Regeringen vill göra det lättare att använda naturvärden både för ekologisk kompensation och frivilligt naturansvar.
Också naturen har ett ekonomiskt värde. Ren luft, friskt vatten och biologisk mångfald ska kunna mätas, värderas och i viss mån handlas med på en frivillig marknad. Det är tanken bakom en naturvärdesmarknad.
– Målet är att skapa ekonomiska incitament för restaurering och naturvård i ett läge där naturtillståndet fortsätter försämras både globalt och i Finland, säger Leila Suvantola, lagstiftningsråd vid Miljöministeriet.
Det här är inget nytt.
Naturvårdslagen som trädde i kraft 2023 skapade en lagstiftningsram för frivillig ekologisk kompensation. Tanken var att göra det möjligt för den som försämrar naturvärden att kompensera förluster.
– Så att ett företag kan bevisa att de följer den så kallade no-net-loss-principen, säger Suvantola.
Privata investeringar skulle få fart på naturvård genom att ge naturen ett ekonomiskt värde och samtidigt skapa nya inkomstmöjligheter för markägare.
Men initiativen har varit i svagare laget.
– Många markägare har varit ovilliga att investera i restaurering eftersom det inte funnits någon garanti för att någon faktiskt köper naturvärdena, säger Suvantola.
Nu vill regeringen ändra naturvårdslagen för att bredda användningen av systemet och därmed skapa fler köpare.
Det nya: möjligt att göra naturinsats
Den nuvarande lagen innebär att verksamheter som skadar naturen kan kompensera för det genom att förbättra naturvärden någon annanstans. Enligt det nya förslaget ska systemet också kunna användas för att bevisa naturansvar.
– Till exempel om ett företag vill finansiera restaurering utan att det finns någon direkt naturskada som måste kompenseras, säger Suvantola.
I praktiken handlar det om ett nytt moment i naturvårdslagens kapitel 11 där begreppet ”naturinsats” införs. Naturvärden som skapats genom restaurering eller andra naturvårdsåtgärder ska kunna användas också för att visa frivilligt naturansvar – inte bara för att kompensera för naturskador.
Det här görs genom att köpa och sälja naturvärdeshektar. Ett hektar handlar inte bara om areal, utan om hur mycket naturens tillstånd förbättras genom olika åtgärder. En utdikad myr kan till exempel restaureras genom att diken täpps igen, medan en traditionell äng kan återställas genom bete och skötsel. Förbättringen jämförs sedan med områdets ursprungliga tillstånd.
Tanken är att företag ska få ett trovärdigt sätt att visa sitt naturansvar, samtidigt som markägare får större trygghet att investera i naturåtgärder genom ökad efterfrågan på naturvärden.
Trots entusiasmen hos vissa väcker den här typen av modeller också kritik.
Kritiska röster
En återkommande invändning är att handel med naturvärden kan ge företag möjlighet att fortsätta belasta naturen så länge de finansierar åtgärder någon annanstans. Kritiker ifrågasätter också om naturens värde verkligen går att mäta i siffror – och om restaurering alltid kan kompensera för förlusten av unika livsmiljöer.
Enligt Suvantola räcker de offentliga resurserna inte längre till för de växande behoven inom restaurering och naturvård. Därför vill man få in fler frivilliga aktörer och mer privat finansiering i arbetet för biologisk mångfald.
Men kan marknaden börja ersätta offentlig finansiering av naturvård?
– Det är viktigt att undvika. Det har hänt i Storbritannien, där man skar ner finansieringen när ekologisk kompensation först infördes. Men i Finland har vi stora skyldigheter genom restaureringsförordningen och arbetet sträcker sig till 2050, säger Suvantola.
Vi kan inte längre bara skydda naturen, vi måste också förbättra den. Det är ett skifte i hur vi ser på naturvård.
Hur kan vi vara säkra på att den offentliga finansieringen inte försvinner?
– Det är politik, och regeringens ansvar. Men naturvården har förändrats. Vi kan inte längre bara skydda naturen, vi måste också förbättra den. Det är ett skifte i hur vi ser på naturvård.
På frågan om internationella förebilder eller varningsexempel nämner Suvantola särskilt klimatkompensationsmarknaden.
– Tyvärr finns det exempel där krediter som sålts i praktiken varit varm luft.
Finland försöker undvika samma problem genom striktare vetenskapliga kriterier och tydligare regler för hur företag får kommunicera om sina naturinsatser.
– Lindringshierarkin är en central del av trovärdiga naturvärdesmarknader. Företag ska i första hand undvika och minimera skador på naturen innan de använder naturvärden för att visa sitt naturansvar, säger Suvantola.
En annan central fråga gäller så kallad additionalitet: hur man säkerställer att naturförbättringarna faktiskt är nya och inte sådant som ändå skulle ha genomförts.
Enligt Suvantola ska riskerna minskas genom vetenskapliga kriterier, myndighetsgranskning och krav på att åtgärderna genomförs innan naturvärdena godkänns.
Finns det inte en risk för grönmålning?
– Det är osannolikt att naturvärden som produceras enligt naturvårdslagen skulle leda till grönmålning, eftersom systemet bygger på tydliga kriterier, myndighetsverifiering och rättslig varaktighet, säger Suvantola.
Samtidigt finns det problem som gäller marknaden generellt.
– Ett problem i andra länder har varit att miljövärden inte alltid är permanenta. Ett annat är att beräkningarna av vad som produceras och hur det mäts inte alltid bygger på vetenskap.
Bygger på gedigen forskning
Enligt Suvantola är just det här en viktig skillnad i det finländska systemet. Naturvärdena ska vara permanenta, vilket innebär att områden där naturvärden skapats inte senare får förstöras eller försämras. Om undantag görs krävs ny kompensation för skadan som uppstår.
Hon menar att den finländska modellen hör till de starkaste internationellt tack vare tydlig lagstiftning, permanenta kompensationsobjekt och beräkningsmetoder som bygger på bred vetenskaplig samsyn.
Omkring hundra forskare har deltagit i utvecklingen av kriterierna för hur naturvärden mäts och hur restaureringsåtgärdernas effekter bedöms. Beräkningarna ska basera sig på bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap och inkludera både redan uppnådda naturvärden och uppskattade effekter under de kommande 30 åren.
Staten får samtidigt en central roll. Myndigheterna ska verifiera naturvärdena, upprätthålla ett offentligt register och säkerställa att samma naturvärde inte säljs flera gånger. Alla naturvärden ska mätas enligt gemensamma kriterier och granskas innan de kan användas.
– Man måste gå fram varsamt, men vi känner oss väldigt säkra på den vetenskapliga grunden, säger Suvantola.
Den föreslagna lagen kommer att träda i kraft den 1 augusti 2026.
När kan marknaden vara fullt implementerad i Finland?
– Det kommer att ta tid. Troligen har vi en fungerande marknad inom fem till tio år. Men redan nu finns aktörer som kan spela en viktig roll, och det finns fler pilotprojekt där man testar produktionen av naturvärden.
