Malin Kivelä 

Naturhaverierna, 2025, 192 sidor 

Förlaget   

Hur omvandlar man sin klimatångest och sin förtvivlan över naturförlusten till ett ekologiskt hållbart liv? Den frågeställningen är ledmotivet i Malin Kiveläs essäroman Naturhaverierna. 

Kivelä tar avstamp i urskogen Białowieża i nordöstra Polen och tecknar ett porträtt av den polska vetenskapskvinnan, djurpsykologen, skogsaktivisten och dokumentaristen Simona Kossak som levde i Białowieża från 1970 fram till sin död 2007.  

Vi får följa med Kossaks envetna och säregna kamp för att skydda det unika skogsområdet som myllrar av liv. Kivelä försöker komma Kossaks engagemang och personlighet på spåren genom intervjuer och research. Kossak var av allt att döma en människoskygg eremit som förstod sig bättre på djur än på människor.  

Kivelä tampas med en tilltagande förtvivlan över naturförstörelsen, utrotningsvågen och klimatförändringen som ter sig irreversibla. Hennes oro över naturens försämrade tillstånd är sammanflätad med det egna åldrandet och hennes kamp mot cancern. Då förgängligheten kryper närmare får den bibliska frasen ”Av jord är du kommen, till jord skall du åter varda” en ny innebörd. 

Kivelä drar sig tillbaka till stugan för att leva på naturens villkor och kontemplera. Hon dricker rättvisemärkt kaffe, saknar rinnande vatten, använder utedass, tar avstånd från bilismen, skruvar ned värmen för att spara el och vältrar sig i asketism. Kivelä följer med kattens rörelser på appen och tackar nej till grannens inviter till grillfest med hänvisning till sitt spartanska ”eremitprojekt”. 

Av någon outgrundlig anledning dras Kivelä till våldsamma ekofascister i stället för att hon skulle söka svaren på sina frågor om natur- och klimatkrisen genom att citera seriösa och konstruktiva miljöaktörer. Kivelä ägnar följaktligen mycket utrymme åt att försöka förstå den famöse miljöextremisten Pentti Linkola eller seriemördaren Theodore John Kaczynski med öknamnet Unabomber. Såväl Linkola som Kaczynski tog avstånd från tekniska framsteg, suktade efter ett svunnet agrart samhälle och förespråkade våld som medel för att lösa miljöproblem.  

Kivelä fascineras av ”vildmännen” som likt Henry David Thoreau förespråkade ett enkelt liv i naturens sköte. Låt vara att Thoreaus mest kända verk Walden kryllade av motsägelsefulla utsagor och att Thoreaus mor tog hand om hans smutstvätt.  

De manliga miljöaktivister som citeras företräds alltså i huvudsak av verklighetsfrånvända och våldsamma ekofascister, egocentriska äventyrare eller förvirrade tokstollar medan kvinnorna står för förnuftets röst. En av de mest uppburna kvinnliga förebilderna i boken är biologen och feministen Donna Haraway som har jobbat tvärvetenskapligt och ”normkritiskt” kring miljöfrågor.  

Kivelä målar en dramaturgisk båge från urskogen i Białowieża till vågspelet och dynerna i Klitmøller där hon lär sig surfa i Nordsjön. Det förblir ändå oklart hur surfandets tjusning i Danmark återkopplar till den gröna tråd som hon försöker tråckla. 

Bokens största behållning är Kiveläs träffsäkra analys av begreppet natur. ”Om vi inser att vi är naturen likväl som allt annat kommer det att få oss att vilja värna om det hela bättre. Och det kommer att befria oss från vår moderna ångest”, skriver Kivelä. 

Mikael Sjövall