I många flador har man grävt upp mynningen för att öka vattencirkulationen och möjliggöra båttrafik. Ett ökat inflöde av kallt havsvatten påverkar fiskars yngelproduktion negativt om våren. Ett fördjupat inlopp till fladan kan också leda till att den dräneras och helt töms på vatten vid extrema lågvattenperioder i havet. Följderna blir katastrofala för vegetation, smådjur och fisk.
Det har tidigare gjorts försök att återställa fladamiljöer i naturtillstånd. Ralf Wistbacka har i flera repriser arbetat med fladarestaureringar i Österbotten. Ofta har det gällt att delvis fylla igen uppgrävda kanaler för att återskapa det grunda naturliga utloppet. Det finns fler exempel på lyckade restaureringar, bland annat Bobäcksfladan i Replot, där numera både fisk och grodor leker.
Restaureringar ingick också i Kvarken Flada-projektet. På den svenska sidan av Kvarken gjordes flera försök med att fylla igen tidigare uppgrävda flada- och glomynningar. Ett intressant fall var den gloflada som tidigare ofta torkat ut under vårens lågvatten på grund av den förstorade mynningen, men som året efter att mynningen delvis fyllts igen hyste en större täthet av gäddyngel än i någon annan av de 74 flador som studerades inom projektet.
Ralf Wistbacka är nöjd att det mycket omfattande Helmi-programmet för restaurering av naturtyper i Finland också omfattar flador och deras utvecklingsstadier.
– Det är viktigt att man först undersöker fladamiljöers vegetation, fiskförekomst och vattenkvalitet. Fiskvandringens historik kan i regel fås av ortsbor, men nuläget bör karteras genom provfiske och nya observationer.
Åtgärderna måste planeras noggrant och får inte vara för snävt riktade för att gynna bara en del av växt- och djurlivet.
– Det är viktigt att beakta helheten, betonar Wistbacka.
Foto: Anniina Saarinen
