Katarina Heilala, Tara Junker och Anni Pöyhti

Muminmammans svampbok, 2024, 85 sid.

Förlaget M

Det är knappast någon som läser Muminmammans svampbok från pärm till pärm. Istället är det till bokens fördel att göra många selektiva blädderläsningar. Mumintrollet skulle antagligen bara titta på Anni Pöyhtäris vackra artbilder samt läsa de stämningsfulla och underfundiga citaten av Tove Jansson. De exakta artbilderna påminner för övrigt om dem i traditionella, nästan gammaldags svampböcker. Bokens färgsättning är harmonisk och, liksom svamparna, jordnära.  

Hemulen å sin sida skulle noggrant sträckläsa och sluka Katarina Heilalas fakta om svamparnas värld. Han vill förstås veta allt om vilka olika uppgifter svamparna har och hur de samverkar med andra organismer. Hemulen nördar in sig på spännande saker som häxringar, svampgrammatik och det korrekta ämnesspråket kring svampens kännetecken.  

Hemulen får faktiskt lov att använda sitt förstoringsglas under hela läsningen. Trots att Muminmammans svampbok är stor till formatet är texten irriterande liten. Det tycks vara viktigare att boken ser fin ut än att man faktiskt kan läsa vad det står i den. Ja, något slags fel på planeringen av formatet är det ju. 

Muminmammans blädderläsning väcker svampplockaren i henne, får munnen att vattnas och magen att kurra. Att locka fram denna reaktion hos läsaren verkar vara bokens huvudsakliga syfte, eftersom den mest är inriktad på matsvampar. Muminmamman tittar länge på bilderna av alla matsvampar, som är tydligt utmärkta med en tallrikssymbol. Hon läser faktiskt också sidorna med fakta om var svamparna kan tänkas gömma sig och hur man identifierar dem, innan hon bläddrar fram till de läckra recepten. 

Gift och dödskallar är det som Lilla My intresserar sig mest för. Hon skräckläser uppslaget ”Se upp för dessa!” med stor iver. Dödligt giftiga svampar som vit flugsvamp, gifthätting och toppig giftspindelskivling är för ovana svampplockare förvillande lika en del läckra svampar.

Snusmumriken är ju som vi vet en fri själ som inte har det minsta behov, varken av att äga eller läsa Muminmammans svampbok. Han är emot all konsumtionshets både då det gäller nymodiga böcker och konstiga svampar. Snusmumriken konsumerar hållbar kvalitet framom kvantitet och håller sig troget till sina kära gamla favoriter, och fortsätter nöjd sin vandring i svampskogen utan vare sig böcker eller plockbehov.

Muminpappan har aldrig hört talas om Muminmammans svampbok, men älskar svamp – då han får äta den.  

 Johanna Södergran och Tessa Turtonen