Vad är det som får ungdomar att blockera gator istället för att protestera fredligt för snabbare klimatåtgärder? Vi har känt två unga miljöaktivister på pulsen.
En av orsakerna till att unga klimataktivister upplever att deras arbete inte förstås, är journalisters sätt att koka ned en mångfaldig rörelse med ett skiftande ledarskap och en komplex samhällsanalys till ett par ansikten och lösryckta slagord. Genom att psykologisera ”de unga”, avpolitiserar man den faktiska materiella kampen. Klimatångest görs till en psykisk störning istället för att vara en sund reaktion på en sjuk värld. Men utan namn och utan ansikten är det svårt att göra en rörelse levande. Därför är även detta en berättelse om två individer.
För aktivisterna Kerttu Willamo och Ivar Sundman har klimatkrisen aldrig varit en nyhet. Det finns inget första uppvaknande att ta fasta vid, ingen anekdot att dela med sig av. Redan på lågstadiet lotsades man till återvinningskärl och uppmuntrades till kortare duschar. Den amerikanska aktivisten Jamie Margolin menar att klimatkrisen för hennes generation är jämförbar med Beyoncé. Precis som med popstjärnan, är det ingen som minns var och hur man först hörde om henne. Hon har bara alltid varit där. Läroböckerna har alltid innehållit bilder på växthus-effekten, tidningarna nyheter om rekordhöga temperaturer och politikerna utlovat gröna lösningar. Den stora nyheten, det faktiska uppvaknandet, sker då man inser att de stora orden är just det: ord och inte materia.
– Vem som helst som sett det vi sett och sedan upptäckt att allting får fortsätta hade gjort samma sak. Aktivismen är en rationell reaktion på att vi hela livet fått höra att det snart inte längre finns några glaciärer, menar Willamo.
Willamo arbetar med människorättsfrågor, för lön i Förbundet för mänskliga rättigheter och utan lön i Elokapina. Även Sundman har en nära anknytning till Elokapina och vid sidan om detta studerar hen scenografi samt arbetar för Studentbladet.
Det tycks finnas två alternativa sätt att förhålla sig till den uppåtgående kurvan av utsläpp och den nedåtgående kurvan av biologisk mångfald: att paralyseras eller att bli engagerad. Att handla eller att inte handla. Att inte handla är också alltid ett val, även om det bedrägligt nog inte nödvändigtvis ter sig som ett sådant. Ur en samvetssynvinkel är beslutet självklart.
De faktiska svårigheterna kryper ändå in i bilden då samtalet börjar gälla de faktiska praktikerna. I en värld där både bolagschefer och anarkister talar om ”hållbar utveckling”, består en del av engagemanget av att faktiskt reda ut vad som är värt att göra. Att rösta verkar inte leda någonvart. Inte heller att underteckna petitioner eller att köpa vegankorv. Gör att demonstrera det? Att gå fram till människor på gatan? Att stoppa ett ryskt koltåg?
För Willamo och Sundman är detta öppna frågor att kontinuerligt undersöka. Historiskt sett är medborgarrörelser och civil olydnad ett av de mest framgångsrika recepten för förändring. Kvinnlig rösträtt, svartas rättigheter och årssemester är alla följder av civilsamhällets arbete.
Varken Willamo eller Sundman är alltså främst intresserade av de återvinningskärl eller kortare duschar som presenterades i lågstadiet. Att kasta ljus över individuella dygder menar de att snarare kan förmörka faktiska samhälleliga maktkonflikter. Ett övertydligt exempel är oljejätten BP, som under början av 2000-talet utvecklade en kalkylator för det individuella koldioxidavtrycket. BP lyckades förskjuta diskussionen nedåt, till individen, och därmed bort från dem själva. I en tid där hundra företag står för 71 procent av de globala utsläppen, ter det sig befängt att skambelägga enskilda individers konsumentval.
I vardagen blir ändå frågan om ansvar väldigt konkret. Även om det inte är konsum-entens val vid frysdisken som betonas, utan snarare det politiska subjektets avväganden gällande etik och relationsbyggande, handlar arbetet i grund och botten om vad man lägger sin tid på. Ska jag gå till lektionen eller ska jag ställa mig som hinder för trafiken in till cellulosafabriken? Kan jag träffa en vän eller behöver jag delta i ett strategisnack via zoom?
– Hur kan jag rättfärdiga min skolgång i en tid som denna? är en fråga Sundman ställer sig själv.
Hen utexamineras år 2027, alltså kommer livsviktiga beslut att fattas under studieåren. Det är bråttom och dagarna är korta.
I grund och botten handlar aktivismen om att försöka hitta ett sätt att finnas till i världen på, att bry sig. Och att finnas till i världen betyder idag faktiskt hela världen. För även om den finländska miljörörelsen kan sägas ha börjat i Nordenskiölds nationalpark eller vid Koijärvi, är det ändå på en internationell arena kampen sker idag. Willamo och Sundman delar atmosfär, marknad och metoder med sina internationella gelikar. Det gamla slagordet ”Tänk globalt, handla lokalt” verkar mer och mer bli ”Tänk globalt, handla globalt”.
– Jag kan med en minuts dröjsmål se vilken gata Extinction Rebellion Argentina blockerar eller vad Greta gör utanför Sveriges riksdag, berättar Willamo.
Den globala medvetenheten både inspirerar och späder på en känsla av förtvivlan. Insikten om att det egna välståndet är grundat i andras förluster är alltjämt närvarande. Den teknologi man är beroende av för miljöarbetet kan ses vara en frukt av samma våldsmaskineri som man försöker bekämpa. Kanske skriver man ett inlägg om barnarbete i Kongo på en maskin tillverkad av ett barn i Kongo. Det är en förvillande och klaustrofobisk erfarenhet. (Som poeten Wava Stürmer skriver: ”Att inte fler blir galna. / Skriker sig blåa / gömmer sig under sängarna / inrullade i filtar / eller springer bort längs vägarna / vrålande.”)
Samhällsaktiviteten har en tendens att pendla i styrka, och även om Willamo och Sundman ser sig fortsätta på Koijärviaktivisternas arbete är det inte alltid entydigt i vilken mån de delar erfarenhetsgrund med föregångarna. Den senaste vågtoppen av framträdande miljöaktivitet kan sägas ha inletts med den rapport som FN:s klimatpanel publicerade år 2018. Dess förödande framtidsprojektioner mynnade ut i initiativ och grupperingar såsom Ilmastoveivi2019, Elokapina och Fridays For Future. I jämförelse med sina historiska strömningar präglas
dagens rörelse allt kraftigare av brådska. Nyt on pakko står det på skyltarna. Boken om den finländska miljörörelsen går under namnet ”Viimeinen siirto” (2021). Det finns en stark apokalyptisk tendens. Ivar menar ändå att det är bekvämt att förlora hoppet.
– Tror du att de pakistanier vars hus är under vatten har privilegiet att ge upp? Att vara förtvivlad och därför inte göra något – detta är bekväma människors tankar, menar hen.
Även i tider av brådska, eller kanske särskilt i tider av brådska, är det viktigt att föra ett samtal om vad det är man egentligen håller på med. Det finns inget handlande utan teori (om det verkar så är det antagligen för att man inte förstår vad det är man håller på med). Man kunde använda bilden av en kran: en vettig analys kan hjälpa en att vrida av smutsvattnet, istället för att enbart skura golvet. Miljöaktörernas förhållande till staten, till partipolitiken, de andra djuren och varandra står kontinuerligt under lupp. Det är varken realistiskt eller önskvärt att sträva efter enhällighet.
En av de mest framträdande spänningarna är den om strategisk pacifism. I jämförelse med andra civila rörelser har miljörörelsen varit osedvanligt fredlig. Varför? Ur en taktisk synvinkel är det inte självklart. Det var inte enbart sit-ins i Nashville som ledde till att medborgarrättslagen instiftades år 1964, utan även urbana kravaller och en utbredd ödeläggning av privat egendom. Som sociologen Herbert Haines skriver: ”Icke-våldsam olydnad slår hårt i hjärtat av starka politiska intressen just för att den även kan slå över i våld.”
År 2021 gav författaren och aktivisten Andreas Malm ut boken ”How to Blow Up a Pipeline”, vilket föranledde angelägna taktiska diskussioner. Malm menar att miljörörelsen förutom stora folkprotester även borde ställa in sig på riktat sabotage. Det är enbart väl utvald egendom som ska angripas, inte levande varelser.
För Willamo och Sundman är detta ingen ny tanke.
– De flesta i min bekantskapskrets anser att en rörelse som Elokapina är alldeles för mesig, menar Sundman.
Enligt hen existerar flera smågrupper som planerar mer riktade protester och sabotage.
– Att sitta på Mannerheimvägen är inte tillräckligt tydligt. Vi måste gå till själva utsläppskällorna.
Det finns ändå inga garantier för att eskalering av metoderna skulle fungera i ett land som Finland. För att en folkrörelse ska slå igenom brett, behöver den stora majoriteten förhålla sig förstående till den. Hotets potentialitet, dess karaktär av framtid, utgör en av de största stötestenarna för kampen. I globala nord upplever varken aktivisten eller journalisten sig kämpa för den egna överlevnaden. Som det är nu, erfars inte klimathotet som en fråga om liv eller död.
En fråga som då blir relevant för Sundman och Willamo är därmed: Hur får man kamp-en att kännas absolut nödvändig, redan nu, i ett välbärgat land där människorna lever i ett materiellt överflöd? På andra platser är kampen redan det: absolut nödvändig. I en önation vars hela yta hotas att läggas under vatten vid två graders uppvärmning är det lättare att rättfärdiga radikalare metoder. Black Lives Matter-kravallerna hade en generationer lång historia av övergrepp samt ett videoklipp på åtta minuter där en man mördas som emotionellt stöd för sitt sabotage.
Miljörörelsen kommer aldrig att ha en film där Exxons chef stryper en bonde i Uttar Pradesh till döds. Klimatkrisens våld är inte direkt mellanmänskligt, det är inte en kropp som lägger sig ovanpå en annan kropp. I stället medieras det av atmosfären. Men våld är det likväl: att systematiskt ödelägga livsvillkoren för andra, ofta icke vita personer, i syftet att tjäna pengar. Att porträttera denna verklighet på ett sätt som inte enbart förlamar tillhör de stora utmaningarna för miljörörelsen.
Argumenten för att handla är många, och de är tillräckliga. Som Wilhelm Reich skriver så är den egentliga frågan inte varför människor revolterar, utan varför de inte gör det. Det är inte olydnaden, utan lydnaden som är problemet. Instinktivt vet vi att det inte räcker med argumentet ”Det var inte jag” ifall vi står invid en person som blir knivhuggen (särskilt inte om vi faktiskt rent konkret stödjer huggen). Vi är ansvariga för vår värld för att den är just det, vår värld. Vår värld att delta i och kräva mer av.
I Willamos och Sundmans arbete ryms den äldsta av motståndshandlingar: att vägra. Att vägra gå med på att världen är som den är. Att vägra uppfatta det nödvändiga som omöjligt. Att vägra bara stå där och se på.
Det finns inga garantier för något alls. Det enda vi vet med säkerhet är att inget som gjorts tidigare är tillräckligt.
