Sarek i vinterskrud

Rejäl vinterkyla, hårda vindar och blötsnö, men också strålande sol över mäktiga fjälltoppar. Kämpigt, men alla gånger mödan värt, tyckte de blivande vildmarksguiderna efter sin vintertur i svenska fjällen.

Fartvinden och ljudet av snöskotern gör att vi alla sitter tysta på väg över Ritsemjavre. Det skumpar och vi får ta några smällar när skotern kör över små snövallar, men vi sitter ändå där och myser. Det stora vinteräventyret i det som kallas Europas sista vildmark har börjat. Vi befinner oss i Sarek i nordvästra Sverige. Alla som är med på turen går vildmarksguideutbildningen (”Vigu”) vid Axxell. Vi är sammanlagt åtta studeranden, en lärare och en hjälpledare som ska göra en tio dagars skidtur bland Sareks många fjälltoppar. 
Äventyret börjar från Ritsem fjällstation och därifrån åker vi med skoter till Akkastugorna. Väl framme åker skidorna på, vi justerar det sista på ryggsäckar och pulkor och sen bär det äntligen iväg. Den här första dagen hinner vi inte skida speciellt långt eftersom klockan redan hunnit bli ganska mycket och vi slår läger redan efter två timmar. Vi får instruktioner om hur vi ska spänna upp våra tält i snön. Vår lärare Henrik Jern visar oss hur vi kan gräva bort snön i absiden (tältets ”tambur”) så att vi nästan får ståhöjd där inne, vilket underlättar en hel del när vi ska kocka i tältet. Vi får också lära oss att det är viktigt att täcka över alla nedre kanter på tältduken så att inte snön yr in under natten ifall det blåser mycket. 
Redan under den första natten tilltar vinden och vi vaknar i ett blåsigt och jämngrått fjällandskap. Vi påbörjar dagens etapp och ganska snart kommer vi till sjön Kutjaure. Vid det laget har det börjat snöa ymnigt, blöta stora flingor vräker ner och vi har en kraftig sidovind som gör att vår pulka åker ut på sidan så att hela dragsystemet är på sniskan. Jesper kämpar på i det stormiga vädret men är fast besluten att dra pulkan själv, eftersom han insisterat på att få prova sitt egenbyggda dragsystem. När vi äntligen når den andra sidan av sjön får vi lite lä för vinden i skydd av träden. Det blir lunch vid Kisurisstugan och när vi ska fortsätta färden tittar solen fram och det känns fantastiskt skönt efter en dyngsur förmiddag. Vi strålar i kapp med solen när vi skidar vidare och allting känns genast mycket lättare. 

Natten blir igen blåsig, men när vi vaknar på morgonen har det lugnat och vi får en strålande fin dag med solsken från en klarblå himmel. Det är ingen vanlig dag heller, det är ju min födelsedag. En födelsedag jag med säkerhet kommer att minnas lite längre än alla andra eftersom jag får fira den just i Sarek. Speciellt kvällen blir minnesrik när vi slår läger nedanför en gammal och fallfärdig renvaktarstuga som vi kan ta oss in i eftersom dörren inte längre sitter kvar på gångjärnen. 
På kvällen är det vackra vädret ett minne blott och det har igen börjat blåsa riktigt ordentligt. Jag bestämmer mig för att ordna kalas inne i renvaktarstugan och springer runt i lägret och bjuder in alla. Renvaktarstugan får liv igen för en kväll av ett glatt gäng blivande vildmarksguider och det blir krabbelurer (mellanting mellan bullar och plättar), presenter och många spännande historier innan vi så småningom ger oss tillbaka ut i blåsten till vad som visar sig bli den stormigaste natten under hela turen. Jag sover inte mycket den natten när vinden river och sliter i tältduken, men tältet står fortfarande kvar på morgonen utan en enda skråma.   

Idag skidar vi genom Ruohtesvagge. Det här är kanske den vackraste etappen på hela turen med branta fjälltoppar som tornar upp sig på båda sidorna omkring oss. Den här etappen är också den mest lavinfarliga. 
– På med era transcievers*, uppmanar Henrik, innan vi beger oss iväg på morgonen och det blir transcievercheck när vi skidar iväg en efter en mot det mäktiga Sarekmassivet. 
Inne i Ruohtesvagge kan vi inte slå läger eftersom faran för laviner här är så stor. Vi skidar bara genom dalen och njuter av de vackra vyerna så länge vi kan. Istället slår vi läger på en säkrare plats och här kommer vi att bo två nätter i rad eftersom vi nästa dag ska göra en topptur till Mahtoalgge, som är en ”blygsam” topp på 1 284 meter över havet.

– Jag är så lycklig, jag är så lycklig, nynnar Lone när vi i sakta mak banar vår väg upp mot toppen. 
Alla turas om att dra upp spår som resten av gänget sen följer. Igen en strålande fin dag med mäktig utsikt över Sarekmassivet. På toppen blåser en kall snålblåst och vi skyndar oss att äta vår medhavda lunch för att inte bli för kalla. Det är svårt att i ord beskriva hur hänförande det är att stå där mitt ute i vildmarken på toppen av ett berg och blicka ut över det vintriga fjällandskapet. Jag får nypa mig i armen för att tro att jag faktiskt är med och upplever detta. Så småningom börjar vi åka neråt igen och att åka utför på turskidor är inte det lättaste jag gjort. Det blir ett kaos av bredbent åkstil, många vurpor och glada skratt innan vi är nere vid lägret igen. 
Följande dag får vi börja med att göra en avstickare för att hämta vatten efter att vi inventerat bränslelagret och konstaterat att vi har lite för lite för att klara hela turen. Det går åt massor av både petroleum och tid för att smälta snö till vatten, så att hitta rinnande vatten under en vintertur är guld värt. 
Vi skidar iväg med alla vattenbehållare och när vi närmar oss vattenhålet börjar personerna i ledet framför oss vifta och peka mot en svart prick en bit bort. Vad ligger där i snödrivan om inte en ståtlig Rapadalsälg! Vi skidar närmare och kameror och kikare tas fram, älgen bryr sig inte över huvudtaget, den verkar mest road av att ha nåt att titta på och ligger lugnt kvar och betraktar oss. Vi tittar på varandra ett tag och fortsätter sen med vattenbestyren.

Under förmiddagen är det helt mulet och det blir svårt att se höjdskillnader i flatljuset. Jag vinglar till flera gånger när jag skidar i täten och inte har någon framför mig som ger perspektiv. Till slut kan jag ta sikte på klippstranden på andra sidan sjön Bierikjavre. Det känns som en evighet att skida över dit, men vi når den med kurrande magar nån timme senare. Solen bestämmer sig för att titta fram efter lunchen och medan ett klädlager åker av kommer solkrämen fram. Även följande dag är solig och bjuder igen på en topptur. 
Den kvällen händer sen nånting jag aldrig tidigare varit med om. Vi sitter och kokar i solgropen och njuter av det varma vårvädret när plötsligt solen försvinner bakom en fjälltopp. På under 10 minuter sjunker temperaturen med 10–15 grader. 
– Det är som om istiden börjar, utbrister Jesper. Det blir full fart i lägret med att ställa i ordning för natten då vi noterar köldrekord för hela turen med -23 grader.   

Flera dagars utevistelse i stark vårsol i kombination med den vita snön börjar nu ge sig till känna och en av mina studiekamrater drabbas av lindrig snöblindhet. Vi österbottningar som åkt hit i samma bil får därför avsluta turen en dag tidigare än planerat. Vi åker ner från fjället onsdagen den 26:e april och vårt vinteräventyr är slut för denna gång. 

•  

• Utrustning för vinterfjälltur

  -turskidor med stålkant, stavar och pjäxor
  -långa stighudar
  -pulka (inklusive dragsystem) för utrustningen
  -ryggsäck
  -tält som tål vinterförhållanden + snötältpinnar
  -vintersovsäck (comfort minst -15 grader), alternativt två tunnare sovsäckar
  -välisolerat liggunderlag, gärna dubbla (använder man uppblåsbart
  -liggunderlag måste man dessutom ha ett vanligt liggunderlag av cellplast ifall det uppblåsbara liggunderlaget skulle gå sönder)
  -friluftskök lämpat för vinterbruk + bränsle
  -spade, transciever och sond
  -termos för dricksvatten (vattnet fryser i vanliga flaskor)
  -karta, kompass och gärna även gps
  -skidglasögon, solglasögon och solkräm