Riktig urskog är en bristvara i Svenskfinland, ja i hela södra Finland. Men i Seitseminen nationalpark, inte långt från södra Österbotten, kunde ett gäng naturfotografer uppleva den skogliga höstnaturen när den är som bäst.
Höstmörkret är kompakt. Regnet piskar ned och en häftig västanvind ruskar om trädkronorna. Vägen slingrar sig allt längre in i skogen och verkar aldrig ta slut, speciellt som vi inte riktigt har koll på kartan var vi befinner oss.
Men sedan skymtar ett upplyst fönster mellan träden. Janne och jag stiger ur bilen och knackar på dörren till den gamla stockstugan. Välkomstkommittén är på plats: Heidi, Sven och Tage har värmt upp stugan, hunden Alma är först misstänksam men välkomnar oss sedan med mjuka tassar och en blöt tunga. I vårt lilla sovrum sprakar en brasa inbjudande. Den enda belysningen kommer från stearinljus.
Följande morgon är det ännu beckmörkt då väckarklockan ringer. Alltför tidigt känns det som, men tidig uppstigning är en förutsättning för att kunna fotografera i det mjuka ljus som råder strax före och efter soluppgången.
Efter en snabb frukost bär det av ut i skogen i Seitseminens nationalpark. Från vår stuga vid sjön Pitkäjärvi är det några kilometer att gå längs väl upptrampade stigar tills vi kommer fram till Multiharju urskogsområde. Ett stilla höstregn prasslar i buskagen, men gårdagens häftiga vind har förbytts i ett stilla susande i träden.
I Multiharju verkar det som om tiden stått stilla. Här har skogen fått växa ifred från avverkningar och den enda förnyelse av trädbeståndet som skett står skogsbränder för. Tittar man noga efter bär flera av de upp till 400 år gamla tallarna spår av bränderna. Tallarnas stammar är i övrigt täckta av ett präktigt lager av sköldbark, även det ett tecken på tallarnas aktningsvärda ålder.
Tiden går snabbt då vi dokumenterar alla torrakor, mossbelupna lågor och fantasieggande trollansikten som tittar ut från de döda trädstammarna. Vi rör oss långsamt runt den 1,8 kilometer långa naturstigen som löper runt Multiharju. Att avvika från den smala stigen är inte tillåtet i urskogsområdet som fridlystes redan 1910, 72 år innan nationalparken grundades.
På förmiddagen tilltar regnet så pass att vi söker skydd på rastplatsen vid sjön Saari-Soljanen. Lunchen smakar extra bra då regnet smattrar mot taket och en brasa värmer i eldstaden. Snart skiner solen igen och då gör vi ett besök på den närbelägna myren, som redan glöder av höstfärger. Ut på myren ända till sjön Kirkas-Soljanen kommer man på en spång, som är så bred att två rullstolar kan passera i bredd.
Tillbaka i den gamla skogshuggar-stugan vid Pitkäjärvi får vi förstärkning då Krister, Johanna, Lotta och Bamce anländer. Carina har kommit från Vasa, varifrån det inte är mer än drygt två timmars bilfärd till Seitseminen.
Nu är en stor del av föreningen Biofoto Finlands kärntrupp samlad. Vi får ytterligare besök av Liisa Tyllilä från ett lokalt företag i naturturismbranschen. Liisa är speciellt kunnig i Seitseminens historia och hur mänskorna levde där i äldre tider. Hon lägger ut texten om ”Parkanos baron”, överforstmästare Gustaf Wrede, som verkade som skogvaktare i Seitseminen 1893–1918. Han levde långa tider ett asketiskt liv i skogen, där han rörde sig barfota med tjärade fötter. Han är också känd som den som genom uppfödning i skyddade hägn räddade älgen från att dö ut i Finland på 1920-talet.
Dagen avslutas på bästa sätt med stämningsfullt bastubad i höstmörkret vid Pitkäjärvis strand. Natten är stjärnklar och vi utnyttjar möjligheten att ta bilder av stjärnhimlen utan störande ljusförorening från tätorter. I den stilla natten långt från alla ljudföroreningar hörs locklätena från flyttande rödvinge-trastar tydligt.
Såsom är fallet i många andra nationalparker bevaras inte enbart naturvärden utan även kulturhistoriskt värdefulla objekt i Seitseminen, där har mänskan bott och fått sin utkomst av skogen i hundratals år. En av de gamla skogsgårdarna, Kovero kronoskogstorp, har bevarats och restaurerats av Forststyrelsen i 1930-tals stil.Hit beger sig en del av oss följande dag i solsken, som tidvis förbyts i molnigt väder då mörka moln drar in från nordväst. Men så länge det inte regnar är molnen bara till fördel – de ger fotografierna fin höststämning. Sidensvansarna i det gamla torpets gårdsbjörkar och förbidragande flockar av tranor kommer med samma budskap: nu är hösten här med besked.
Jag fortsätter nu min vandring på egen hand genom nationalparken. Det är lätt att gå längs de välupptrampade stigarna, men ibland är vägvisarna bristfälliga eller saknas helt där man som mest skulle behöva dem. Skogen är inte lika gammal och orörd som i Multiharju, men den är i alla fall enhetlig utan nyligen avverkade ytor eller monoton ungskog. Här och där skymtar någon av de myrar som tillsammans utgör mer än hälften av nationalparkens areal. Traktens myrar blev till stor del utdikade under 1960- och 1970-talet, men sedan 1987 har de långt restaurerats till naturtillstånd. Om detta vittnar igenfyllda skogsdiken, som redan hunnit få ett tjockt lager vitmossa.
Stigen mot Liesijärvi vid nationalparkens östra gräns går över två muntert porlande skogsbäckar. En liten kvarn är byggd rakt över en av bäckarna. Den har Forsstyrelsen låtit transportera hit från Helvetinjärvi nationalpark, ett stycke norr om Seitseminen. Kvarnen är av samma typ som den som tidigare fanns på platsen. För den som gillar sövande bakgrundsbrus kan det vara en fin upplevelse att övernatta i kvarnen med den porlande bäcken bara någon meter under golvet.
Litet längre fram, vid Liesilampi, bär trädstammarna spår av bäverns kraftiga stämjärn till tänder. Seitseminen ligger inom den ursprungliga europeiska bäverns nuvarande utbredningsområde i Finland.
Jag behöver inte känna mig ensam i skogen. Titt och tätt kommer vandrare emot på stigen. Det är tydligt att nationalparken är ett populärt utflyktsmål under hösten, även bland barnfamiljer. På lägerplatsen vid Liesijärvi har en stor grupp ungdomar slagit sig ned för att övernatta. Ryggsäckarna packas upp, kvällsmaten puttrar på spritköken och tälten kommer småningom upp. Här får man också en bild av hur pryl- och klädesfixerat utelivet är i dag, på gott och ont.
Men stadiga, vattentäta vandringsskor är bra att ha då man höstvandrar i Seitseminen. Trots det är fötterna lätt ömma då jag återser stugan vid Pitkäjärvi efter dagens 15 kilometer långa vandring. Här stundar matlagning på vedspis och bastubad i stearinljusens sken – stugan har ingen elektricitet. Det här är nyttig påminnelse om hur mänskor för inte alltför länge sedan klarade av att leva naturnära utan alla dagens bekvämligheter.
-
Seitseminen nationalpark– Belägen i norra Birkaland, cirka 50 kilometer nordväst om Tammerfors
– Areal 46 kvadratkilometer
– Skogar, myrar, mindre sjöar, ängar, hagmarker
– Vandringsleder på totalt 60 kilometer, tre naturstigar, cykelleder
– På vintern 45 kilometer skidspår
– Ett tiotal rastplatser med eldstad, kokskjul eller skärmskydd
– Gammal skogshuggarstuga vid Pitkäjärvi kan hyras 22.4–30.10. Plats för 14 personer.
– Kovero kronoskogstorp med gårdsbyggnader, restaurerade i 30-tals stil är öppet för allmänheten under sommarmånaderna. De närbelägna ängarna betas av kor och får av gammal lantras..
– Naturum i byn Länsi-Aure, öppet året om
Morgonen gryr frostklar och vindstilla. Dimslöjor stiger upp från myrar och skogstjärnar. Nu finns alla möjligheter till stämningsfulla höstbilder, och alla i gruppen är tidigt uppe med kameror och stativ i högsta hugg. Motiven finns nära stugan vid stranden av Pitkäjärvi och någon kilometer längre bort där myrarna breder ut sig. På marken har hjortronbladen fått kransar av vit rimfrost. Björkar och aspar lyser i morgonsolen och speglar sig i Pitkäjärvi där inte en krusning bryter vattenytan.
Seitseminen visar sig från sin allra bästa sida under vår sista dag i nationalparken. Sannolikt kommer flera av oss att återvända.
