Många fågelbestånd ligger risigt till i de finska kustregionerna. Det visade Panu och Sanna-Mari Kunttus paddlingsfärd från Kymmenedalen till Torneälven som tog 72 dagar i somras.
Att färdas i kajak är deras gemensamma passion. Det är inget snack om saken. Det ser man genast då Panu och Sanna-Mari Kunttu hanterar sina kanoter rutinerat vid strandbrynet. Vi träffas i Dalsbruk ett par veckor efter att de har slutfört sin odyssé längs med den finska kusten från Vederlax i Södra Karelen till Torneå i Lappland.
– Vi startade i Vederlax den 13 maj och nådde vårt mål i Torneå den 23 juli. Vi paddlade i genomsnitt cirka 22 kilometer per dag. Vissa dagar kunde det bli över 45 kilometers paddling då vädret var gynnsamt, berättar Sanna-Mari Kunttu.
Arbetsfördelningen under den strävsamma färden var klar som korvspad.
– Panu tog hand om det vetenskapliga arbetet och inventeringen av fågelbestånden medan jag tog hand om vår utrustning, navigering och proviantering, säger Sanna-Mari med ett skratt.
Panu nickar instämmande.
– Sanna-Mari har mycket längre erfarenhet än jag av att färdas i kajak eftersom hon är utbildad vildmarksguide. Hon bemästrar paddlingstekniken och instruerade mig med jämna mellanrum hur jag skulle använda mina mag- och ryggmuskler för att undvika muskelförsträckningar, säger han.
Även om färden från Vederlax till Torneå var den längsta de har avverkat hittills har paret Kunttu lång erfarenhet av gemensamma paddlingsfärder. De har bland annat paddlat i den framlidne ekologen Pentti Linkolas kölvatten i skärgården i sju veckor.
Då Panu jobbade på sin doktorsavhandling om tickor och svampar på multnande trädstammar samlades en del av forskningsunderlaget in i samband med en paddlingsfärd som pågick i tre veckor.
I år rörde de sig i en annan sfär på sin 72 dagar långa färd. Att frigöra sig från jobbet i tio veckor för en paddlingsfärd är inte världens lättaste sak om man i likhet med Sanna-Mari jobbar som projektarbetare för Kimitoöns kommun.
– Jag använde alla mina semesterdagar och tog ut flexledighet för att kunna paddla. Min chef backade upp mig eftersom inventeringen också gav Kimitoöns kommun synlighet, berättar Sanna-Mari.
Det vetenskapliga underlaget för inventeringen av fågelbestånden byggde på en fågelatlas som upprätthålls av Naturhistoriska museet vid Helsingfors universitet.
Vi noterade en markant nedgång bland annat i bestånden av havsfåglarna tobisgrissla, roskarl, silltrut, gråtrut, bergand och sothöna.
– Vi koncentrerade oss på att inventera fågellivet i glesbygder som i regel inte har kartlagts lika noggrant som fågelbestånden i närheten av stora städer, säger Panu.
I praktiken använde sig paret Kunttu av ett rutfältssystem där de räknade antalet observerade fåglar i områden som till omfattningen var 10 gånger 10 kilometer. Uppgifterna matades in i ett databaserat program som kombinerade Kunttus egna observationer med data från tidigare inventeringar. Resultaten var till vissa delar beklämmande.
– Vi noterade en markant nedgång bland annat i bestånden av havsfåglarna tobisgrissla, roskarl, silltrut, gråtrut, bergand och sothöna, säger Panu.
Makarna Kunttu såg endast två par bergand under hela sin paddlingsfärd i år. Arten är utrotningshotad i Finland, trots att de globala bestånden på bergand är relativt livskraftiga.
– Berganden har nästan försvunnit från Skärgårdshavet och Åboland. Den finns kvar i Bottenviken och Kvarken, men även där balanserar berganden numera på en knivsegg, säger Panu.
Förekomsten av vissa insektätande fåglar har likaså minskat i jämförelse med tidigare inventeringar. Kunttus observationer avslöjade att bestånden av till exempel buskskvätta, talltita, backsvala och hussvala har minskat betydligt. Allt färre betande kor och får ger upphov till igenvuxna landskap och strandängar, vilket i sin tur leder till mindre insektbestånd, vilket drabbar flera fågelarter negativt.
– Det var tidigare lätt att se tiotals hussvalor som flög i närheten av båthus i skärgården. Nu såg vi endast enstaka par hussvalor här och där under hela vår paddlingsfärd. Förändringen är dramatisk. Artens utbredning är väldigt splittrad i vårt land numera, berättar Panu.
När det gäller minskningen av havsfågelbestånden råder det ingen tvekan om de underliggande orsakerna, anser Panu Kunttu.
– Övergödningen har minskat på tillgången på föda samtidigt som invasiva arter som till exempel mink och mårdhund äter allt fler fågelägg under fåglarnas häckningstid. Den ökande båttrafiken och det växande antalet stugor innebär också att det finns färre rofyllda och fredade platser för fåglarna där de kan häcka i lugn och ro.
Trots att många fågelbestånd har trätt tillbaka hittade Panu och Sanna-Mari Kunttu också exempel på motsatsen.
– Då vi jämför våra observationer med statistiken på fågelbestånden för 15 år sedan ser vi att till exempel förekomsten av sångsvan, grågås, vitkindad gås, trana, gråhäger, pilfink och snatterand har ökat, säger Panu.
Det är inte speciellt länge sedan sångsvanen var utrotningshotad. Nu sträcker sig sångsvanens utbredningsområde till det yttersta havsbandet i skärgården. Det är en glädjande utveckling, säger paret Kunttu med en mun.
Vad borde vi göra för att skydda de fågelarter som har minskat i antal?
– Vi behöver fler skyddsområden där hotade fågelarter kan häcka och föröka sig i fred. Sedan borde vi satsa mer på restaurering av igenvuxna ängar för att gynna fågelfaunan. Jakten på rödlistade fågelarter bör också förbjudas omedelbart, säger Panu.
Att paddla 72 dagar i ett sträck kräver tålamod och beslutsamhet. Vissa dagar blev det 45 kilometers paddling. Foto: Mikael Sjövall
Panu och Sanna-Mari Kunttu ger ett samspelt intryck då vi träffas i Åbolands skärgård. Men att paddla hungrig, törstig och drypande våt i stormigt väder tärde väl ändå på samförståndet under resan, frågar sig Finlands Naturs utsände.
– Vi hade tillräckligt med tid att vila, men visst fanns det jobbiga stunder. Jag kommer ihåg en etapp utanför Pyhäjoki där det var stenigt och grunt och det blåste hårda vindar. Det kändes som att vi inte rörde oss ur fläcken trots att vi hade paddlat i åtta timmar. I den stunden skrek jag ”det här blir till ingenting”, berättar Panu.
Sanna-Maris reaktion lät inte vänta på sig.
– Jag kunde inte låta bli att skratta åt det hela. Det var en fördel att vi gjorde den här färden tillsammans eftersom vi kunde muntra upp och stödja varandra. Det gav krafter, säger hon.
Trots att kanotfärden gjordes mitt i sommaren präglades vissa dagar av mycket tuffa vindförhållanden.
– Vissa dagar kunde väderleksutsikten utlova 3–4 meter i sekunden. Sedan blåste det ändå upp till 15 meter i sekunden under dagen helt utan förvarning. Vi fick ta i land och utvänta lugnare vindar till exempel utanför Raumo, Kaskö och Karleby, berättar Sanna-Mari.
En annan utmaning var att se till att dricksvattnet räckte liksom konsten att reparera och i vissa fall byta ut trasig utrustning under färden.
Blir det fler kanotfärder i framtiden?
Panu och Sanna-Mari ser på varandra ömsint och ler i mjugg.
– Det blir säkert fler resor efter att vi har slutfört rapporteringen om årets inventering. Vi har en gemensam artikel på kommande och så har Sanna-Mari ett bokprojekt som hon ska slutföra. Vi har länge velat satsa på en paddlingsfärd till de norra delarna av Åland och besöka Brändö, Vårdö, Kumlinge och Saltvik. Det finns så mycket orörd, unik natur där borta som bara väntar på att bli upptäckt, säger Panu Kunttu.
Nästa paddlingsfärd torde rikta sig till Åland, avslöjar Panu Kunttu. Foto: Mikael Sjövall
