I dag inleds klimatmötet COP 29 i Azerbajdzjan. En av de centrala frågorna denna gång är att få till ett nytt klimatfinansieringsmål.
– Den nuvarande nivån för klimatfinansieringen skulle behöva minst tiofaldigas för att möta de behov som har identifierats, säger klimatexperten Markku Rummukainen.
Klimatfinansiering är en viktig del av Parisavtalet som upprättades 2015. I det slog man fast att industriländerna ska bidra med 100 miljarder dollar årligen till internationell klimatfinansiering, där man hjälper utvecklingsländer med utsläppsminskning, anpassning och ersättning av klimatskador.
– Mycket har hittills gått till utsläppsminskande åtgärder, säger Markku Rummukainen, som har suttit med i Sveriges klimatförhandlingsdelegation de senaste tio åren.
Som läget är nu borde den summan utökas till cirka 1 000 miljarder dollar per år, anser han.
Länderna står idag ganska långt ifrån varandra i frågan om klimatfinansiering, både till belopp, form och ansvar. Det är traditionellt så att de industrialiserade höginkomstländerna står för den internationella klimatfinansieringen, men röster höjs för att bredda den rollen.
– Det har länge varit så att vi har en fast fördelning mellan rikare länder och utvecklingsländer, den tudelningen kommer från 90-talets början och sedan dess har vissa utvecklingsländer utvecklats kraftigt och skulle kunna bidra.
När det kommer till formen av finansiering så kan det röra sig om exempelvis lån eller bidrag.
– Behoven är stora så man behöver mobilisera på alla sätt. Om man tänker på anpassning så kommer det inte generera avkastning i pengar, där borde det rimligen vara något som ser ut som bidrag som man inte behöver betala tillbaka. Men är det något som kan generera avkastning, då kanske lån kan vara en möjlighet. Men till bilden hör att många utvecklingsländer har redan höga skulder. Det är svårt att se hur de skulle hantera ännu högre skulder.
Markku Rummukainen är meteorolog och klimatforskare vid Lunds universitet. Foto: Lunds universitet
Under mötet kommer man också avhandla regler för internationella marknadsmekanismer som skulle göra det möjligt för länder att vidta klimatåtgärder även utanför det egna landets gränser. Och förstås fortsätter man den internationella dialogen och arbetet med att fasa ut fossila bränslen och bromsa klimatförändringen. Förra veckan kom en FN-rapport som varnade för en temperaturhöjning om 3,1 grader i slutet av detta århundrade om vi fortsätter som vi gör nu.
– Det är dessvärre inte en ny varning.
Om världssamfundet skulle fullfölja de nuvarande klimatåtagandena skulle det innebära en temperaturökning på mellan 2,6 och 2,8 grader Celsius. Det behövs alltså en högre växel i klimatarbetet. Forskarna konstaterar att det fortfarande är möjligt att klara målet om att hålla temperaturförändringen till 1,5 grader, trots oroväckande rekord.
– 2023 var vi väldigt nära 1,5 grader och i år går vi troligen över. Men att gå över en viss temperaturnivå ett år innebär inte att vi fått en varaktig uppvärmning. Då handlar det om en uppvärmning som håller i sig kanske över en 20 års period.
I Parisavtalet har man förbundit sig till att hålla uppvärmningen långt under två grader, med en ambition om maximalt 1,5 grader.
– Det är möjligt rent tekniskt, men i praktiken är det väldigt sannolikt att vi passerar den tröskeln.
Fjolåret var det varmaste året uppmätt sedan 1850 och även 2024 ser alltså också ut att bli ett rekordår.
– 2023 blev betydligt varmare än man hade kunnat förvänta sig. Exakt varför 2023 och 2024 varit så pass varma är inte helt förklarat. Det finns saker som bidragit till det men huruvida det är ett tillfälligt hopp i trenden eller om något annat har hänt vet vi inte riktigt.
Samtidigt nådde också de globala utsläppen av växthusgaser i atmosfären en rekordnivå 2023. Så här höga nivåer har jorden inte upplevt på 3-5 miljoner år – när temperaturen var 2-3 grader varmare i genomsnitt och havsnivåerna 10-20 meter högre än idag.
– Halten ökar så länge som vi har utsläpp.
Hur länge kommer klimatutsläppen att finnas kvar i atmosfären?
– Metanhalten klingar av ganska snabbt, vi pratar om ett årtionde eller så. Koldioxidhalten minskar initialt ganska snabbt, men sen allt långsammare. En femtedel kommer att finnas kvar även efter tusen år. Skulle det visa sig att stora negativa utsläpp är möjligt, då påverkar det bilden – men det är ett väldigt osäkert kort än så länge.
Negativa utsläpp innebär olika sätt att fånga in och lagra koldioxid som redan finns i atmosfären. Det kan göras antingen mekaniskt eller naturligt. Som Finlands Natur rapporterat tidigare så börjar världens naturliga kolsänkor vara mättade och tar upp allt mindre mängd koldioxid.
– Kolsänkorna har varit stabila under en lång tid. Men förra året konstaterade man att sänkan på land, som hanterar cirka 30 procent av de globala koldioxidutsläppen per år, var mycket mindre än vad den långsiktigt varit. Att det var så handlar mycket om torkan i Amazonas och skogsbränderna i Kanada. Återigen – om det var ett enskilt års händelser som var orsaken eller om det på något sätt signalerar en större förändring vet vi inte ännu. Om det blir större förändringar i kolsänkorna behöver utsläppen minska ännu snabbare än vad som antas nu.
Rummukainen har ett starkt CV på klimatfronten. Han har förutom sitt arbete i klimatförhandlingsdelegationen också varit Sveriges kontaktperson för FN:s klimatpanel IPCC och jobbat i decennier inom klimatforskningen. I dag arbetar han som professor i klimatologi vid Lunds universitet och är även docent i meteorologi vid Helsingfors universitet i Finland. Han säger att både Sverige och Finland har haft höga klimatambitioner, men att läget ser allt sämre ut.
– Det är inte klart att Sverige kommer nå sina egna mål eller de mål som vi har som del av EU.
Märker du en skillnad i diskussionen om klimatet mellan de två länderna?
– Sverige och Finland har delvis olika utgångspunkter när det gäller exempelvis energisystemet. Finland har haft mer fossilt i systemet och satsar mycket på kärnkraften. Sverige har varit på väg bort från kärnkraft men nu pratar man mer om det igen. I Finland ser man mer positivt på havsbaserad vindkraft, medan det i Sverige är just nu lite motvind.
Han tycker att man i Finland varit bättre på att uppmärksamma frågan om kolsänkornas roll.
– Man har uppmärksammat sänkorna i centrala strategier och mål, vilket man inte gjort i Sverige.
Det han saknar i klimatdebatten är energi- och materialeffektivisering och efterfrågan.
– Matvanor, hur vi bor, transporterar oss, det vi köper och så vidare kallas efterfrågan. Här finns enligt forskning stor möjlighet att påskynda utsläppsminskning.
På vilket sätt?
–Genom olika typer av styrmedel för hållbar konsumtion. Det är givetvis svårt att påverka något som matvanor, men ändrade matvanor skulle minska utsläppen, förbättra hälsan och frigöra mer mark i världen och på så vis minska skogsskövling.
Mycket som vore en win-win på andra fronter också?
– Ja, absolut.
Du har medverkat länge i Sverige klimatförhandlingsdelegation, hur har diskussionerna förändrats genom åren?
– Att Parisavtalet kom till var väldigt viktigt, man hittade ett nytt sätt att arbeta, med nationella klimatplaner och regelbundna globala avstämningar. I de globala förhandlingarna försöker man komma överens om mål och spelregler, men man kan inte komma längre globalt än vad länderna är beredda att göra. Det behövs alltså aktiv och kraftfull klimatpolitik i alla världens länder.
Fungerar formen med mötena fortfarande?
–Det är svårt att säga vad det skulle vara i stället. Att titta på fler frågor samtidigt skulle kunna vara relevant, till exempel klimatfrågan och biologisk mångfald eftersom det finns många kopplingar.
Inom klimatforskningen har det historiskt funnits en försiktighet i att uttala sig helt säkert om framtida scenarion, men det är en försiktighet som verkar försvinna i takt med att klimatkrisen allt mer avspeglas i vardagen.
– Man kan ta vilket kunskapsområde som helt och det finns osäkerhet. Men det finns ingen osäkerhet kring att klimatet förändras, att det beror på oss, att ju större utsläpp över tid desto större klimateffekter och skador som också blir svårare det att hantera.
Tror du att de extremväder vi ser med klimatkopplingar får folk att inse allvaret?
– Klart att när man drabbas så blir man oroligare. Tidigare tänkte man mest på utsläppsminskning. Sen när utsläppen inte minskade och klimatförändringen ökade började man tänka mer även på anpassning. Och sen när man började uppleva klimatförändringens effekter på till exempel extremväder så började man tala mer om skador och förluster. På det sättet har utvecklingen påverkat också förhandlingarna.
I år är Rummukainen inte med i den delegation som åker till Azerbajdzjan.
Saknar du att vara med?
– Nej. Förhandlingarna är spännande och det är fascinerande att det är hela världen som samtalar, men behöver man ofta åka långt och det är väldigt intensiva dagar. Jag har medverkat i ett tiotal COP-möten och minst lika många andra förhandlingsmöten, det är dags för lite tid på avbytarbänken.
Den finländska delegationen på klimattoppmötet i Baku leds av republikens president Alexander Stubb och miljö- och klimatminister Kai Mykkänen (Saml).
