Nu finns vetenskapliga belägg för det man länge antagit; att skogsmesarnas minskning är en följd av avverkningar i deras livsmiljöer.
Långtidsstudier vid Uleåborgs universitet visar att avverkningar påverkade talltitan i upp till 30 år efter att de utförts. Ju mer det fanns avverkad skog på undersökningsområdet desto mer fåtaligt och glest utspritt häckade talltitan. På områden med mycket avverkningar spred sig talltitans ungar längre bort från de platser de fötts på.
Under undersökningsperioden minskade häckningarnas täthet med nästan hälften. Minskningen förklarades statistiskt till 65 procent av kalhyggen och skogsgallringar, vilket bedöms vara ett högt tal. Kalhyggenas inverkan var betydligt större än gallringarnas.
Även om det görs bara ett fåtal avverkningar per år i ett visst skogsområde blir deras sammanlagda areal stor under årens lopp och detta utgör ett hot mot skogens biologiska mångfald.
Talltitan lever i ett relativt litet revir året om. Den är beroende av att det inom reviret finns murkna, upprättstående stammar av lövträd. I dessa hackar den varje vår ur ett bohål där den häckar. Men sin klena näbb klarar den inte av att göra bohål i friska trädstammar. Den utnyttjar ytterst sällan bohål gjorda av hackspettar eller av mänskan uppsatta holkar. Då skogen avverkas försvinner i regel de murkna lövträden, vilket leder till bostadsbrist för talltitan.
Talltitan har minskat dramatiskt i vårt land. Ännu för några årtionden sedan bedömdes den vara den fjärde talrikaste fågelarten i Finland. Idag klassas den som starkt hotad.
En annan skogsfågel som minskat dramatiskt till följd av avverkningar och gallringar är tofsmesen. Forskarna bedömer att man genom att undvika kalhyggen kunde gynna mesarna och andra arter hemmahörande i gamla skogar. Genom restaureringsåtgärder är det möjligt att öka mängden död ved i skogen. En enkel åtgärd som den som rör sig i skogen kan vidta är att lyfta upp murkna lövträdsstammar så att de står upprätt lutande mot andra träd. Det kan ge talltitan nya möjligheter att häcka.
Studierna vid Uleåborgs universitet möjliggjordes eftersom observationer av tallitans häckning fanns tillgängliga från och med 1970-talet till nutid. Undersökningsområdet var cirka 25 kvadratkilometer stort och beläget i närheten av Uleåborg. Forskningsresultaten publicerades nyligen i den vetenskapliga journalen Forest Ecology and Management med Satu Kumpula som första författare.
Originalartikeln kan läsas här.
Foto Satu Kumpula / Uleåborgs universitet
