På svenska västkusten har man sedan slutet av 1990-talet kunnat följa med hur blåmusslorna längs stränderna minskat kraftigt i antal. Där det tidigare fanns rika musselbankar är nu havsbottnen täckt av tomma musselskal.
I en artikel i tidskriften Havsutsikt, som ges ut av Stockholms, Umeå och Göteborgs universitet, beskriver Susanne Baden m.fl. forskarnas teori om att det är klimatförändringen som sannolikt förorsakat massdöd bland blåmusslorna, både direkt och indirekt.. Klimatförändringen har fört med sig ökad nederbörd och avrinning från land, vilket lett till en utsötning av strandvattnet. Vattentemperaturen har också stigit och så kallade marina värmeböljor har blivit vanligare, vilket inte gynnar blåmusslorna.
Övergödningen har lett till att havsbottnar där musslorna tidigare förekommit har täckts av döda alger. Det kan vara orsaken till att blåmusslorna försvunnit speciellt från fasta underlag, medan de verkar finnas kvar på flytande föremål, såsom flytbryggor, bojar och musselodlingar.
Musslornas försvinnande kan också vara en följd av flera samverkande faktorer. Om musslorna till exempel samtidigt utsätts för låga salthalter och miljögifter, kan deras motståndskraft mot bakterieinfektioner försvagas. Varmare vatten har konstaterats leda till ökad förekomst av bakterier som lever på blåmusslor.
Då vintrarna blivit varmare har allt fler ejdrar börjat övervintra längs svenska västkusten. Eftersom ejdern är en viktig predator på blåmussla – en ejder kan sätta i sig 2,5 kilo musslor per dygn – är det troligt att även ökad predation är en orsak till blåmusslans tillbakagång. Även strandkrabbans predation på musslorna torde ha ökat eftersom krabborna blivit fler takt med att torsken, som gärna äter krabbor, minskat.
Blåmusslan finns även längs Östersjöns kuster, men här har ingen storskalig nedgång i bestånden kunnat observeras.
Blåmusslor. Foto Mats Westerbom
