tydligt är att OA anammar samma syn på vetenskap och teknologi som lett oss in i detta ödesmättade läge – att vi förstår vad vi gör och att vi har kontrollen. Då man ser sig omkring är det tydligt att vi varken har förstått vad vi gjort eller haft kontrollen. Vilka ”vi” är förblir också oklart. OA åkallar det finländska samhället, men hur arbetet ska fortskrida definieras inte. Det existerar inget globalt nätverk som står bakom OA på samma sätt som Elokapina.
Klimatmanipulation åtgärdar inte grundorsaker och kan lätt bli en dimridå som tillåter oss att fortsätta som förut. Användningen lider av stora risker, som till en viss del är oförutsägbara. Det är svårt att se vilken demokratisk folksamling som skulle förmå legitimera dess implementering. En fara är också politisk pessimism i kombination med teknologisk utopism. Om vi tänker oss att vi inte med hjälp av politiken kan styra människan, varför tänker vi då att det är lättare att med hjälp av teknologin kontrollera naturen?
För mig lyckas inte OA svara på dessa frågor. Snarare ser jag att klimatkampen här hotar att bli en militariserad, toppstyrd säkerhetsfråga, istället för att utgå ifrån det liv vi alla delar. Jag tror inte att vi ”vet” vad vi gör, då vi med hjälp av vetenskap ämnar behärska atmosfären. Det är inte heller fullt så enkelt att urskilja den ”goda” teknologin från den ”onda” på sättet OA verkar tycka att är möjligt. I en begränsad värld uppbyggd kring idén om evig tillväxt är det lätt hänt att man bjuder in till felaktiga incentiv då man framhäver teknologins ”måsten” istället för politikens. Faran är att man blir uppäten av den makt man ämnar tala till. Jag ser inte varför det skulle vara svårare att arbeta för att minska utsläppen, där det senare alternativet är avsevärt mindre riskfyllt.
Men inte heller jag vet vad som är det rätta tillvägagångssättet. Som de flesta andra står jag rådvill. Inte ser jag att det per definition är fel att lägga ut speglar på marken. Inget annat som gjorts tidigare verkar ha haft någon skönjbar effekt. Och mycket av det som kallats ”alarmism” är korrekt information utropat av berättigat skrämda varelser. Det är ändå en ytterst slirig väg att gå, då aktivister spelar på denna rädsla och markerar ett ”måste” som i sin tur öppnar upp för helt oklara imperativ.
Skribenten har till vissa delar förlitat sig på Amos Wallgrens utkast till pro gradu-avhandling om klimatmanipulation vid Helsingfors universitet.
Bild: Det tyska bolaget Climeworks förevisar teknik som fångar koldioxid från luften. Foto TRX340/Wikimedia Commons
