Klimatångest har under de senaste åren bubblat upp som ett fenomen som de flesta känner till och som många säger sig lida av. Men hur många? Bred samhällsvetenskaplig forskning gjord i Finland är svår att finna, säger teologen Panu Pihkala.
Får du ångest när du läser om de senaste dystra nyheterna om klimatförändringen? Då kanske du lider av klimatångest. Forskare Panu Pihkala, som blivit något av en pionjär på fältet i Finland, hur definierar du klimatångest?
– Jag ser klimatångest som en del av det bredare fenomenet miljöångest. En del forskare talar hellre om de ”psykiska dimensionerna av miljöproblem”.
Varför reagerar olika människor på olika sätt när de upplever klimatångest – så att en del aktiverar sig medan andra blir passiverade eller förnekar hela fenomenet?
– Det beror i hög grad på grupptryck.
Vilken är den sociala kontexten en person verkar i, vilka samtalsämnen är godtagbara och vilka värderingar delar personen i sina sociala nätverk.
Till exempel i USA har psykologer kartlagt klimatförändringens psykologiska dimensioner redan i många år. Men Panu Pihkala säger att det varken i Finland eller i våra närområden finns forskning exempelvis kring hur allmänt förekommande klimatångest är.
– Det finns en del relevant forskning om klimatoro. Forskningen visar att klimatoron är så pass allmänt utbredd att denna oro högst sannolikt inkluderar symtom av klimatångest. Men vi har inte i Finland någon forskning som skulle peka på kopplingen mellan lindriga former av klimatoro och mer allvarliga former av klimatångest.
Två av tre ungdomar visar kraftiga tecken på klimatoro.
Klimatångest är alltså inte i Finland ett särskilt väl utforskat ämne. Visst har Pentti Linkola skrivit om miljödepression och sorg kopplad till miljöförstöring redan på 1970-talet. Panu Pihkala tar också upp ekopsykologen Kirsi Salonen som på 2010-talet skrivit en del om klimatångest. Salonens forskning är mest inriktad på hur viktig naturen är för människans välmående.
Panu Pihkala, som för knappt två år sedan skrev boken Päin helvettiä? Ympäristöahdistus ja toivo”, saknar ändå en bred akademisk diskussion om fenomenet klimatångest i Finland. Pihkala berättar att bara under de senaste 18 månaderna har fler mindre undersökningar och studiearbeten inom olika discipliner startat i Finland, de blir klara inom kort.
Att det finns en oro över klimatet stöds av en del forskning.
– Via Ungdomsbarometrarna kan vi se att klimatoron bland ungdomar vuxit sedan 2010. Enligt de preliminära siffrorna för Ungdomsbarometern 2018 visar två av tre ungdomar kraftiga tecken på klimatoro (ungdomarna svarade på frågan: ”I vilken grad känner du osäkerhet eller otrygghet i förhållande till den av människan orsakade klimatförändringen”)
Panu Pihkala tangerar både i boken Päin helvettiä? och under intervjun flera gånger hur viktigt det är att ta känslor som oro och ångest över klimatet på allvar. Det är många som omvandlar ångesten till förnekelse. Pihkala tror att många inte kan klä sina ångestfyllda känslor i ord.
– Om man kan identifiera mer konkreta
former av sorg eller rädslor är det lättare att gå vidare.
Pihkala menar att det behövs en samhällelig diskussion som är så konkret och lokalt förankrad som möjligt. En diskussion som tydligt redogör för exakt vad klimatförändringen redan nu orsakat i Finland och vad den med högsta sannolikhet kommer att orsaka i framtiden.
– När ett fenomen blir konkret kan folk känna en lättnad och då blir det enklare att föra en diskussion om hur vi kan gardera oss och förbereda oss för framtida förändringar i klimatet.
Ett optimalt läge kan uppnås om en mänska känner att hon kan vara en del av att lindra ett fenomen och samtidigt har identifierat och behandlat sina känslor av oro.
Pihkala lyfter i boken Päin helvettiä? upp att både beslutsfattare och olika yrkesgrupper borde bereda utrymme för diskussion om
klimatångest på arbetsplatserna – så att tystnadens kultur kan brytas, också på platser där det till en början kan kännas obekvämt.
Hur ska man prata om klimatfrågor med unga?
Pihkala gläder sig åt att forskningen i miljöfostran de senaste åren allt mer börjat ta hanteringen av känslor på allvar. Det finns inga enkla trick en vuxen kan ta till om
klimatångest kommer på tal med ungdomar.
– Det är väldigt viktigt att bekräfta och ge utrymme åt ungdomars livserfarenhet.
Panu Pihkala illustrerar med en situation där en ung person frågar en äldre varför tidigare generationer inte gjort mer för att stävja klimatförändringen. För det första gäller det att konstatera faktum: jo: klimatförändringen är verklig och situationen är allvarlig.
– Här är det viktigt att som vuxen bekräfta att det är förståeligt att uppleva dessa tunga känslor och tankar – att ”vi vuxna känner också så här”. Och samtidigt är det viktigt att dels berätta vilka konkreta påverkningsmöjligheter som finns, dels att berätta att det redan nu görs verkliga ansatser för att råda bot på problemen.
Teologen som blev klimatkändis
Ända sedan boken Päin helvettiä? kom ut har Pihkala varit en flitigt frekventerad gäst både i morgonsoffor och tidnings-artiklar. Hur kommer det sig då att en teolog förvandlats till en tvärvetenskapligt inrikt-ad forskare med huvudfokus på miljöpsykologi och miljösocio-logi?
– Kanske en del ser det som överraskande – men jag doktorerade de facto på ämnet miljöteologi. Jag har en längre tid arbetat med miljöfostran, och egentligen har jag via erfarenheten från fältet kommit fram till att det finns en beställning på att forska i klimatångest.
Pihkala ser det som rätt naturligt att han idag laborerar mellan olika vetenskaper: teologin som examen är bred och sträcker sig över många discipliner.
– Psykologi, etik, sociologi, historia ingår. Jag har också arbetat praktiskt som teolog och har hjälpt människor att hant-era sådana stora frågor som sorg, död och allas vår dödlighet. Det finns väldigt mycket intressant skrivet om hur klimatförändringen – gränserna för livet och dödlighet ofta kopplas samman i våra sinnen.
Slutligen dags för ett konkret tips: vad ska en klimatångestfylld person eller familj göra för att lindra ångesten och göra något konkret för klimatet?
– Mitt tips till alla som bor i närheten av huvudstads-regionen är att under våren besöka fotoutställningen Spår i naturcentret Haltia i Noux. Den handlar om ambival-ensen mellan människa och miljö och svåra miljökänslor. Där kan man i rätt miljö möta sina känslor. Utställningen present-erar också olika sätt att påverka via egna val, men också hur du kan påverka samhälleligt och politiskt”, säger Panu Pihkala.
Artikeln är producerad i samarbete med nättidningen Versus och med finansiering från Maj och Tor Nesslings stiftelse. Den finns i finsk översättning på Versus webbplats.
