Svaveldirektivet som trädde i kraft 2020 var tänkt att minska luftförorenande utsläpp från sjöfarten. Det gjorde det, men samtidigt orsakade det stora förändringar i antalet luftpartiklar i atmosfären och på så vis en oplanerad klimatmanipulering som har förstärkt den globala uppvärmningen.
År 2020 trädde Internationella sjöfartsorganisationen IMO:s globala svaveldirektiv i kraft. Då var alla rederier tvungna att ställa om till ett lågsvavligt bränsle eller installera skrubbers som ”tvättar” avgaserna – dock med påföljder för det marina livet. EU hade redan flera år tidigare vidtagit åtgärder för att minska svavelutsläpp i särskilt sårbara ekosystem, som Östersjön och Nordsjön. Direktivet och åtgärderna var ett försök att förbättra luftkvaliteten, något man lyckades med. Utsläppen från den internationella sjöfarten har sjunkit med cirka 80 procent till följd av besluten.
Men samtidigt råkade man ta bort en broms för den globala uppvärmningen. Det konstaterar en grupp forskare i en ny uppmärksammad artikel i den vetenskapliga tidskriften Nature. Kortfattat förklarat absorberar mänskliga utsläpp, i form av främst koldioxid och metan, stora delar av värmestrålningen som sedan värmer jordens klimat. Detta brukar kallas växthuseffekten. Men partikelutsläpp, exempelvis avgaser och svavelutsläpp, hjälper också till att motverka upphettning genom att partiklarna reflekterar bort solljus och värme. Ett naturligt exempel på detta är vulkanutbrottet Mount Pinatubo i Filippinerna 1991 som kylde klimatet med cirka en halv grad – en effekt som varade i 18-36 månader, på grund av alla partiklar den spydde ut i atmosfären.
Effekterna av solreflekterande partiklar intresserar forskare, politiker och entreprenörer då det ger information om möjliga så kallade ”geo-engineering”-insatser, sätt att manipulera klimatet genom att göra exempelvis moln mer reflekterande. Nu har man kunnat se hurudan effekt det haft i form av sjöfartsutsläpp.
”Aerosoler från den globala sjöfartsindustrin påverkar moln, och vi kan se sjöfartsutsläppen som ett långvarigt oavsiktligt (klimatmanipulerings)experiment”, skriver författarna till Nature-studien.
Konsekvenserna av svaveldirektivet blev sedan att ett nytt kontrollexperiment tog vid – vad som händer när man sätter stopp på tillförseln av så många partiklar. Åtgärderna för att minska svavelutsläpp representerar ”en terminationschock för det oavsiktliga geoengineering-experimentet genom en omvänd geomanipulering, det vill säga marin molndämpning”, uppger forskarna.
Minskningen av utsläpp gjorde alltså molnen mörkare, vilket absorberar värme. Forskarna uppskattar att sjöfartsåtgärderna kan driva upp den globala värmen med 0,16 grader över en sju års period. I jämförelse kan sägas att det rekordvarma året 2023 var 0,17 grader varmare än 2022, något man hänvisar till i studien.
”Uppvärmningseffekten är i linje med den nyligen observerade kraftiga uppvärmningen 2023 och förväntas göra 2020-talet onormalt varmt”, skriver författarna.
Men det bör nämnas att forskarna använde sig av relativt enkla klimatmodeller för att räkna ut påverkan av svaveldirektivet på planetens uppvärmning och det kan hända att marginalerna blir mindre om man tittar genom linsen av mer komplicerade modeller – vilket man nu kommer fortsätta analysen med. Men de första resultaten visar på att minskning och ökning av partikelutsläpp har mätbar effekt på klimatet och ger en inblick i hur man skulle kunna manipulera den på teknisk väg, men forskarna varnar för oförutsägbara konsekvenser.
”Vi bör definitivt forska om detta, eftersom det är ett verktyg för situationer där vi verkligen vill kyla ner jorden tillfälligt. Men detta kommer inte att vara en långsiktig lösning, eftersom det inte tar itu med den grundläggande orsaken till global uppvärmning, vilket är utsläppen från förbränning av fossila bränslen”, säger Dr Tianle Yuan, som ledde forskningen, till The Guardian.
