Mindre klimatvänliga än vi tror

Intresse och framtidstro är de känslor som finlandssvenskarna främst känner i fråga om klimatkrisen, visar forskning. Å andra sidan tror vi också att vi är klart mer klimatvänliga än vi egentligen är. 

Foto: Janne Wass

Finländarna överskattar grovt hur klimat­smart de lever. Det framgår ur utredningen ”Ilmassa ristivetoa: Kansalaiskysely ilmastotoimista”, som i september publicerades av forskningsinstitutet e2 och Vasa universitets InnoLab. Enligt utredningen anser närmare 80 procent av finländarna att deras livsstil är helt eller ganska hållbar ur klimatsynvinkel. En färsk rapport från Finlands klimatpanel uppger däremot att de finländska hushållen borde minska växthusgasutsläppen med 70 procent för att 1,5-gradersmålet ska uppnås.

– Jag är inte alls förvånad över att 80 procent av finländarna anser att deras livsstil är hållbar, säger Rasmus Mannerström, som är forskardoktor vid Helsingfors universitet, och bland annat fokuserat på frågor kring identitet, samhälleliga förändringar och klimatångest. 

– Vi har blivit så indoktrinerade med idén att vi ska sortera soporna, släcka lamporna och ta cykeln till jobbet för att hejda klimatförändringen, att då vi gör det, tycker vi att vi har gjort vår andel. 

Deltagarna i undersökningen tillfrågades bland annat om hur mycket ”klimathandlingar” de utför i vardagen. Kanske lite överraskande syntes inga klara skiljelinjer mellan olika åldersgrupper – förutom att äldre uppfattade sin livsstil som mer klimatvänlig än yngre. Däremot kunde man se tydliga gränsdragningar mellan olika politiska läger och mellan män och kvinnor. 

Däremot kunde man se tydliga gränsdragningar mellan olika politiska läger och mellan män och kvinnor. 

Ville Pitkänen på e2, som är en av forskarna bakom rapporten, säger att undersökningen inte uppdagade några definitiva skillnader mellan finlandssvenskarna och finländarna i snitt. En faktor som dock överraskade forskarna var att finlandssvenskar i betydligt högre grad än snittfinländaren anser att diskussionen om klimatförändringen är svårförståelig och skuldbelägger den vanliga medborgaren. 

– Vi har inget entydigt svar på vad det beror på, utan det är ett klassiskt fall av ”mer forskning behövs”, säger Pitkänen.

Inte heller Marina Lindell, projektforskare vid Åbo akademi, kan svara på vad finlandssvenskarnas inställning till klimat­debatten beror på. Lindell är ansvarig forskare på den finlandssvenska medborgarpanelen Barometern. Resultaten från Barometern 2019-2020 publicerades i juli, och innehöll även ett avsnitt om finlandssvenskarnas inställning till klimatförändringen. En faktor som enligt Lindell är anmärkningsvärd är att finlandssvenskar i relativt liten grad lider av klimatskam eller klimatångest. 

– Bara en fjärdedel av de svarande uppgav att klimatkrisen ger upphov till skamkänslor, och 17 procent sa att de har klimatångest.

Däremot säger 71 procent att klimatkrisen väcker intresse, och 39 procent att den ger känslor av framtidstro. 

Då det gäller SFP, som traditionellt kring 70 procent av finlandssvenskarna uppger sig stöda, säger Ville Pitkänen att partiets anhängare ligger relativt nära det finländska genomsnittet i e2:s och Vasa universitets undersökning. 

– Om vi tänker oss att vi har en linje där De gröna och Vänsterförbundet utgör den ena ytterligheten och Sannfinländarna den andra, så ligger SFP ganska nära mitten.

Anhängarna av Vänsterförbundet och De gröna utmärker sig som dem som både gör mer klimatsmarta val, och som dem som i lägsta grad anser att deras egen livsstil är hållbar. Sannfinländarnas och Centerns anhängare är de som gör minst klimatsmarta val, men också de som i högsta grad anser att deras livsstil är hållbar.

Den punkt på vilken SFP-anhängarna tydligast skiljer sig från de övriga borgerliga partierna är tilltron till att de klimatåtgärder som görs i Finland verkligen har någon betydelse. Detta återspeglar resultatet från Barometern, och Marina Lindell ser det som ett tecken på att finlandssvenskarna ser med tillförsikt på att det går att finna lösningar på klimatkrisen. 

Förutom parti-identitet är kön en tydlig skiljelinje. I e2:s och Vasa universitets undersökning framgår att kvinnor är betydligt bättre på att göra klimatsmarta val i vardagen. Samma trend går igen i Barometern, uppger Lindell. 

– 45 procent av de finlandssvenska kvinnorna köper miljömärkta produkter, medan bara 30 procent av männen gör det, säger Lindell, och fortsätter räkna upp en lång rad siffror som alla stöder samma trend. 

Enligt Mannerström har detta litet med biologi eller personlighet att göra, utan det handlar helt krasst om maktfördelningen i samhället.

– De som sitter högst och har mest att förlora på samhällsförändringar stöder status-quo: det vill säga traditionellt män. Och omvänt: de som har mer att vinna på förändrade förhållanden, det vill säga kvinnor, har oftare attityder som stöder en förändring i samhället. Det är klart att kvinnor kommer att lida mer av klimatförändringen än män. 

Frågan som osökt infinner sig av diskrepansen mellan hur klimatsmart vi anser oss leva och hur hållbart vi de facto lever är hur vi ska lyckas stävja klimatkrisen om vi redan nu anser oss göra tillräckligt. Mannerström menar att lösningen åtminstone inte är att förvänta sig mer frivilliga klimathandlingar av en­skilda individer. 

– Människor handlar utgående från det som är rationellt för dem själva. Att göra stora uppoffringar som påverkar deras omedelbara vardag för att åtgärda något så avlägset och invecklat som klimatförändringen är inte rationellt. 

Att vissa gör mer än andra handlar inte nödvändigtvis om bristande moral, utan ofta om förutsättningar. För någon som bor i Helsingfors är det lätt att ta metron till jobbet och ansluta bostaden till miljövänlig fjärr­värme. På landsbygden kan en stor engångsinvestering i jordvärme eller värmepump kännas som en irrationell uppoffring, säger Mannerström. Att kräva att någon som arbetar i en låglönesektor ska köpa dyra miljömärkta produkter i samma utsträckning som någon med chefslön känns inte heller rättvist eller rationellt. 

– Därför är sådana här undersökningar om ”vem som utför mer klimathandlingar” ganska meningslösa. 
Enligt Mannerström måste det i klimat­åtgärder finnas en känsla av rättvisa och jämlikhet, och så länge förutsättningarna för medborgarna är så olika som de är i dag, kommer den känslan inte att infinna sig. 

– Det behövs därför politiska beslut som omfattar alla, och som tvingar oss alla att göra förändringar i våra levnadsvanor som vi på egen hand skulle finna irrationella. 

Artikeln är producerad i samarbete med nättidningen Versus och med finansiering från Maj och Tor Nesslings stiftelse. Den finns i finsk översättning på versuslehti.fi.