Saara Kankaanrinta alternerar mellan rollerna som mecenat, entreprenör, styrelseproffs, miljökämpe och kolumnist. Den röda tråden i hennes uppdrag kretsar kring den obändiga viljan att plåstra om Moder Jord.
Vi stövlar omkring i snödrivorna invid vassruggen på Hanaholmen i Esbo för att hitta en stilig visuell inramning. Här – i denna miljö, omgiven av frusna fjärdar och öppna vidder, finns hennes själsliga landskap – Östersjön i vinterskrud.
– Jag träffade min man Ilkka i S:t Petersburg i början av 2000-talet. Jag jobbade den tiden på John Nurminens stiftelse i Helsingfors och ville rädda Östersjön. Ilkka delade min passion för havet och var i likhet med mig engagerad i olika projekt som effektiverade avloppsreningen i Ryssland, berättar Saara Kankaanrinta.
Hon lutar sig bakåt i den 70-talistiska gungfåtöljen och låter snacket flöda. Kankaanrinta har lätt att hitta orden och formulera sig. Hon är av samma anledning en av kvällstidningen Ilta-Sanomats fasta kolumnister som tar bladet från munnen. I rollen som kolumnist lyfter hon ofta fram vikten av att stärka naturskyddet och värna om miljön.
Dina kolumner kan vara ganska fräna. Har du radikaliserats som miljökämpe?
– Roligt att du uppfattar det så. Jag är inte rädd för att få arg respons, men jag är också mån om att inte bränna broar. Och så vill jag kunna se mina meningsmotståndare i ögonen efter att jag har skrivit en kolumn. Egentligen är Ilkka mer radikal i miljöfrågor än jag, säger hon med ett kluckande skratt.
Saaras man Ilkka Herlin är en inbiten naturvän, historiker och inflytelserik investerare inom industrin. Han hör till den förmögna industrisläkten med samma namn. Därmed inte sagt att paret Herlin Kankaanrinta skulle vurma för flärd, status och lyx. Tvärtom. Den jord- och naturnära dimensionen i livet har ett egenvärde som förenar dem.
Såväl Herlin som Kankaanrinta har satsat mycket krut på att stärka artrikedomen, skydda Östersjön och motverka klimatförändringen. Paret grundade miljöorganisationen Baltic Sea Action Group 2008 för att driva konkreta och handfasta projekt som förbättrar Östersjöns ekologiska tillstånd.
– Jag har alltid varit ganska otålig och lösningsinriktad. Jag är egentligen en kunskapsnörd. Först förläser jag mig om olika miljöproblem. Sedan då det känns som om huvudet skulle gå i bitar av all ny information frågar jag mig själv hur vi kan lösa problemet.
Saara Kankaanrinta och hennes man driver en försöksgård i Qvidja där de testar regenerativt jordbruk. Till höger Pieta Jarva, vd på Baltic Sea Action Group. Foto: Privat
Är du en aktivist?
– Absolut. Jag är en naturaktivist. Jag är kanske inte den där människotypen som deltar i demonstrationer och aktioner eller tillgriper civil olydnad, men det finns ju många sätt att utöva aktivism.
Kankaanrinta är född och uppvuxen i Joensuu, men pluggade statsvetenskap vid Åbo universitet. Under studietiden fick hon upp ögonen för havets lockelse och förälskade sig i den åboländska arkipelagen. 2014 köpte paret Herlin Kankaanrinta Qvidja gård i Pargas för att starta upp testningen av regenerativt jordbruk och biogasproduktion. Qvidja har ikonisk status i Egentliga Finland. Gården hyser bland annat ett kulturhistoriskt värdefullt stenslott från medeltiden där släkten Fleming bodde på 1500-talet.
Jag är inte rädd för att få arg respons, men jag är också mån om att inte bränna broar.
2018 köpte paret Herlin Kankaanrinta Gullkronas marina i Pargas. Fem år senare grundades ett marint skyddsområde som omsluter ön. Nu pågår letningen efter nya potentiella marina skyddsområden i Baltic Sea Action Groups regi. Kankaanrinta sitter i organisationens styrelse.
– Det är viktigt att lyssna på dem som berörs av besluten om nya skyddsområden. Dialogen måste vara genuin och alla ska ha rätt att bli hörda. I Åbolands skärgård är det ofta en fördel om dialogen förs på svenska eftersom det är det tongivande språket.
Enligt Kankaanrinta hittade alla vattenägare och intressenter i Gullkrona med omnejd gemensamma vibbar som hon uttrycker det. Då våglängden delas av alla berörda är det lättare att hitta samförstånd och kompromisser.
Hur klarar du dig på svenska?
– Jag har bott i Stockholm och talar en helt hyfsad svenska. Jag klarar mig. Det viktigaste är att man försöker tala motpartens språk. Det ger alltid goodwill.
Ett av Kankaanrintas skötebarn är Baltic Sea Action Groups storsatsning på regenerativt jordbruk som genomdrivs i projektet Carbon Action. Syftet med projektet är att introducera kolinlagrande och markförbättrande odlingsmetoder som ser till att det myllrar av liv under jordskorpan och att mikrober, maskar och insekter trivs i myllan. Det regenerativa jordbruket ger bördigare jordar som dessutom binder mer koldioxid.
– Projektet har varit en succé. Över 3000 jordbrukare har deltagit i våra kurser och omkring 100 odlare har förbundit sig till att tillämpa regenerativt jordbruk på sina åkrar under en period på fem år. På det här sättet skapas agrara kolsänkor som gynnar klimatet.
Ett av BSAG:s delprojekt går under namnet Carbon Action Svenskfinland och är skräddarsytt för svenskspråkiga jordbrukare som vill förbättra markstrukturen i sina åkrar. Projektet finansieras bland annat av Svenska lantbruksproducenternas centralförbund och Stiftelsen Finlandssvenska Jordfonden.
– Nyttan för de odlare som satsar på regenerativt jordbruk är uppenbar. Skördarna blir större och kostnaderna sjunker då det behövs mindre gödsel än tidigare. Och naturen gagnas av det då åkrarna binder mera kol och avrinningen till Östersjön minskar.
Det viktigaste är att man försöker tala motpartens språk. Det ger alltid goodwill.
Kankaanrinta tror hårt på gränsöverskridande samarbete där företagslivet, ideella organisationer, stiftelser och statliga aktörer samverkar. Många av hennes projekt bygger på brett samarbete.
– Alla behövs. Vi spelar olika roller och använder oss av olika verktyg och arbetsmetoder. Vi kompletterar varandra.
En biprodukt av tänket kring Carbon Action är paret Herlin Kankaanrintas bolag Soilfood som utnyttjar olika sidoströmmar från industrin för jordbrukets behov. Till företagets produkter hör bland annat borhaltigt gödsel, olika typer av strukturkalk och till exempel ströfiber som har tillverkats av träbaserat avfall.
– Vi återvinner enorma mängder fosfor och kväve inom Soilfoods affärsverksamhet och tar tillvara sådant som annars skulle betraktas som avfall. På det här sättet minskar behovet av jungfruliga råvaror.
”Om vi kan återvinna näring och bryta vårt beroende av rysk gödselimport är vår försörjningsberedskap i goda händer”, skriver Kankaanrinta i en kolumn i Ilta-Sanomat kort efter intervjun på Hanaholmen.
Städning av stränder i Åbolands skärgård. Östersjön är Saara Kankaanrintas skötebarn och inspirationskälla. Foto: Privat
Kankaanrinta älskar att gräva i jorden. Att rotas och tala om rötter är viktigt för henne. För några år sedan beslöt Kankaanrintas familj att flytta till Hangö.
– Vi ville bo vid havet omgivna av naturen och varva ned i en lugn miljö. I Hangö existerar ingen skolshopping. Där finns en finskspråkig och en svenskspråkig skola så valet var lätt. Vi lever ett ganska vanligt liv och gör helt vardagliga grejer. Bästa sättet för mig att nollställa hjärnan är att gå med hunden längsmed Hangös stränder eller vandra i skogen.
Du uppmanar andra att leva miljövänligt. Lever du som du lär?
– Jag tycker ju det, men mina barn brukar genomskåda mig ibland. Min son påpekade nyligen att jag talar mig varm för återvinning i mina kolumner, men att jag genast köper nya byxor så fort jag upptäcker ett hål i mina brallor.
Hur bra är dina barn på att återvinna saker?
– Ganska bra faktiskt. De köper ofta grejer på loppmarknad och när mobilen säger upp kontraktet köper de oftast en begagnad mobil på Swappie, säger hon stolt.
