Det som var tänkt att bli den officiella hundraårshistoriken över anrika Ostrobothnia Australis blev någonting annat.

Håkan Eklunds verk En sekellång passion är en sann finlandssvensk kulturgärning. Samtidigt är det en bok som har svårt att hålla fokus.

En kulturgärning är boken för att den ingående beskriver en av Svenskfinlands förnämsta naturvetenskapliga föreningar i sina glansdagar, ett outsinligt svenskösterbottniskt pionjärarbete. Eklund belyser förtjänstfullt hur passion för naturen kan ta sig många olika uttryck. Han anför såväl veteranernas som nykomlingarnas, såväl ”bondeornitologernas” som fältbiologernas perspektiv.

Eklund är värd en eloge för att han helhjärtat återger den passion titeln omnämner. Det är inte bara föredragningslistor och mötesprotokoll, exkursioner och inventeringar, fågelfynd och miljötvister – det är känsla hela vägen, fullt ut och med personlig handstil. Bildsättningen är riklig och håller hög kvalitet.

Boken är skandalomsusad med finlandssvenska mått. OA-styrelsen ville stoppa utgåvan för att den kritiserar föreningen för två, enligt författaren, ödesdigra felbeslut. De ska ha kostat OA dels en trivsam föreningslokal som skapade identitet och svetsade samman, dels en unik, svenskösterbottnisk domän bland alla finska föreningar i Birdlifes artportal Tiira – och i förlängningen inflytande.

Eklunds kritik är problematisk för att ingen får bemöta den. Å andra sidan var författaren själv aktiv styrelsemedlem när det begav sig, och därmed medskyldig, om det fanns några skyldiga. Dessbättre pekar han inte finger. Klandret är snarare kollektivt med drag av självkritisk ångest.

Läsaren kan inte veta om styrelsen hade fler skäl att ”stoppa” historiken. Om inte, känns dess beslut som en oproportionerlig panikreaktion. I och med att Eklund gav ut boken i alla fall – omarbetad, ocensurerad och på egen bekostnad – kom styrelsen ofrivilligt att skänka honom en martyrgloria.

Än mindre kan en oinvigd ana om Eklunds kritik är berättigad eller inte. Det kan kvitta. I dylika tvister tenderar alla sanningar att vara subjektiva. Tråkigt ändå att jubilera under konfrontation. Om styrelsen hade svalt Eklunds kritik mot att författaren hade låtit fler röster bemöta den skulle boken ha blivit både en trovärdig historik och bättre läsning.

Hårdare redigering kunde också ha gett ett lyft. Författaren går tidvis på tomgång och flackar mellan stort och smått. Läsaren hade varit betjänt av tydligare fokus på föreningen och dess aktiva, och mindre självbetraktelse med stänk av självbiografi.

Att författaren intar en central plats är i sig förståeligt i och med att föreningen har format hans identitet. Det är intressant i sig, men en bisak i en annars läsvärd föreningshistorik.

Peter Buchert