I baldersbråns rike

Utskären i juli bjuder på strålande blomsterprakt och talrika fågelungar som noga vaktas av sina föräldrar.

Vi kör västerut, ut mot havsbandet i Norrnäs skärgård i Närpes. En av sommarens första julidagar med värme i luften och växlande moln­ighet. Vinden är sydvästlig, måttlig i sin styrka och med en härlig doft av hav. En ypperlig dag att tillbringa i utskärgården med andra ord, i labbarnas och baldersbråns tecken. Det är deras tid nu, när midsommarsolen passerat sin högsta höjd, men inga tecken på sakta mörknande nätter ännu märks.
Söder om Grytskär, innanför det glesa pärlbandet av utskär och fågelgrynnor, patrullerar trutar och måsar, silvertärnor och ejdrar. Silvertärnorna har fått en del av sina ungar på vingarna, i normal ordning, och ännu fler kommer att börja flyga under de närmaste dagarna. Också fiskmåsar och gråtrutar har flygfärdiga ungar, och ejderhonorna ligger med storvuxna ungar utanför ett mindre fågelskär och dyker efter dagens föda. 

Märigrund med sin kännspaka fiskefyr på den klippiga sydudden är vårt främsta mål i dag. Där finns två häckande par kustlabbar, blommande nattviol och kustbaldersbrå, ett gammalt fiskeläge med skyddad östanvänd hamn, en härlig doft av hav och tång och kanske också ett roskarlspar. Vi ställer inga krav på julidagen men tar tacksamt emot allt som bjuds denna sommardag.
I den vindskyddade hamnen tar vi en kaffe­paus på båtens grånade bänkar, medan småskrake och svärta simmar på lugnvattnet. Asparnas prasslande lövmusik kan vi lyssna till, och till en ensam sjungande rosenfink. Fiskelägets ladusvalor pilar fram över strandängen och in och ut mellan bodarna i ivrig insektsjakt. De har snart utflugna ungar att vaka över. Än så länge ligger de fullfjädrade ungarna och trycker i sina lerskålar under bodarnas takskägg och på en list ovanför en gulmålad dörr.
Vi vandrar upp till fiskefyren, där den står på sin upphöjda plats på kal klippa. Det ena labbparet häckar i närheten av fyren, i småbruten terräng av nakna klippor, gamla hällkar som för länge sedan försumpats till små myrdrag, kråkrismatta, stenar och glesa hallonsnår. En idealisk terräng för labbungarna att gömma sig i och svårgenomletad för oss.
Labbarna går till väders, gör några vändor över sin häckningsplats och flyger sedan ut till ett par stora övervattensstenar utanför stranden. Så gör de varje sommar jag besöker Märigrund för att ringmärka eventuella ungar. Ofta har labbarna ungar, som choklad­bruna och stilla ligger och trycker någonstans i terrängen. Ibland hittar jag dem, eller en av de två ungarna, ibland inte. 
Vi kammar noll den här gången, trots att allt tyder på att labbparet har ungar på holmen. De gamla fåglarnas sittplatser är vitmenade av avföring och själva står de på de stora stenarna och väntar ut oss. Märigrund med sitt fiskeläge är ett välbesökt utflyktsmål under sommaren och labbarna vana vid att människor kommer gående upp till fyren, beundrar utsikten, tar några bilder och går ner till hamnen igen för att njuta av färdkosten.
Här och var i klippskrevor står blommande kustbaldersbrå med utsikt över havet. De vajar i takt med den måttliga vinden, böjer sig långt ner när en frisk vindpust drar fram över klipporna, försvinner korta stunder ur kamerans bildfält och står sedan stilla ett flyktigt ögonblick. Ur grodperspektiv med den bländande solen på blå sommarhimmel är de vitgula blommorna enkla och sköna att betrakta. Med havet i bakgrunden är de täta ruggarna av kustbaldersbrå lika lockande att fånga på bild. Blommar inga andra utskärsväxter, så står i alla fall kustbaldersbrån i blom, alltid och på de mest utsatta platser. 

Vi vandrar ner till hamnen igen, över kråkrismatta och lavklädda stenfält, förbi blommande lingon och sega enar. I hamnen kastar vi loss och surrar i sakta mak mot den norra udden, där ett litet klippigt och stenigt skär är nästa hållplats. Skäret ligger vackert innanför isslipade klippor och med en djupt inskuren vik helt nära. Sand och grus har under tidens gång spolats in av hårda nordanstormar på havsbottnen och det lilla skäret. En omtyckt plats för vårens och höstens havsöringar som gärna jagar tobis, spigg och strömming över de steniga och grusiga bottnarna.
Det lilla skäret välkomnar med otaliga silvertärnor; varnade vuxna, några flygfärdiga ungar och ett flertal nästan flygfärdiga ungar som ligger och trycker bland nakna stenar och silvergrå ruggar av strandråg. Strand­skateparet är på plats, labbparet likaså och till vår stora glädje även ett temperamenstfullt roskarlspar som låter oss veta vilka fridstörare vi är. Roskarlarna står i sina brokiga fjäderskrudar ute på en klippa med blommande baldersbrå och inbrytande vågor i bakgrunden. De står på tå och varnar sina ungar, som trycker i skydd av baldersbrån.
Vi lämnar roskarlarna i fred, har inget ärende ut på deras klippa, och söker sakta genom den täta gräsvegetationen kring labbarnas stora sittsten mitt på skäret. Och mycket riktigt ligger två drygt halvvuxna ungar och trycker i gräset, några meter från varandra. De får var sin ring att bära på ena tarsen livet ut och kommer kanske att observeras eller hittas längre fram och bidra med sin egen pusselbit till kustlabbens intressanta och minst sagt vidsträckta livspussel.

När vi skjuter ut båten och driver in mot viken, återkommer friden till labbarnas skär. Roskarlen sänker sin ljud- och adrenalin­volym, strandskatorna går i vattenbrynet och letar smådjur, silvertärnorna dalar ner bland sina ungar och de båda labbarna står trygga och vaksamma på sina höga utkiksstenar. Vi håller tummarna för att mink inte skall hitta till det lilla fågelskäret, för då ligger skäret ödelagt på en halvtimme med döda fågelungar utspridda över allt. 
Märigrund har bjudit frikostigt på sig själv. Vi är nöjda med vårt besök och tackar för oss. Sommarsolen står högt på himlen. Vi har halva dagen på oss ännu och en lång kväll med utdöende vind, mjuka stora dyningar att färdas på och ett lockande kvällsljus. Vi styr söderut ner mot skärgården i Nämpnäs, där Kaldonskärs skärgård ligger samlat i ett vackert landskap av klippiga skärgårdsland med smala sund och vidare fjärdar. Och där blåklockorna står i blom på Fälgrunds sand­iga rygg och den täta kråkrismattan lockar oss till en eftermiddagssiesta med vindsus och måsröster som vaggvisa.