Två svarta händer sticker upp ur ett badkar fyllt med olja. Från taket svävar jättelika färggranna plastmolekyler, en tv-skärm visar brinnande ökenlandskap i nattmörker.

I översta våningen på Kiasma, Helsingfors museum för nutidskonst, lyfter konstnären Monira Al Qadiri fram vårt samhälles starka oljeberoende – en källa både till välstånd och katastrof.

Hon växte själv upp i oljeboomens Kuwait under 1980- och 90-talet och såg utvinningen med barnets ögon. Suggestiva videoverket Crude Eye skildrar ett oljeraffinaderi som ett drömlandskap på storskärm, ett öde men upplyst palats mitt i öknens mörker. Först efter ett tag förstår man att drönaren filmar en miniatyr, uppbyggd av metallburkar, pappersrullar och LED-ljus.

På en gammal tjock-tv snurrar suddiga dokumentärfilmer av brinnande oljefält vid Gulfkrigets slut 1991. En undergångsvision i rök och eld som ackompanjeras av religiös retorik från tidens tv-program, där islam beskrivs genom naturens under. Kriget öppnade Al Qadiris ögon för oljans risker.

Många skulpturer upprepar formerna på borrkronor som används i oljeutvinningen, andra liknar kemikaliernas molekylära strukturer, i regnbågsglittrande gigantisk plast.

Utställningen kallas Deep Fate, med syfte både på oljans tillkomst djupt nere i berggrunden och ödesfrågan för mänskligheten: att bryta dagens beroende.

Själva byggnaden Kiasma från 1998 är en sevärdhet i sig, med kreativ arkitektur och många former av interaktivitet för besökarna. Samlingsutställningen Sten, sax, påse på de nedre planen fokuserar olika material och många verk kopplar till miljöfrågor.

Till exempel Sara Bjarlands rya Damm-manifest av återanvända moppar, Petri Ala-Maunus landskap målade på gatuskräp från New York och Maria Dunckers Folkdräkter III, där traditionella dräkter tolkats med hjälp av använda plastkassar.

Mats Hellmark, Sveriges Natur