Den sista mohikanen i Nagu 

Börje Öhman hör till en utrotningshotad art. Han är yrkesfiskare i Åbolands skärgård. Öhman har bevittnat stora förändringar i den känsliga skärgårdsmiljön under de sju decennier som han har rört sig till sjöss. 

– Det tar längre tid än vanligt att röka fisken i dag. Luften är fuktig och veden verkar vara sur, säger Börje Öhman medan han försöker blåsa liv i den pyrande elden som flämtar under fiskröken. 

Börje Öhman är en ikonisk gestalt för många som har besökt Kyrkbacken i Nagu. Hans röda fiskebod i gästhamnen har provianterat otaliga ortsbor, båtburna turister och sommargäster under årens lopp. 

– Jag har fiskat nästan hela mitt liv. Jag gjorde mina första fisketurer med pappa då jag var i 6-årsåldern och fick lära mig tidigt hur jag skulle hantera båtmotorns växelspak medan pappa lade ut näten, berättar Öhman. 

Öhman har vuxit upp på Grötö väster om Gullkrona i Skärgårdshavet. Han beskriver sig själv med glimten i ögat som en ”skärgårdstorpare”. 

– Vi ägde inga egna fiskevatten under min uppväxt. Vi fick i stället arrendera fiskevatten av ortsbor i bygden. Det var inte så lätt att bedriva lönsamt fiske då de bästa fiskevattnen var upptagna, men på något sätt lyckades mina föräldrar ändå tjäna sitt uppehälle. 

Öhman tog värvning som sjöman då han var 16 år. 

– Jag jobbade ombord på fraktfartyg som gick i trafik främst mellan Finland och Polen. Det blev också en del resor till Medelhavet. Med tiden insåg jag att det inte var min grej att jobba som sjöman, trots allt. 

En molande längtan efter det fria livet som fiskare fick övertaget till sist. 

– Jag tog ett banklån och investerade pengarna i en trålare. Vi satsade mest på strömmingsfiske ute på öppet hav. Det blev många turer till Bottenhavet och Bogskär nära Kökar under åren. 

Med tiden blev det allt svårare att försörja sig som fiskare då fångsterna blev skralare och strömmingsbestånden minskade stadigt. 

– Mitt bolag försattes i konkurs och jag fick en rejäl käftsmäll. Det var hårda tider. Jag lyckades sälja min andel av trålaren och betala bort lånen med föräldrarnas hjälp. 

Efter det återgick Öhman till kustnära och småskaligt fiske i Åbolands skärgård. 

– Vi lyckades arrendera fina fiskevatten i den norra delen av Erstan i närheten av Tennäs by. Gösfisket blomstrade under 1990-talet. Vi fiskade med nät och koncentrerade oss på havsdjupen i Erstan. Vi kunde få upp till 200 kilo gös per dag när fiskelyckan var som bäst. 

I dag är sötebrödsdagarna från 1990-talet och början av 2000-talet ett minne blott. 

– Det verkar som att havsdjupen i Erstan är döda i dag. Och gösen har minskat drastiskt, säger han med en suck.  

Vid ungefär samma tidpunkt ökade sälpopulationen markant i Erstan.  

– Gråsälarna åt allt oftare upp våra fiskebragder och söndrade näten på kuppen, vilket tärde på lönsamheten.  

Öhman blev tvungen att satsa alltmer på fiske med ryssjor. 

Vad tror du det beror på att antalet sälar har ökat i den inre skärgården? 

– Sälarnas rörelser styrs av tillgången på mat. Då maten tar slut ute på öppet hav söker de sig till kustnära vatten och den inre skärgården i jakten på föda. Gråsälarna blir allt fler här vid Erstan. Vi såg ett 60-tal gråsälar som ömsade skinn på Östra Linsor i fjol. Jag har aldrig sett så många sälar på en gång i Erstan. 

Skarvarnas framfart väcker också Öhmans förtret. 

– Vi har över tusen skarvar som håller till i våra fiskevatten. De följer med fiskstimmens rörelser. Varje skarv äter upp till 500 gram fisk per dag.  

Förr i tiden fanns det stora ruskor av blåstång som stod upprätt och kunde vara 2–3 meter långa.

Förändringarna i skärgårdsmiljön har varit drastiska under det halvsekel som Öhman har rört sig till sjöss. 

– Vattnet har blivit grumligare och siktdjupet har försämrats. Djurlivet genomgår också stora förändringar. Många sjöfåglar har försvunnit. Man ser knappt några knipor, skrakar eller ejdrar ute i skärgården numera. Jag tror att det är den minskade tillgången på blåmusslor och havsörnens framfart som bidrar till utvecklingen. 

Den marina artrikedomen har också ändrat skepnad under hans livstid. 

– Förr i tiden fanns det stora ruskor av blåstång som stod upprätt och kunde vara 2–3 meter långa. Nu är blåstången nedtryckt och beklädd av trådalger och tången har en mycket blekare färg än tidigare. Då jag vittjar näten går mycket tid åt att avlägsna trådalger från nätmaskorna. 

Skärgårdshavets forskningsinstitut på Själö i Nagu har bedrivit forskning om övergödningen och fiskbestånden i flera decennier. Men forskarnas och yrkesfiskarnas vägar korsas sällan. 

– Jag har aldrig blivit konsulterad om mina observationer, trots att jag rör mig till sjöss så mycket. Forskarna bedriver provfiske på till exempel strömming, men jag upplever att provfisket ibland försiggår på fel ställen och att de därför drar fel slutsatser. 

Öhman ger ett konkret exempel. 

– Vi har fått läsa många larmrapporter om svältande strömmingar. Jag har fått massor med strömming de två senaste åren. Och vi talar om feta, välgödda strömmingar som fastnade i nätet. Hur går det ihop? 

De stora variationerna i fångsterna har tvingat Börje Öhman att satsa alltmer på odlad fisk. Försäljningen av rökt regnbåge står numera för merparten av hans inkomster. 

– Då jag ger mig ut på havet satsar jag mest på fiske av strömming och vassbuk med hjälp av skötar i våra hemmavatten söder om Pensar. Eller så lägger jag ut ryssjor i Erstan för att fiska abborre och gös. 

Oförutsägbarheten i branschen berör också väder och vind. 

– Det har blivit tvära kast i väderleken de senaste åren. Jag upplever att antalet stormar har ökat och att stormarna infaller allt oftare under våren och sommaren. Och så har vi allt sämre vintrar än förr med milda temperaturer och svaga isar. Isvägar har vi inte haft på länge här i Nagu. 

Trots att Öhman redan har nått pensionsåldern ruvar han inte på planer att varva ned eller lägga av.  

– Att fiska är en livsstil för mig. Det känns inte som jobb då jag rör mig till sjöss. Det bästa är friheten och chansen att få vistas i naturen. 

Vi sitter i var sin stol på verandan till det han ironiskt kallar sin sommarstuga – ett litet kontor som står vägg i vägg med fiskeboden i gästhamnen. Han hyr såväl fiskeboden som kontoret av Pargas stad. Här, i denna miljö, tillbringar han varje dag från början av juni till slutet av augusti när så gott som alla andra tar det lilla lugna och semestrar.  

– Jag åkte från Pensar klockan fem i morse. Det gäller att vara tidigt på plats för att kunna sälja nyrökt fisk på morgonen. Att röka fisk i lägre temperaturer tar längre tid. Men då bevaras också fiskens saftighet och den milda smaken. 

Vår pratstund avbryts med jämna mellanrum av förbipasserande som vill slänga käft. Börje Öhman njuter av den mänskliga kontakten med sina kunder.  

Framtiden för yrkesfisket i Åbolands skärgård är oviss. Enligt Åbolands fiskarförbund fanns det sammanlagt 56 kommersiella yrkesfiskare i regionen för fem år sedan. Få vill axla rollen som yrkesfiskare numera. Börje Öhman har sett modeflugor komma och gå inom branschen. 

– För några år sedan var det mycket tal om behovet att fiska och äta så kallad skräpfisk, alltså mört och braxen och sådana arter som inte är så efterfrågade. Ingen talar om det längre och efterfrågan på dessa fiskarter är numera obefintlig. 

Öhman befarar att den tilltagande byråkratiseringen kan ge dödsstöten till yrkesfisket i regionen. 

– Närings-, trafik- och miljöcentralerna planerar att införa ett system där alla yrkesfiskare ska ge detaljerade rapporter om fångsterna där man tvingas skicka information via satellitsändare till myndigheterna efter varje nät som vittjas. Det skulle ta kål på glädjen att bedriva småskaligt fiske. Om de planerna blir verklighet lägger jag av. 

Vi sitter tysta en stund och blickar ut över gästhamnen och Nilsasgrundet.  

– I dag är det sista gången jag röker fisk här i hamnen för i år. Får se om det kommer någon vassbuk då jag vittjar näten nästa vecka, säger han.