Hög fetthalt i den föda som laxar äter under sitt första år i Östersjön verkar försämra överlevnadsgraden. Det visar en ny vetenskaplig artikel som har tagits fram på uppdrag av Naturresursinstitutet.
Studien visar att allt färre laxar återvänder till Östersjön två år senare för att leka. Observationerna omspänner en tidssekvens på hela 12 år och bygger på forskning av ett team som leds av professor Marja Keinänen och docent Pekka Vuorinen.
”De unga laxarna har klarat sig bra i havet sådana år som det i Egentliga Östersjön har funnits gott om strömming som har kläckts samma sommar, och mindre mängder av yngre vassbuk”, säger filosofie doktor Marja Keinänen.
Som exempel hänvisar Keinänen till den rekordstora årskullen av strömmingsyngel 2014. Två år senare simmade rekordmånga leklaxar upp i Torne älv och Simo älv. Däremot var antalet strömmingsyngel som kläcktes 2021 avvikande lågt medan mängden vassbuk var exceptionellt stor. Det kan vara orsaken till att antalet leklaxar rasade 2023, menar Keinänen.
Största delen av laxarna från älvarna i Bottenviken vandrar söderut till Egentliga Östersjön för att äta och växa till sig. Där är småströmming bättre mat för dem än vassbuk.
För fet föda orsakar tiaminbrist och försämrar överlevnadsgraden hos unga laxar.
Vassbuk innehåller för mycket fett i förhållande till protein sett till de unga laxarnas tillväxt. Dessutom får laxarna mindre vitamin B1 i förhållande till kaloriintaget från vassbuk än från strömming. För fet föda orsakar tiaminbrist och försämrar överlevnadsgraden hos unga laxar.
I Egentliga Östersjön har andelen vassbuk varit större än andelen strömming sedan 1990-talet. På grund av detta har andelen vassbuk i unga laxars födointag också varit betydligt större än andelen strömming.
Under sitt första år i Egentliga Östersjön behöver laxarna årets strömming som födokälla i stället för ung vassbuk, som är för fet för dem.
”Det är också viktigt att det finns tillräckligt med små strömmingar i södra Östersjön för att de unga laxarna ska överleva tills de blir lekmogna”, säger Naturresursinstitutets forskare Jukka Pönni.
Särskilt äldre laxar har också nytta av vassbuk när strömmingsbeståndet är litet, framför allt i de sydligaste delarna av Östersjön, där strömmingen snabbt blir för stor.
”Torsken har också en indirekt inverkan på laxbestånden, eftersom ett litet torskbestånd leder till mer vassbuk. Vid regleringen av fiskbestånden i Östersjön och fastställandet av fiskekvoterna är det därför viktigt att se på hur vassbuk, strömming och torsk inverkar på laxens överlevnad”, säger Jari Raitaniemi.
Beräkningen av strömmings-, lax- och vassbuksbestånden bygger på data från Internationella havsforskningsrådet och Naturresursinstitutet.
Fotnot: Finlandssvenskar och estlandssvenskar använder sig av termen vassbuk för den fiskart som i Sverige kallas för skarpsill.
***
M74-syndromet
Överlevnadsgraden hos ung vandringslax började försämras ungefär samtidigt som laxsjukdomen M74 bröt ut i början av 1990-talet. Sjukdomen M74 är en beteckning på tiaminbrist som orsakas av alltför hög fetthalt i fiskfödan och drabbar feta rovfiskar, såsom östersjölaxen. Orsaken till och mekanismen bakom tiaminbristen har utretts av filosofie doktor Marja Keinänen och docent Pekka Vuorinen som har forskat i M74 på Naturresursinstitutet.
